Vad som håller oss samman

Under jullovet konfronteras familjen med den nya svårigheten med att titta på tv. Om det alltid ska finnas en tv-serie att fortsätta med, oavsett vilka som är hemma, så behövs sjukt många serier. Det får mig också att undra om det inte är något med hur samtiden är inrättad som gör det extra svårt att umgås? Tankarna påminde mig om en studieresa till Portugal som i efterhand fick mig att fundera över vad som håller oss samman.

Det var i slutet av 10-talet, när det fortfarande gick att resa obehindrat i Europa. Jag hade kommit fram till Porto kvart i sju på morgonen och resten av gruppen skulle inte dyka upp förrän vid lunch. Alltså hade jag en förmiddag för mig själv i en stad jag aldrig varit. Jag låste in mitt bagage, tog två koppar kaffe på järnvägscaféet och lät mig sugas upp av staden.  

En väg direkt utanför stationen ledde upp för en lång backe. Verkade som ett självklart val. Däruppe låg en kyrka, förstås, all gemenskap är också makt. Insvept i dramatiska moln denna morgon och omgiven av en ödesmättad kyrkogård. Olycksbådande gravkapell mot en apokalyptisk morgonhimmel.

Jag sökte mig vidare. Att treva sig fram genom en okänd stad är en speciell typ av njutning. Inledningsvis har jag någon idé om vart jag vill men detta försvinner ganska snabbt. Man väljer utifrån tillfälligheter, glimtar på håll som verkar intressanta, man söker sig mot något. Man rör sig ömsom längs de stora stråken och tydliga öppna platserna och ömsom i undervegetationen, längs smalare gränder med oklarare syften. På en smal gata möter jag en katt. Den tittar på mig med en blick som säger att under andra omständigheter hade den dödat mig men kommer att låta det passera för denna gång.

Det kan beskrivas som en godtycklig, slumpmässig upptäcktsfärd, där godtycket och tillfälligheterna utgör en del av lockelsen. Men någonting i detta kretsar ändå runt ett mål. Helt planlöst är det inte. Jag letar efter någonting. Men vad?

På café i januari i år. Vi beställer två koppar bryggkaffe och två färdiga bakverk från disken. På caféer jag gick till när jag var ung hade denna beställning tagit tio sekunder att servera. Men nu får vi vänta. Det är fullt med folk som också väntar. Även bakom disken är det fullt med folk. De jobbar fokuserat och metodiskt. I en jämn ström färdigställs och serveras olika drycker med olika tillbehör. Bryggkaffe är tydligen en riktig vintageorder. Eftersom ingen annan beställt det är de tvungna att brygga från noll. Vi får vänta ungefär 15 minuter.

På Uppsala Business arena i november hör jag begreppet ”on demand” många gånger. Ofta i samband med diskussioner om Uppsalas eventuella framtida spårvagn. Jag är inte så insatt i frågan men har uppfattat att spårvagn är det dyra men kapacitetsstarka alternativet. Idén med on demand, att serviceutbudet ska utgå exakt från efterfrågan är förstås god, man trycker boken först när någon beställt den. I vissa sammanhang fungerar det säkert utmärkt. Men att spårvagnslösning avfärdas med att man hellre ser on demand-lösningar ger mig en viss typ av klåda.

Tanken att allt ska gå att skräddarsy, att allt kan personanpassas i minsta detalj på en marknad med superhög upplösning, att om hjulen bara får snurra en stund så behöver detta inte kosta mer eller vara sämre för miljön. Alltså, jag köper det inte. Jag ser ju hur cafépersonalen jobbar, jag förstår vad det kostar att producera alla dessa tv-serier, och en on demand-lösning för kollektivtrafiken känns som dålig science fiction. Man kan ta en über hem från krogen, men om en skolklass ska till badhuset är det inte ett bra alternativ. Jag läser i Dagens Nyheter den 2 januari att Sverige är på plats 20 från botten av 165 länder när det gäller hållbarhet. Detta bland annat för att man räknat med konsumtionsbaserade utsläpp. Nyheten får inget stort uppslag, sjunker snabbt undan i flödet. Kanske har det blivit lite för lätt att sitta i soffan och klicka hem olika produkter och upplevelser. 

Grejen med café är inte att få exakt en viss sorts kaffe. Grejen är vilka man träffar där.

Kyrkan ersattes av Folkets hus och studiecirklar och sedan ersattes dessa av TV. Under en period var TV:n verkligen samhällets samlande punkt. Men nu har tablån smulats sönder av valmöjligheter.

Kieran Long säger i sin föreläsning om Lewerentz på Arkitekturdagen, apropå hans många butiksinredningar och skyltfönster, att arkitekten vid sidan av sitt intresse för sakrala miljöer också var mycket intresserad av den här kommersiella relationen. Detta med stadens utbud, det moderna samhällets valmöjligheter och blänkande lockelse. Och jag vet att jag går rakt i en fälla när jag tänker att vadå: det där är ju kommers, då är det väl ingen relation? Ändå kan jag inte motstå impulsen. Men Kieran Long har förstås rätt. Det är en central relation. Är det inte precis utbudet av varor och möjligheter som alltid utgjort stadens absoluta dragningskraft? Men nu har denna valfrihetsfunktion, denna kommersiella valfrihetsmekanism frigjort sig från staden som form. Istället sitter vi i varsin bubbla och e-handlar eller njuter av en personoptimerad spellista.

I Porto märker jag att jag letar efter platser där det händer. Platser som verkar locka andra än mig och platser där det pågår saker. Antydningar i stadsbilden, andra människors rörelsemönster, ljudbild och stämningar, utgör tillsammans en nyanserad väv av ledtrådar som leder mig vidare inåt. Djupare in i staden. De öppna platserna är också de som binder ihop. Knutpunkterna, samlingsplatserna. Och jag tänker att på ett plan är det jag söker efter, och söker mig mot, är kanske vad som håller oss samman. Så här i en stad jag inte känner, med ett språk jag inte förstår, blir den aspekten på ett sätt tydligare. Själva formen på stadslivet, samhällslivets anatomi, blir synlig eftersom innehållet ligger dolt.

Och det är förstås inte en sak som håller oss samman, det är ett helt landskap av saker.

Våra liv är sammanflätade av så prosaiska anledningar och på så vardagliga sätt. Samma busshållplats. Barnen går i samma klass. Vi ska samma väg en liten bit.

Arkitekt SAR/MSA Fredrik Mats Nilsson