Tiden, Revit och jag

Publicerad:

Vissa saker är så otroligt ominnesvärda. Att ta allergipillret på morgonen till exempel. Min fru hittar piller här och där i lägenheten som jag tryckt ut och sedan glömt att ta. De smakar ingenting och när det väl är taget finns det nästan inget sätt att veta om det är gjort eller ej. Tog jag pillret? En svagt mardrömslik känsla, ett slags ut och invänt déjà vu. Det är omöjligt att avgöra. Händelsen skiljer inte på före och efter.

Samtiden däremot verkar besatt av forntiden, att kunna ändra sig, ångra sig, undoa. Att så långt det är möjligt behålla reversibiliteten. För texten man skriver, i förhållandet, i yrkeslivet.

Upplands Väsbys nya inriktning om historisk stil i byggandet, att kulturen svämmar över av tidsmaskiner bland annat i ”Tenet” eller ”Dark” och den politiska idén om att återskapa ett visst årtionde då allt var bra, ser jag som skilda exempel på denna samtidsblick, stadigt fixerad i backspegeln.

Bägge fotona föreställer Linnahall i Tallin. En gammal sovjetisk kulturruin som var inspelningsplats för ”Tenet”. Foto: privat

En äldre kollega på en tidigare arbetsplats beskrev utvecklingen inom branschen under de år han jobbat. När han var ung och något hade blivit fel då var det inte bra förstås, men fokus i projektet låg på att rätta till felet. Nuförtiden, menade han, ligger fokus istället på att hitta vems felet var. Konsekvensen blir allt mer raffinerade system för att bevisa att vi gjort vad som förväntas av oss, följt gällande rutiner.

Jag kan inte låta bli att tro att detta hänger ihop. Å ena sidan en nostalgisk fixering vid det förflutna, å andra sidan en benägenhet att säkra upp, gardera sig och hålla ryggen fri. Kanske är det första en följd av det andra. Kanske längtar vi tillbaka till en tid när vi inte var så nedtyngda av försiktighetsåtgärder.

Jag roade mig under en period med tankeexperimentet om online-dataspel med temat tidsresor. Lockelsen med att resa i tiden, som fint låter sig gestaltas på film, är svårare i dataspel. Det blir liksom lite poänglöst. Idén med tidsresor är mer en fråga om relationer än man kan tro. Det intressanta är alternativa händelseförlopp som involverar andra människor. Hur hade hen reagerat om jag sagt såhär istället? Om alla förlopp är förutbestämda blir det ju linjärt på ett enfaldigt sätt, bara som en extra lång och ointressant bok.

Ett multiplayer-dataspel däremot, det kunde ju vara spännande. Men då är det väl istället omöjligt. Hur skulle man få verkligheten att kunna ändras för alla medspelare för att en spelare väljer att resa i tiden? Vad händer om flera vill resa? Sedan slog det mig att det spelet redan finns, det heter Revit.

För er som inte vet: Revit är standardverktyget för projektörer i byggbranschen. Särskilt på A-sidan men alltmer för de andra disciplinerna också. Programvaran är underbart namngiven efter den förmodade enkelheten med vilken man kan göra ändringar i handlingarna. Ett till namn och innehåll etthundra procent bakåtsträvande upplägg.

Idén som gjort Revit marknadsledande är att genom att kombinera 3D-projektering, ett hyggligt BIM-stöd och en ganska bra hantering av ritningar, skapa en sorts helhetsmiljö för projekt. En modern och slagkraftig kombination 2010, även om konkurrensen inte var stenhård då heller.
Revit låter flera medarbetare jobba i samma fil. I stora projekt ger det en fascinerande känsla av en bebodd plats med osynliga innevånare. Något har hänt med källarvåningen sedan man var där sist. Man försöker flytta en dörr och det visar sig att någon annan redan håller i den.

När hela projektet ryms i samma fil innebär det också att projektets historia finns där liksom dess möjliga framtider, representerade i olika alternativskisser. Man kan röra sig i denna tidsdimension, backa till tidigare tidpunkter, stega genom PM-kedjans 3D-moln, hålla olika möjligheter levande parallellt. Men den administrativa kostnaden för dessa möjligheter är mycket hög. Röran detta skapar får mig att tappa intresset för tidsresor.

Revit själv tycks ha stannat i tiden och som en rad företrädare för framstående arkitektkontor påpekade i ett öppet brev förra sommaren har inte mycket hänt de senaste tio åren. Det finns massor med saker som är dåligt med Revit men två saker är värre än andra.

Det första är drivkraften och monopolet. Sannolikt har Revit slutat utvecklas för att Autodesk tror att monopolet är säkrat och att man därför lugnt kan fakturera för uppdateringar som ingen behöver. Helhetsgreppet gör det också svårare att kombinera med annan programvara. Mjukvaran är det nya produktionsmedlet genom vilket vi kan kontrolleras. Drivkraften bakom Revits utveckling verkar snarare vara digitalt världsherravälde än en vilja att utveckla ett bra verktyg för arkitektur. Det är läge att fundera lite över sitt oberoende när man känner Revits beniga fingrar koppla greppet om ens handleder.

Det andra är att det är ett så dåligt skissverktyg. Om man vet precis vad man ska göra så är Revit okej. Men om man behöver pröva sig fram, då är det hopplöst. Varför då, tänker du kanske, med alla dessa möjligheter att ändra sig och jobba med parallella alternativ. Man kan tro att ”undo”, att ändra sig, att hålla alla dörrar öppna in i det sista, att möjligheten till detta skapar en bra grund för framgångsrik kreativitet. Men det är i själva verket tvärtom. Jag ägnar mig åt allt det där i mitt skissarbete, men verktygen ska inte facilitera min prestationsångest. Verktygen ska ta mig över tröskeln. Följsamt och lätt följa med dit tanken och känslan är på väg. Alla universums möjligheter bara ett andetag bort. Papper och penna, prat med en kollega, eller för den delen digitala verktyg som SketchUp eller Rhino, program med konsekvent och intuitiv geometrihantering utan administrativ överlastning.

Bra skissverktyg kommer i olika former, men de har det gemensamt att de siktar framåt. När jag skriver detta har jag fortfarande chansen att ändra mig och strunta i att skicka iväg. Men när du läser, då är det försent, och det finns någonting fint med det.

Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White arkitekter i Uppsala

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Romantik mot realism
Bloggar
Publicerad:

Romantik mot realism

”Ju mer som står på spel, desto enklare är språket.” Fredrik Mats Nilsson kallar skådespelaren Fiona Shaws citat för en grundkurs i gestaltning: Det måste bränna till på riktigt.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Svensk enfald
Bloggar
Publicerad:

Svensk enfald

Precis som med det svenska skogsbruket bör vi vara försiktiga med massavverkning och monokulturer i vår stadsbyggnad. För stadens uttryck handlar i hög grad om individens plats och relation till kollektivet, skriver Fredrik Mats Nilsson.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Om äkthet och livskänsla
Bloggar
Publicerad:

Om äkthet och livskänsla

Så även om Sejima har mer eller mindre noll materialromantik i sina byggnader och Bengt Edman inte kan sluta prata om teglets ärlighet och mustiga materialitet så uppfattar jag dem som otroligt lika. Arkitektur är mått och ljus brukade Edman säga och det stämmer ju precis på Sejima. I min värld är Sejima och Edman två sidor av samma mynt.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson