Om äkthet och livskänsla

Publicerad:

”Be a rebel, not a devil” sjunger New Orders sångare Bernad Sumner på senaste singeln Rebel. Ja, vad ska man säga? Dåligt tycker jag. Låten ger mig en olustig Orwellsk känsla av att motståndsrörelsen numer ingår i systemet.

Sumners texter har ofta något hastigt nedkrafsat över sig. Något som ibland kräver lite överseende men oftare bidrar till en särskild stämning, en stark närvaro i ett specifikt ögonblick. Inte sällan är det detta som gör låtarna fantastiska. ”I turn sideways to the sun, keep my thoughts from everyone”. New Order kommer ur en stream of consciousness-färgad popscen som estetiskt i alla fall en gång i tiden hade kapacitet att vara lika lättsinnigt dansant som minimalistiskt fokuserad. Senaste singeln är inget av detta. Mättare och slöare rebeller får man leta efter. Kanske är det inte bara kapitalismen utan även New Order som bär på fröet till sin egen undergång.

Behovet av att vara en rebell, att skända flaggan och krossa överheten går som en röd tråd genom mitt livs populärkultur. Men det senaste årtiondet har detta drag utmanats från två håll. Dels för att våldsamt upplopp och misstro och trots mot institutioner fått en delvis annan laddning, dels för att rebellerna som i New Orders fall blivit för mätta. Tidigt i arbetet med den här texten tänkte jag att vänstern har förlorat sin rebelliska legitimitet, och att däri låg stor del av deras politiska utmaning. Därefter har Nooshi Dadgostar briljerat just i genren rebellisk legitimitet. Med djup trovärdighet väntar hon in den fråga som hon byggt sin politiska karriär runt och i precis det ögonblick när hon med fog kan hävda att tålamodet är slut, smäller hon till hårt.

Lite som scenen när Harrison Ford får nog i Peter Weirs film Vittne till mord (se den!). Vänstern får, om så bara för ett ögonblick, tillbaka kampen. Jag gillar verkligen Vänsterpartiets tilltag. Inte för att jag tycker att svensk bostadspolitik fungerar bra som den är och måste försvaras, utan för att jag tycker att Sverige ska ha en bostadspolitik och att den idén verkligen är värd att försvara. Under årtionden har ideologin runt allmännyttan successivt urholkats. Centerns förslag om marknadshyror hade varit början på slutet, så att bostadsfrågan till slut helt skulle uppgå i marknadens vård/våld. Den lösningen tror jag inte på.

Nooshi känns som en äkta rebell i detta. Äktheten, autenticiteten i uttrycket, är avgörande för hur det bär.

Villa Göth i Uppsala. Arkitekter: Bengt Edman och Lennart Holm. Foton: Fredrik Mats Nilsson

Bengt Edmans och Lennart Holms Villa Göth i Uppsala gav upphov till arkitekturstilen neobrutalism, en arkitekturstil som genom att handla om äkthet och ärlighet bryter med det gamla och lovar en ny skön värld. Villan var arkitekternas första uppförda och har någonstans beskrivits som en byggnad full av ideologisk sprängkraft. När jag jobbade på Uppsala stadsbyggnadskontor tog jag en dag mod till mig, plingade på och frågade om jag fick kolla runt lite. Byggnaden är enastående. Den är som en exakt avgjutning av familjelivet, lätta nyanser styr flödena genom byggnaden, fantastiska rum i enkla men melodiska samband. Rumsdynamik och ljusföring är jättebra. Skarpa detaljer och fina material. Inget av detta är emellertid skälet till byggnadens berömmelse. Huset blev i första hand känt för att stålbalken som bär teglet ovanför fönsterpartiet är synlig. Detta är husets tydligaste brutalistiska drag. På många sätt är det lätt att förstå det konceptuella genombrott detta vägval innebar. Man måste inte dölja konstruktionen, den kan vara en del av gestaltningen. Balken ligger där lika fräckt som självsäkert.

Neobrutalismen från Sverige blev en rörelse som passade det brittiska sociala byggandet under 1950-talet som hand i handske.

Fast Villa Göth ligger i Kåbo, Uppsalas dyraste villaområde. Och villan ritades åt fabrikör Göth. Ingen låginkomsttagare direkt. Problemet med denna villas ideologiska sprängkraft är autenticitet och trovärdighet. Intressant med tanke på att ärlighet just är villans ideal.

Ärlighet är bra men jag tror att man måste hålla i sikte skillnaden mellan ärlighet som ideologi och ärlighet som estetik. ”To ride, shoot straigtht and speak the truth. ” En klar och stenhårt manlig programförklaring på Entombeds album från 1999. Lite samma budskap som jag tror att Leif GW Persson vill ha fram när han i en intervju för många år sedan sa att han inte gillar ”juvelerarkäk” (konstfärdigt upplagda rätter med grönsaksdetaljer och såsklickar). Han ville mer ha enkla och rediga råvaror (kött) upplagt ganska rakt på. Lite mer raka rör. Detta är brutalismen som estetik. Den subversiva kraften i ett par blåjeans. Samma drag som detta behov av rebelliskhet. Rebellen som estetik.

