Sigtunastiftelsen

Romantik mot realism

Publicerad:

”Ju mer som står på spel, desto enklare är språket.” Fredrik Mats Nilsson kallar skådespelaren Fiona Shaws citat för en grundkurs i gestaltning: Det måste bränna till på riktigt.

Vi diskuterar natur och kultur vid matbordet. Jag föreslår att det som skiljer liv från kemi är viljan. Kemin vill ingenting, men det vill livet. Min fru undrar vad jag menar med vilja. I hennes värld är det ingen skillnad. Biologi är också bara kemi. Jamen, säger jag, det märker man ju, livet är engagerat, livet har en agenda. Det du kallar engagemang är också kemi, säger hon. Eller tänker du att det är något annat? Jo, men, försöker jag, man känner ju att det är en skillnad.

Kulturell grundfråga

Min fru är forskare inom naturvetenskap. Hon siktar bra med ghostbusters-geväret. Det verkar som det finns saker här som man inte får benämna med riktiga ord, säger hon, och skjuter för denna gång ner mina mystifikationer. Realismen – Romantiken 1 – 0. 

Liv eller kemi är en kulturell grundfråga: Vilka är vi? Är vi överhuvudtaget? Vad har vi i så fall gemensamt?

Sigtunastiftelsen. Foto: Fredrik Mats Nilsson

Nyligen besökte jag Sigtunastiftelsen för att lyssna på ett panelsamtal om det sanna, det goda, och det sköna, där min fru var inbjuden talare. Jag har inte varit där förut och anläggningen slog mig som något mycket speciellt. En samling tegelrött putsade stenhus på en höjd omgivna av gamla kärva tallar. En klar medeltida känsla, tydliga Alhambravibbar. Samtidigt uppenbarligen 1900-tal. Som ett litet samhälle, inåtvänt och utåtriktat på samma gång. Tydliga interiöra förhållanden. Arkader, innergårdar, små avskilda utsiktsplatser. Borglikt. Anläggningen har ett slutet uttryck men är i hög grad regisserad runt utblickar utåt. Utsikten över fjärden är fantastisk.

Alhambra. Foto: Austin Gardner

Denna plats fick mig att minnas en tidigare byggnadsupplevelse. På den tiden jag jobbade som bygglovsarkitekt besökte jag vid ett tillfälle ett par som i samband med sitt villabygge byggt en mur utan bygglov. När jag kom dit visade de ingående och stolt upp sin nya villa. (Kanske som avledningsmanöver.) Mannen hade efter en karriär inom detaljhandeln gjort sig en hel del pengar. Villan var i allt väsentligt ihopsatt av ett antal rum i vilka paret skulle sitta och njuta av livet. En läshörna, en drinkhörna, en glasveranda, med mera. Olika men specifika miljöer för olika former av avkoppling. Som en övergripande funktionsseparering: först 50 års hårt jobb, sedan avkoppling på heltid.

Ett inre kungarike

Av någon anledning kopplar jag ihop dessa upplevelser. Båda har den här interiöra attityden. Ett inre kungarike. Båda också detta måleriska grepp med en samling fina och separerade upplevelser. Som en uppsättning stilleben. Och båda är överdrivet regisserade, alltför hårt styrda – här ska man göra detta. Inneslutet också på detta sätt. Jag skulle även beskriva båda som romantiska. Nästan i samma grepp som de är överstyrda. Alltför fixerade vid bilden av sig själva.

Båda är fulla av vilja och känsla. Men är de fulla av liv?

Det är förstås inte heller framkomligt att vara fullt ut saklig och teknisk. Jag minns en föreläsning på KTH med Gunnar Henriksson, arkitekten bakom gamla arkitekturskolan, där han beskrev de tabellartade byggnadssystem de på 1960-talet tagit fram för att ersätta de befintliga husen på KTH. Helt generella, helt systematiska, möjliga att förlänga i oändlighet. Han skruvade på sig, bad nästan om ursäkt. Ni måste förstå att detta var tidsandan, sa han. De tomma tabellbyggnaderna hade något viljelöst över sig, som om man överlåtit detta att vilja något på någon annan. Hoppas denne någon dyker upp. På pluskontot kan man ju säga att dessa byggnader inte alls föreskrev sitt innehåll, de hade kunnat fyllas med vad som helst.

