Organisk arkitektur som lever

I somras besökte jag två referensverk inom organisk arkitektur på samma dag. Det ena, Sagrada familia, har jag besökt flera gånger tidigare medan det andra, saluhallen Santa Caterina, var för första gången. Byggnaderna har mycket gemensamt. Spanska formgivningsexplosioner som dallrar av livsglädje och blodsprängd desperation. Men de är också väldigt olika. På vissa sätt varandras motsatser.

Vi kommer tidigt till kyrkan. På bokningssidan underströks vikten av att komma på utsatt tid, däremot var det mindre tydligt var man skulle befinna sig vid denna tid. Det är fullt med folk. Flygplatsstämning. Efter några minuter av turistpanik hittar vi rätt. Vi får köa och sedan är det säkerhetskontroller och utdelning av hörlurar; byggnadsverket har givit upphov till ett system av tilläggsarkitektur. Inget av detta fanns när jag besökte basilikan första gången i början av 1990-talet.

Den gången var jag också där med en turistgrupp, men stämningen var sömnig. Stor respekt för byggnadsverket, men som del av staden var det närmast en parentes. Någonting som satts på undantag. Jag slogs då till marken av födelsefasadens myllrande formrikedom. Denna fasad är den enda som hann färdigställas medan Antoni Gaudí levde. Medan jag skriver inser jag att jag måste hindra byggnaden från att färga språket med alltför svullna adjektiv. Men denna fasad är verkligen otrolig.

Då tyckte jag de senare tilläggen var svagare. Passionsfasaden har en stramare framtoning, mer ödesmättad och mindre lekfull – för mig framstod dessa tillägg som bleka efterapningar. De hade förstås betydande grad av Gaudísisk geometri och stil men det fanns också starka inslag av någon annans integritet. Jag uppfattade det då som lite tondövt. Det störde mig att man inte fortsatt riktigt på den inslagna vägen.

Fler tycks ha tyckt som jag, för nu är formspråket hövligt inrättad i den ursprungliga strömfåran. De senaste 20 åren har takten i bygget ökat avsevärt. De nyaste tilläggen, vilket utgör en rätt stor del av byggnaden som helhet, har karaktären av noggrann men överdriven och regelstyrd entusiasm. Byggprojektet har blivit en form av konceptuell arkeologi.

Man följer så tätt inpå Gaudís intention som man någonsin kan. Total hängivenhet. Som om man försökte borsta fram en byggnad som aldrig byggts ur historien som aldrig hände. Raka motsatsen till 1990-talets förment endimensionella alla-måste-få-lämna-sitt-avtryck-mentalitet.

Byggnaden är fantastisk. Omöjlig att skaka av sig. Den nya interiören kompromisslös i sin vilja att formge varenda yta enligt samma oändligt komplexa gestaltningsprogram. Svårt att fullt ut förstå vad man varit med om. Ljuset och formerna, muskel och växt. Den kaleidoskopiska rymden.

Men det nya har något genererat över sig. Ett drag av galen AI. Trots skalan och drivet så är det fortfarande Gaudís fasad som är den i särklass bästa delen av byggnaden. Den har detta intensiva, rastlösa uttryck. På djupet organisk. Formgiven som om att den verkligen levde och höll på att spränga fram ur jorden. Arkitektens besatthet att skaka liv i materian är intagande, den gör byggnaden verkligen magisk. Däremot är det ju ingen tvekan om att byggnaden är just död.

Organisk arkitektur försvann men återuppstod. Under eftermiddagen besöker jag saluhallen Santa Caterina av Enric Miralles och Benedetta Tagliabue. Saluhallen täcks av ett böljande tak, uppburet av gängliga pelare och klätt i färgsprakande mosaik. Här finns samma längtan, samma vilda uttrycksbehov. Samma furiösa vilja att formge allt, som ger byggnaden en sorts vibrerande intensitet.

Man undrar hur budgetdiskussionerna gick. Uppställningar med fast solavskärmning, tvåtusen timmar. Man får bara skänka en tacksamhetens tanke till vad det nu var som släppte in detta projekteringsmässiga vilddjur i verkligheten.

Här har det organiska en annan karaktär. Det är något annat som lever här. Byggnaden är gestaltad ner till minsta detalj men den är följsam, anpasslig.

Folklivet i saluhallen känns på ett helt annat sätt.

Sagrada familia handlar om det nya. Art nouveau. Ett forskningsprojekt på jakt efter det nya. En rakryggad hälsning till framtiden. Det som ursprungligen var ett försök att förnya arkitekturen, att hitta och fullborda framtidens uttryck för religiös arkitektur är nu, 150 år senare, som i en dubbel rörelse ett sökande efter framtiden i det förflutna.

Saluhallen är något helt annat. En på- och ombyggnad. Ett antikvariskt projekt inkilat i historiska stadskvarter. Påbyggd på en befintlig saluhall. Den avviker förstås mot omgivningen, men gångarna har formats och taket knycklats ihop av flöden som redan fanns här. Flöden som formats tillsammans med staden under århundraden. Kanske känns det därför som att denna byggnad i högre grad har framtiden för sig.

Fredrik Mats Nilsson