Jag rear inte ut min själ 2023

Publicerad:

I de tuffa tider som väntar 2023 måste vi hjälpa varandra att överleva och ro åt samma håll. Och vi måste stå upp för humanismens värderingar, skriver Louise Lindquist Sassene i årets sista blogg från Sveriges Arkitekter.

Vi träffas på Riche Fenix i Stockholm en snöig fredagskväll i början av december. Jag brukar hata återträffar men just den här kvällen känns det uppsluppet, kul och spännande. 

Första gången A97 sågs var vi på uppropet i Stadshuset en augustidag för 25 år sedan. Då var vi 80 förväntansfulla blivande arkitektstudenter. Nu är vi 25 medelålders arkitekter – mig inräknad. 

Klassen har definierat mig som yrkesperson. Vi nötte på varandra när vi dygnade i datasalen i betongbunkern på KTH. Samma nötande formade mig. Att bli arkitekt var mitt första självständiga val i livet. 

Mitt bästa år var i år

När jag sitter här 2022 och ser tillbaka inser jag att året som gått varit mitt roligaste och bästa yrkesverksamma år någonsin. Jag har haft de roligaste projekten, finaste samarbetena, kunnigaste kollegorna och den mest utvecklande rollen någonsin. 

Vid sidan om jobbet har jag haft en stöttande partner och barn som mår bra. Dessutom har jag fått göra fantastiska sidoprojekt som berikat mig. Jag känner mig extremt lyckligt lottad, men också kluven. För hur kan man ha det så bra när det pågår ett krig nära oss, där ett människoliv knappt värdesätts och omvärldens tidiga engagemang glider över mot apati?

Nobel Week lights: ljus i årets mörkaste tid. Fotograf: Eli Gunnarsson

I slutet av februari skedde det som de flesta inte trodde kunde hända i det moderna, demokratiska Europa: Ryssland anföll sin granne Ukraina. I 77 år har vi levt i ett säkerhetspolitiskt läge som invaggat oss att tro att europeiska storkrig var ett minne blott. 

Det var det inte. Putin köper just nu tid att bygga sin armé och strategi genom ett skyttegravskrig som minner om första världskriget med tiotusentals döda i frontlinjen. Det hela känns extremt omodernt men Ukraina är vår buffert mot ännu oinskränkta privilegier. 

Och jag tänker att vi har tur som både är med i EU och kanske snart i Nato. 

Privata aktörer driver på för miljön

När sommaren kom – kort efter att Folkhälsomyndigheten meddelat att covid-19 inte längre klassas som en allmänfarlig sjukdom – kunde vi se fram emot resor och Almedalsveckan. En vecka som gjorde oss påminda om att våra fysiska möten tar oss långt längre och närmre än vad Teams, Google Meet och Zoom någonsin kunnat. 

Jag var fokuserad på att diskutera höjda räntor, ökande materialpriser och en godtagbar lägstanivå gällande våra lärmiljöer. De flesta andra skanderade att den mest hållbara byggnaden är den som aldrig byggts. Och med HS30, Hållbart Stockholm 2030, i täten kändes det uppenbart att det är de privata aktörerna driver på den hållbara omställningen, skenande kostnader till trots. Kort efter bröts yran med mordet på Ing-Marie Wieselgren.

Jag var glad att ha en biljett på båten hem från Visby senare samma dag. 

Samma utmaningar, mindre pengar

Hösten präglades av val och elpriser på rekordnivå. Energikris och löften om sänkt bensin- och dieselskatt drev landet Sverige till att rösta fram ett blåbrunt parti med skygglappar mot klimatkris, demokrati och humanism. 

De senaste två decenniernas välstånd och minusräntor har uppenbarligen inte närt vår känsla av samhörighet eller hyst det gemensamma ansvaret för klimatkrisen. Vi står alltjämt för samma utmaningar men med mindre pengar på fickan och dyrare omkostnader. Vad händer med oss arkitekter och arkitekturen då?

Det talas mycket om återbruk och klimatmål. Samtidigt finns en tröghet i de kommunala processerna i att faktiskt tillåta just detta. Trots att detaljplaner kanske tillåter en viss typ av verksamhet så hindrar de att omvandla en byggnad, på grund av motstridiga krav på exempelvis buller eller parkeringslösning. Även när innovativa lösningar finns. 