Lyfta bort det individuella

Henrikssons modernism tycks ha siktat på att få ett allmänt, jämlikt och kanske evigt värde genom att lyfta bort det individuella och specifika. Genom att uppfinna ett system och låta systemet göra alla val försvinner det individuella godtycket. Anläggningen befrias från individuellt uttryck och individuell vilja. På föreläsningen framstod lösningen inte som särskilt lockande. Finns det ett alternativ till? Kan man tänka sig en allmän vilja? En objektiv vilja?

Samtalet i Sigtuna kretsar länge outtalat runt frågan om det objektiva. Det ligger ju nära grundfrågan, nästan dolt i den. Pratar vi om det sanna så handlar det väl om en objektiv sanning, men i fallande ordning allt mindre självklart för de övriga begreppen. John Sjöström, skribent på Svenska Dagbladet, säger i ett försök att nedlägga bytet, att han inför Mahlers fjärde symfoni blir så uppfylld av hur bra den är att han liksom rycks ur sin subjektivitet. Det är vackert uttryckt men jag kunde inte hålla med honom mindre. För mig är konstupplevelser djupt individuella.

För att etablera en rimlig objektivitet runt gestaltning eller estetik måste man teknifiera kvaliteterna så långt. Detaljering, dynamik ska vara så här och såhär, eller den konceptuella klarheten så här långt driven. Så att själva känslan går förlorad. Dissekerat ligger liket på arbetsbordet. Nu vet vi allt om det men det känns inte på samma sätt. Det är som med kvantmekaniken, det går inte samtidigt att fastställa konstnärligt värde och allmängiltighet.

Kollektiv hänförelse

Mårten Sager, forskare och pastor, svarar John att det han beskriver liknar den religiösa extasen och den ska man inte hålla alltför högt som sanningsvittne. Sigtunastiftelsen är en kristen grupp och ämnet har en kristen inramning. För mig som ateist är det inte alltid som de här religiösa begreppen är användbara. Men wow! Den här vändningen var jag inte beredd på. Här fanns ett självklart sätt att diskutera kollektiv hänförelse ur ett sanningsperspektiv. Kollektiv hänförelse finns förstås också i den sekulära världen, och även om jag ser konstupplevelser som individuella så vet jag vad det innebär att vara på en konsert där hela publiken rycks med. Kollektiv hänförelse existerar, men det betyder inte att den är sann, evig eller allmängiltig.

Den brittiska skådespelaren Fiona Shaw lär ha sagt om Shakespeare att ju mer som står på spel, desto enklare är språket. Exemplet är förstås ”Att vara eller icke vara”. Till skillnad från modernismen endimensionella plakatpolitiska slogans som ”Ornament är brott” eller ”Less is more” är detta användbart i verkligheten. Vid sidan av att vara en grundkurs i gestaltning i miniformat är den även den perfekta gränsdragningen mellan romantik och realism. Gärna krusiduller. Men ännu bättre om det bränner till på riktigt. 

Arkitekt SAR/MSA Fredrik Mats Nilsson

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Svensk enfald
Bloggar
Publicerad:

Svensk enfald

Precis som med det svenska skogsbruket bör vi vara försiktiga med massavverkning och monokulturer i vår stadsbyggnad. För stadens uttryck handlar i hög grad om individens plats och relation till kollektivet, skriver Fredrik Mats Nilsson.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Om äkthet och livskänsla
Bloggar
Publicerad:

Om äkthet och livskänsla

Så även om Sejima har mer eller mindre noll materialromantik i sina byggnader och Bengt Edman inte kan sluta prata om teglets ärlighet och mustiga materialitet så uppfattar jag dem som otroligt lika. Arkitektur är mått och ljus brukade Edman säga och det stämmer ju precis på Sejima. I min värld är Sejima och Edman två sidor av samma mynt.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Tiden, Revit och jag
Bloggar
Publicerad:

Tiden, Revit och jag

Ett multiplayer-dataspel däremot, det kunde ju vara spännande. Men hur skulle man få verkligheten att kunna ändras för alla medspelare för att en spelare väljer att resa i tiden? Vad händer om flera vill resa? Sedan slog det mig att det spelet redan finns, det heter Revit.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson