Svensk enfald

Publicerad:

Precis som med skogsbruket bör vi vara försiktiga med massavverkning och monokulturer i Sveriges stadsbyggnad. För stadens uttryck handlar i hög grad om individens plats och relation till kollektivet, skriver Fredrik Mats Nilsson.

Ibland med stadsbyggnad känner jag mig som ett djur som försöker lära sig prata. Jag upprepar en typ av stadsbyggnadsmotiv som får det att se ut som stad – torn och torg och sådant – men vad är skälet? Det ser trevligare ut och känns bättre, visst, men det är som om att det finns en anledning eller mening som jag inte får tag på. Jag försöker forma miljön runt en kropp av betydelse som är helt främmande för mig. Det närmar sig något språkligt. Försöker jag säga något med kvarteren? Borde jag försöka säga något?

En fråga i sammanhanget är ju vem som ska föra talan. Vilken mening är det som ska komma till uttryck? Det meningsskapande subjektet i detta fall är väl samhället snarare än någon arkitekt. Men jag tror att samhällets uttryck, stadens uttryck, i så stor grad handlar om individens plats och relation till kollektivet. Och kanske finns kärnan till vad vi önskar oss av städer också där någonstans.

Idealiska principer

Jürgen Habermas beskriver i sin bok ”Borgerlig offentlighet” från 1962 den samhälleliga utvecklingen i tyska städer under några årtionden i slutet av 1800-talet. Han beskriver hur en nyvaken medelklass av småskaliga företagare, i kraft av ackumulerat kapital, bryter sig loss från äldre tiders feodala strukturer. Det nya sammanhanget mellan dessa relativt sett fria och jämbördiga aktörer blir till en offentlighet där alla kan göra sig hörda. Den borgerliga offentligheten som präglar dessa samhällen beskrivs som en sfär dit alla har jämlikt tillträde (nåja) och i vilken ett öppet och rationellt drivet samtal förs, vilket ger drivkraft och riktning till samhällsutvecklingen. Det framstår på många sätt som idealiska principer för en god demokrati.

Habermas menar att denna klassiska borgerliga offentlighet är som tydligast runt 1870. Därefter går det utför. I takt med att kapitalet koncentreras och att arbetarklassen växer och blir starkare kan skenet av jämlikt utbyte inte längre upprätthållas. Skalförändringen i systemet sätter det ur spel.

Intressant nog sammanfaller detta i tid med många av de europeiska storstädernas tillväxt, när de fick den karaktär de i hög grad har i dag. Jag tror att dessa städers lockelse sitter i att de i sin anatomi fångat en relation mellan individ och kollektiv som är tilltalande. En värld där fria jämbördiga individer bygger upp ett gemensamt samhälle.

Inflätad drömbild

Habermas skildring är som ett vykort från en förlorad värld. Likt Piranesi tecknar han en drömsk bild av ett förfallet förflutet och suckar högt att dit kommer vi aldrig mer. Men mycket av kraften i romantisk längtan kommer ur dåraktig envetenhet. För mig framstår det som att Habermas drömbild av samhället finns inflätad i snart sagt alla urbana ideal som framkommit efter miljonprogrammet. Från Jacobs till Jan Inghe, från Borneo Sporenburg till Bo01. En rik myllrande mångfald av människor, byggnader och aktiviteter. Den urbana djungeln. Temat har upprepats gång på gång trots att kritiken varit likartad: Man når inte riktigt dit man siktar. Av något skäl blir det inte riktigt som man tänkt. Det har ofta blivit fina bostadsmiljöer, men den riktiga stadskänslan har ändå uteblivit. Som Julia Svensson skrev i en träffsäker betraktelse över Vallastaden i Arkitektur härom året; ur ett klassperspektiv är detta inte variation utan snarare en monokultur.

Vallastaden i Linköping. Foto: Fredrik Mats Nilsson

I somras försökte jag och min fru imponera på en amerikansk vän med Fiby urskog, ett naturreservat strax norr om Uppsala. Han hade visat intresse för svensk natur och skog i allmänhet och vi kände att i den råa urskogen skulle Sveriges naturkvaliteter komma till sin rätt. Men redan på vägen ut sa han störande saker i stil med att man inte menar samma sak med urskog i Sverige som i USA och att Sverige överlag tycks ha väldigt lite riktig urskog. Väl där insåg vi vilket frimärke till naturreservat det är, som dessutom tycks ha varit brukad skog så sent som på 1700-talet. Inte urtida direkt. Skammen över att inte kunna leverera enligt nationalidentiteten var en oväntat och olustig upplevelse.

Ungefär parallellt med detta rapporterar media om att FN:s klimatpanel och EU anser att den svenska formen av kalhyggesbruk är olämplig.

Svensk monokulturell stordrift

Vidden i detta är svår att ta till sig. Sverige är nummer fem på listan över länder med störst yta planterad skog i absoluta tal. Det är en monokulturell stordrift av nästan totala dimensioner. Ändå är Centerpartiet och Moderaternas respons att man måste stärka äganderätten. Gång på gång tas exempel upp med små skogsägare som får affärerna kullkastade av statlig intervention. För mig framstår det som skalblindhet. Det är inte det småskaliga skogsbruket som är problemet här. Det är det storskaliga. Hur kan ett parti med så uttalade liberala ambitioner som Centern inte se att man i första hand går stordriftens ärenden?

Fiby urskog i Uppland. Foto: Fredrik Mats Nilsson

I en bisats i något av dessa hundratals inlägg om invasiva arter framkommer att lupinerna, som bedrivit ett lågintensivt anfallskrig mot den svenska floran åtminstone hela mitt liv inte främst hotar vissa ”inhemska” arter genom sitt eget dominanta växtsätt. Anledningen är istället att ett alltmer ytkrävande, rationaliserat och monokulturellt jordbruk trängt ut de känsliga arterna till vägrenarna där lupinerna har fördel. Grundproblemet är alltså storskaligt monokulturellt jordbruk, men det är det ingen som skriver om. Media tycks föredra denna tröttsamma villaträdgårdsxenofobi.

I det balanserade ekosystemet kan en rik mångfald av arter leva och utvecklas, så att många på sikt kan bli riktigt stora och riktigt gamla utan att för den skull ta över totalt. Variation med avseende på ålder och storlek. En dynamisk framåtsyftande balans med möjlighet till gradvis utveckling. Det vore en dröm värdig ett liberalt parti. Och jag tror att här någonstans finns också det utopiska svaret på stadsbyggnadsfrågan. Bra stadsbyggnad måste få ta tid, lång tid. Och möjliggöra och tåla ombyggnader och utveckling och tillägg. Den borde vara öppen för jämbördiga aktörer av olika skala. Och vi bör vi vara försiktiga med massavverkning och monokulturer även här.

Arkitekt SAR/MSA Fredrik Mats Nilsson

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Om äkthet och livskänsla
Bloggar
Publicerad:

Om äkthet och livskänsla

Så även om Sejima har mer eller mindre noll materialromantik i sina byggnader och Bengt Edman inte kan sluta prata om teglets ärlighet och mustiga materialitet så uppfattar jag dem som otroligt lika. Arkitektur är mått och ljus brukade Edman säga och det stämmer ju precis på Sejima. I min värld är Sejima och Edman två sidor av samma mynt.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Tiden, Revit och jag
Bloggar
Publicerad:

Tiden, Revit och jag

Ett multiplayer-dataspel däremot, det kunde ju vara spännande. Men hur skulle man få verkligheten att kunna ändras för alla medspelare för att en spelare väljer att resa i tiden? Vad händer om flera vill resa? Sedan slog det mig att det spelet redan finns, det heter Revit.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Ge Nobelpriset till ett geni som förtjänar det
Bloggar
Publicerad:

Ge Nobelpriset till ett geni som förtjänar det

Är inte årets Nobelpris i litteratur bara ett annat sätt att säga att om man är ett geni, då gör...
Författare:
Fredrik Mats Nilsson