Brutalismens starkaste sida är egentligen den skarpa geometrin och de fina materialen. Detta med ärlighet är mer ett konceptuellt ramverk, som jag tycker har ganska begränsad räckvidd. Att visa allt är alltför kategoriskt för att fungera som ett heltäckande gestaltningsgrepp. Ärligheten är brutalismens akilleshäl, det är precis den gest i vilken brutalisten blir posör. Studiogangster som Yasin skulle sagt.

Med Yasin känns det verkligen som att poserandet går på övervarv. Storyn är så viktig här. Kriminaliteten blir källan som konsten öser ur. Råvaran. Som konstnären sedan ärligt kan visa upp.

Vad innebär det att vara äkta, att vara autentisk. En gång påstod jag att ett bra exempel på något autentiskt var att gå upp mitt i natten för att byta blöjor på ett barn. En sorts kärlekshandling. Något som är helt oförställt, något man bara gör.

Detta må vara autentiskt i någon mening, men det missar målet. Det finns inget egentligt val.

Att vara människa innebär inte bara en sekvens nödvändigheter. Vi gör också val utifrån någon form av valfrihet. Ska jag ha skjorta eller t-shirt? Ska jag visa balken över fönstret eller dölja den? Det är en prövning av de valen det handlar om när det kommer till frågan om autenticitet.

Poeten Kayo Chingonyis första diktsamling Kumukanda kretsar runt frågor om autenticitet och tillhörighet. I dikten broomhall passerar några ”white boys in reagge bands” och diktjaget noterar att de symboler dessa killar använder för att upplevas som autentiska har förlorat sin ursprungliga betydelse. Det skaver lite i honom men han uppskattar deras vänlighet mer än han saknar äktheten i uttrycket.

Det liknar en passage i Svensk Bostad där Erik Lundberg härleder vardagsrummet ur feodaltidens borgstuga. Borgstugan fungerade som ett verkligt umgängesrum för borgherrens folk. När feodalismen försvinner blir rummet ändå kvar som en symbol. ”Ty vad som fordom var levande liv hade nu en erkänd tillvaro i form av en noga fastställd ceremoni.” Rummet finns där än idag, för daglig samvaro enligt BBR, men är det rum i bostaden som vi fortfarande inte riktigt vet hur vi ska använda.

Realiteterna finns här, omger oss. Livsvillkoren, omständigheterna. Utifrån detta gör vi val och utifrån det uppstår symbolspråk. Äkta eller inte är kanske en dimridå. Det handlar mer om relevans än om äkthet.

Äldreboende i Gumyoji. Arkitekt: Kazuyo Sejima. Foton: Fredrik Mats Nilsson

Kazuyo Sejima (ena halvan av SANAA) tycks nonchalant inför symbolik och sociala koder. Det finns ingenting hierarkiskt i hennes byggnader. Hon använder den modernistiska osynligheten på exakt rätt sätt. Rum och miljöer som lövtunn inramning för programmet som ett osynligt och perfekt avvägt stöd för livet som hjälper till utan att lägga sig i. Jo, lägger sig i lite, visar på möjligheter, öppnar samband och med lätt hand stödjer den tendens till livsmönster som redan fanns där. Helt neutral och helt osentimental. Så även om Sejima har mer eller mindre noll materialromantik i sina byggnader och Bengt Edman inte kan sluta prata om teglets ärlighet och mustiga materialitet så uppfattar jag dem som otroligt lika. Arkitektur är mått och ljus brukade Edman säga och det stämmer ju precis på Sejima. I min värld är Sejima och Edman två sidor av samma mynt.

Arkitektoniskt fångar de in i fasta former samma sak som New Order en gång i feta beats och dåliga rim. Den lätta och intensiva livskänslan. Nuet.

Så, glad sommar och för att tala med en annan av Peter Weirs filmer: Carpe diem!

Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White arkitekter i Uppsala

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Tiden, Revit och jag
Publicerad:

Tiden, Revit och jag

Ett multiplayer-dataspel däremot, det kunde ju vara spännande. Men hur skulle man få verkligheten att kunna ändras för alla medspelare för att en spelare väljer att resa i tiden? Vad händer om flera vill resa? Sedan slog det mig att det spelet redan finns, det heter Revit.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White i Uppsala. I sin blogg diskuterar han begreppet arkitektur – vad räknas som bra och som dåligt i det som ritas?
Fredrik Mats Nilsson
Ge Nobelpriset till ett geni som förtjänar det
Publicerad:

Ge Nobelpriset till ett geni som förtjänar det

Är inte årets Nobelpris i litteratur bara ett annat sätt att säga att om man är ett geni, då gör...
Författare:
Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White i Uppsala. I sin blogg diskuterar han begreppet arkitektur – vad räknas som bra och som dåligt i det som ritas?
Fredrik Mats Nilsson
Måndag hela veckan i arkitekturdebatten
Publicerad:

Måndag hela veckan i arkitekturdebatten

Det är sommareftermiddag någon gång runt 1990. Jag befinner jag mig i trädgården till mitt föräldrahem i sällskap av min...
Författare:
Fredrik Mats Nilsson är arkitekt SAR/MSA på White i Uppsala. I sin blogg diskuterar han begreppet arkitektur – vad räknas som bra och som dåligt i det som ritas?
Fredrik Mats Nilsson