Efter kommer alltid före

Vi människor är uppenbarligen sämst i världen på att acceptera oförutsägbarhet. Och det haglar av experter som säger sig veta hur det kommer bli och vad vårt samhälle behöver. Men ”efter” kommer alltid ”före” och hittills har alla gissat fel om allt eller i alla fall det mesta. Vem kunde exempelvis förutse att bostadspriserna skulle gå upp 25 procent trots varsel, permitteringar och uppsägningar. Och att teknikens framfart under pandemiåret skulle gå så snabbt att vi inte kunnat räkna ut de oavsiktliga konsekvenserna av digitaliseringen. Coronakrisen ledde inte till brist på drivmedel och samtidigt som efterfrågan på småhus ökade så minskade egendomligt nog efterfrågan på livsmedel. 

Människor har haft mer tid att utveckla och dela med sig av sina kreativa idéer och vi har sett ett helt ekosystem av företag utvecklas kring nya behov. Vi har sett bilföretag som i stället för bilar producerar respiratorer, klädföretag som syr ansiktsskydd i stället för kläder, och spritleverantörer som ställt om att ta fram handsprit till sjukvården. 

”Den som vill förstå samtiden och samhällsförändringar gör klokt i att studera sin historia – men att göra det på allvar. Historiens nytta ligger främst i att lära oss begränsningen i eviga föreställningar om hur samhället och människan fungerar. Den lär oss att ingen epok varar för evigt eller enbart kan beskrivas som god eller ond. Att alla tider har sina gråskalor och motsättningar. Att våra föreställningar om framtiden nästan alltid slår fel. Kort sagt begränsningarna i möjligheten till ett rationellt, planmässigt samhällsbygge. 

Att använda historien som utopi, dystopi eller ett förenklat slagträ i dagspolitiken är på så sätt motsatsen till historisk insikt.” Så skriver Håkan Boström i G-P 20 december 2019. Han är doktorand i ekonomisk historia och kolumnist på tidningens ledarsida.

Håkan skriver vidare: ”Från 1920 och framåt har varje decennium fått sin speciella karaktäristik; från det glada 1920-talet med sin charleston och korta kjolar till yuppie-erans och MTV:s 1980-tal. Allt det här är förstås historiska konstruktioner. Viljan att ge decennierna mening är en modern företeelse, som framför allt förknippas med ’det korta 1900-talet’. Den hör så att säga samman med 1900-talets massoffentlighet, där det var möjligt att upprätthålla tankefigurer som delades av en majoritet. Uppdelningen i decennier är i sig godtycklig. Men den styr ändå vårt tänkande.”

Vi får den politik och de strukturer vi förtjänar. Hela samhället behöver ställa upp om det ska bli en förändring. Utan att sia om det nya normala kan man konstatera att pandemin synliggjort hur vårt samhälle fungerar och inte fungerar. På samma vis som en tragedi eller svår sjukdom vaskar fram de riktiga vännerna. 

Efter spanska sjukan och första världskriget kom rösträtten, demokratin och arbetarrörelsen. Det var före fascismen och andra världskriget. Låt oss hoppas att människorna har blivit klokare och tänker mer långsiktigt, men är till exempel den svenska medelklassen villig att inskränka sina privilegier? Vem är sugen på att se sina boräntor höjas och vilken politiker är villig att samarbeta långsiktigt för – eller ens ta i – kanske vår viktigaste fråga, nämligen rätten till bostad? Och handen upp ni som inte dör av längtan till utlandet trots att vi vet att det är dåligt för klimatet!

På 1980-talet var vi rädda för jätten i öst, skogsdöd och försurning – inte för klimatfrågan. Ingen kunde förutspå Sovjetunionens fall trots att säkert tiotusentals spioner jobbade med frågan. Och skogsdöden blev aldrig av. Eller tredje världskriget. Vi trodde att e-handel skulle explodera under it-bubblan, men nådde sin ”tipping point” först under pandemin. Vi har pratat om distansarbete under 20 år men det är först nu vi gjort det på riktigt. Vi trodde också att demokratiseringen av information genom World Wide Web automatiskt skulle göra den kunskapstörstande befolkningen på jorden till upplysta supermedborgare. Men det blev lika mycket en kraft för auktoritära ledare och konspirationsteoretiker. Vi trodde inte heller att vi, bara så där, skulle kapa utvecklingstiden för ett nytt vaccin med 80–90 procent när pandemin slog till. Men det gjorde vi.

Massoffentligheten gör det möjligt upprätthålla tankefigurer som delas av en majoritet. Men det behöver inte vara absoluta sanningar. Och tänker vi att efter något är alltid före någonting annat kanske vi är det nya normala på spåret men med största sannolikhet är även den gissningen fel. 

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och affärsområdesansvarig för samhällsfastigheter på ÅWL arkitekter.