Kommunerna har ansvar att stötta

Med all respekt för de kommunala uppdragen så behöver vi 2023 gemensamt ta ansvar för det som finns i plånboken. Och det på ett sätt så att kravställande och förväntan går hand i hand med innovation och klimat, men även med de resurser som faktiskt finns att tillgå. Utan att byggbranschen stannar av. 

Det måste finnas en förankring i verkligheten och där har jag som privatpraktiserande arkitekt ett ansvar att rita fina, kostnadseffektiva och klimatmässigt försvarbara lösningar. Kommunerna har ett ansvar att stötta de som alltjämt bygger eller bygger om och återbrukar. Vi behöver fortfarande bostäder och samhällsfastigheter. Och våra industrier behöver anpassas så att arbetet kan fortgå och generera skatteintäkter. 

Jesper Lövkvist på Utopia skrev tidigare i höstas: ”Det finns idag inte särskilt många rattar att skruva på för att skapa islossning i fastkörda projekt. Men markpriset är just en sådan. Och den kan man faktiskt skruva på precis när man vill. För ett pris är inte marknadsmässigt om ingen väljer att köpa”.

Demokrati gäller för alla

Under Almedalsveckan var företaget jag arbetar för på plats under parollen ”Vi sitter i samma båt”. För mig är rollen som arkitekt att vara humanist. Humanismen förenar medmänsklighet och förnuft i en strävan att skapa ett bättre samhälle. Demokrati och mänskliga rättigheter är universella värden som måste gälla alla människor, oavsett var man råkar leva. 

Grundläggande för humanismen är kritiskt tänkande och en vetenskaplig kunskapssyn. ”Människan har en särställning i kraft av sitt fria medvetande och sin tekniska kunskap, men därmed har hon också ett särskilt ansvar för sig själv, för andra människor och för hela naturen”, sa filosofen Georg Henrik von Wright. I min värld gäller det hela kåren oavsett uppdrag. 

Vill ha verklighetsförankrad samverkan

2023 tänker jag inte rea ut min själ men väl efterlysa nyanserade och transparenta samverkansformer. En samverkan som är verklighetsförankrad och där vi gemensamt från inledande samtal till färdigt projekt – med respekt för varandras kunnande – förankrar lösningar som är genomförbara. Även under kris. 

Önskelistorna måste omformuleras till en gemensam målbild och rimliga förväntningar. Vi måste hjälpa varandra att överleva och ro åt samma håll, hushålla med våra årtag och enas om en gemensam destination. 

Under 25 år har jag lärt mig både som människa och som arkitekt att det inte hur vi har det utan hur vi tar det som definierar oss. Det är lätt att vara en stjärna i goda tider men att hur vi hanterar en kris säger mer om oss än något annat. Efter två års pandemi känner jag mig inte direkt rustad för en lågkonjunktur. Men jag vill tro att vi ännu har kraften att ta oss igenom ytterligare ett stålbad – tillsammans. 

God jul och gott nytt år!

Louise Lindquist Sassene

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Livet är värt att värna om 
Bloggar
Publicerad:

Livet är värt att värna om 

Det blir allt klarare att vi lever i slutet av vår nuvarande världsordning. Men ge inte upp, skriver om Louise Sassene Lindqvist. Hon har egna erfarenheter av att livet kan bli bättre efter en rejäl käftsmäll och att det är värt att värna om.
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Fast i mörkret
Bloggar
Publicerad:

Fast i mörkret

tålverket Azovstal inte rämnar, så att den nation som konstruerat verket får se sig besegrade av densamma. Måtte det förbli ukrainska barns skydd tills dess att de får se ljuset och uppleva friheten igen, skriver Louise Lindqvist Sassene. 
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Ett barn söker sin plats
Bloggar
Publicerad:

Ett barn söker sin plats

Om vi alla bestämmer oss för att verka inkluderande, i stort och smått, så borde alla barn så småningom både få valmöjligheter och känna att de har en plats i skolan och i samhället. Louise Lindquist Sassene skriver om sitt nyårslöfte, som hon hoppas fler avger inför 2022.
Författare:
Louise Lindquist Sassene