Fast i mörkret

Efter en lång mörk vinter putar tulpanernas knoppar i marken utanför mitt hus vid skogens kant. Jag kan kombinera hemarbete med att äntligen träffa kollegor igen. Ibland tar jag en kopp kaffe i vårsolen på terrassen och ibland en lunch på en restaurang på stan. På vårt kontor har vi gott om jobb och kan nyanställa. Livet är bra. Jag njuter av ljuset. Av kraften som återvänder efter isolering, mörker och pandemi.

3100 kilometer från mitt hem skiner inte solen. Eller. Solen skiner men mer än 1000 kvinnor och barn kan inte se den. De befinner sig under marken. Ovanför ligger stålverket Azovstal i staden Mariupol. Sedan jag satte mig att skriva i morse har nya bomber fallit just där. Ingen rapportering om kriget i Ukraina har skakat mig mer än de videoklipp med hålögda barn och civila som tagit sin tillflykt till det underjordiska bunker- och tunnelsystemet. Inget tyder på ett avtal mellan FN och Putin om en humanitär korridor. De är fast i mörkret. Omringade av ryska styrkor och med blockerade passager på grund av hopfallande bombade byggnader. 

Allt är byggt för att stå emot kärnvapenangrepp och har ett nätverk av tunnlar som sträcker sig 24 kilometer under jorden. Anläggningen sträcker sig över 1000 hektar och består av en hamnanläggning intill Azovska sjön, byggnader, skorstenar, masugnar och travar av lindat och plåtstål. Stålverket byggdes under Sovjeteran och togs i bruk 1933. Det förstördes under nazisternas ockupation av Mariupol 1941–1943, men redan ett år senare satte man i gång med återuppbyggnaden. De underjordiska rummen och tunnlarna är nästan lika stora som ytan ovan mark. Sammanslaget är allt nästan lika stort som Piteå. 

Som arkitekt kan man hisna över alla de ritningar som legat till grund för detta verk – en arbetsplats för 40 000 människor. Som människa är det svårt att föreställa sig det mänskliga lidandet som det innebär när en stad jämnas en med marken. Eller att vara fast under den. 

Det är första gången sedan andra världskriget detta händer i denna skala i Europa sedan bombningarna av exempelvis Dresden, Wuppertal och Düsseldorf. För att inte glömma östra London, Köln, Berlin och Warszawa – utan att förringa det som vi bevittnat i modern tid i Sarajevo, Aleppo och Palmyra.

Med bombandet av städer försvinner kulturarv. Människors koppling till det som tidigare generationer skapat – inte bara ting, byggnadsverk och fornlämningar utan också berättelser, normer, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer. Det som formar människors värdegrund och bygger en folksjäl. 

Konsekvenserna av dessa bombningar är svåra att föreställa sig i en villaförort söder om Stockholm. I Vega där jag bor finns skyddsrum för knappt tio procent av befolkningen och jag vet inte ens var de ligger. Men, jag kan relatera till mörker och att vara fast. Tanken på att det skulle vara mina barn som befann sig i underjorden gör att det krampar i hjärtat. 

Vi lever i paradoxens tidevarv. Här hemma har vi äntligen vaknat upp gällande restaureringskonst och återbruk och 38 timmar med bil härifrån bombar den ryska armén Mariupol sönder och samman. Det som händer nu kommer sätta spår och vi vet inte hur vi förhålla oss till dem i framtiden. Vissa städer studsar tillbaka och skrattar – om än bittert – inför historien. Men vad händer med människorna? Vad händer med oss som är medansvariga?

Skadan som orsakades Warszawa under andra världskriget var unik i det att Adolf Hitler personligen beordrade att hela staden skulle jämnas med marken efter ett misslyckat uppror i augusti 1944. Men Warszawa reste sig och återuppbyggde staden precis som den sett ut förut, med varsam restaurering och djuplodande studier av bland andra Canaletto och Marcello Bacciarelli. Och medan Warszawa tog bort alla möjliga tecken på skada så behöll Berlin spåren av många splittersprängningar. Dels för att det var ont om pengar, dels för att skuldkänslor fick många tyskar att känna att Berlins roll i kriget aldrig bör glömmas. Spåren från 363 flyganfall syns än idag som ett minne i folksjälen och som ett kulturarv för framtida generationer. 

Genom sprickor skiner ljuset in. Ljuset som är livsviktigt för allt levande. Men just nu sätter jag mitt hopp till rysk ingenjörskonst. Att konstruktionen inte rämnar. Att all betong och allt stål i Azovstal håller för de ryska bomberna och dödliga vapen. Att den nation som konstruerat verket får se sig besegrade av densamma. Att det förblir barnens skydd tills dess att de får se ljuset och uppleva friheten igen. Till dess att det finns en humanitär korridor. De behöver komma därifrån nu. Ansvaret för detta är vårt gemensamma. Vi som åtnjuter frihet, fred och ljus.

Louise Lindquist Sassene