Jämlik skola kräver fysisk lärmiljö

Vi människor gillar trygghet och våra hjärnor är världsbäst på att tänka gamla tankar. I praktiken innebär det att ungefär 95 procent av jordens befolkning inte tycker om förändring. Grundläggande i allt förändringsarbete är därför trygghet. Hemma är det föräldrarna som skapar en bra uppväxtmiljö för barn, på jobbet är det din chef som sätter den kultur som blir avgörande för trivsel och prestation. I skolan hamnar samma uppdrag på lärare och rektor.

Oavsett kontext så handlar det om ledarskap. Utan ledarskap och riktning i förändringens tidevarv skapas utanförskap och i förlängningen otrygga människor som gör vad som helst för att trygga sin existens – i det lilla och det stora. Det ger dåliga förutsättningar för en god framtid i en föränderlig värld och det ger en grogrund för extremism och konspirationsteorier.

Givet kunskapen om hjärnan och om mänskliga behov är en pandemi påfrestande för mänskligheten, även för våra barn och unga. Vi vill exempelvis veta när den kan tänkas ta slut, när vi får ett vaccin och hur länge man har antikroppar när man väl drabbats. Och inom vår profession och alla som bygger eller förvaltar fastigheter – såsom skolor – funderar man på hur vi leva och verka i framtiden.

Just nu vet vi tre saker: distansarbete eller undervisning är möjligt genom digitaliserade arbetssätt, vi kommer troligen inte gå tillbaka helt till hur det var förut och våra hjärnor har inte förändrats på 10 000 år.

Hemma är det inte intryckssanerat. Ljus, ljud, luft och ergonomi är inte heller anpassat för att stötta lärande. En halv miljoner svenskar är dessutom trångbodda – samma kategori där barn och unga redan innan pandemin hade problem att hänga med i skolan. Hemma är det föräldrarna som har tillsynsansvar, men när börjar och slutar dagen när eleven hänvisas till distansundervisning och hur får denna rätt hjälp? Ledarskapsfrågan och den lärarledda undervisningen blir central. Men även tillgängligheten och lärarnärvaron. I de skolor där den pedagogiska metodiken redan är ankrad i digitala verktyg och digitala lösningar blir övergången till distansundervisning ganska enkel, medan skolor som inte har en etablerad digital pedagogik famlar.

Att lära på distans kräver digital närvaro och ledarskap på distans kräver nya metoder. Att bli hänvisad till ett filmklipp är inte samma sak som att i ett klassrum kunna ställa en direkt fråga eller blir ledd av en lärare i en problemlösning. Vi ser också att konfliktlösning blir i det närmaste omöjlig när man inte har platser för informella möten – vi kan inte ersätta mellansnack med Teams och Zoom. Vi är sociala varelser som speglar och lär av varandra. Rätten till en likvärdig utbildning och lärmiljö är omöjlig att uppnå i vår hemmiljö.

Så, till alla som frågar sig om vi kommer behöva en fysisk skola i framtiden så säger jag: ja, det kommer vi – både så länge lagen kräver det och framför allt som en trygg mötesplats. Den kanske inte kommer bestå av traditionella klassrum som de ser ut idag och den kan garanterat dra fördel av den sensorteknik som finns i den smarta uppkopplade byggnaden. Teknik som talar om för oss var och när det finns risk för trängsel eller ledigt utrymme, som gör att vi får tillräckligt med luft för att slippa smitta och som automatiserar ljus och vatten så att vi kan minimera kontaktytor som sprider smitta. Men, vi kommer garanterat se mer hybridlösningar. Och jag hoppas att diskussionen om ett treterminssystem kommer igång så att vi nyttjar lokalerna bättre över tid som bättre passar vårt samhälle – inte minst under en pandemi.

Jag vill avsluta med att citera läraren och föreläsaren Frida Monsén som redan för två år sedan skrev: ”Antingen kan lärmiljön komma först och skapa ett förändringstryck på lärare att utmana sina undervisningsmetoder eftersom de gamla slutar att fungera i den nya kontexten. Det andra alternativet är att försöka förändra pedagogiken så pass att det istället blir ett förändringstryck på lärmiljön. (…) Det går inte att plocka bort de traditionella strukturerna som sitter i skolans väggar utan att ersätta dem med nya strukturer. (…) Det är snarare så att lärarens ledarskap behöver bli ännu tydligare i en ny miljö, men riktas in på att göra eleverna medvetna om sin egen lärprocess och de val och handlingar som bidrar till ett bättre eller sämre resultat för eleven själv. (…) Vi lärare är proffs på att arbeta med andras lärande och utveckling, men det är först när vi börjar förstå vårt eget lärande och utmanas i detta som den verkliga magin sker.”

Louise Sassene Lindquist är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och affärsområdesansvarig för samhällsfastigheter på ÅWL arkitekter

P.S. Håll utkik efter ett kommande avsnitt om just detta i Skolstudion med Frida, mig och Skapaskolans grundare Christer Holger.