Göra verkligheten tillgänglig

Publicerad:

Arkitektur utgår från geografi och utgör sedan basen för våra livs berättelser. Men frågan för arkitektur är inte att återberätta, utan att trigga framtiden, skriver Fredrik Mats Nilsson.

Teamsmöte med en kollega. ”Jag är lite trött på de här trärena ytorna inomhus”, säger han. ”De känns lite, jag vet inte, de påminner mig om något…” Han dröjer med avslutningen. ”De kanske påminner dig om ditt arbetsrum”, föreslår jag. Hemmakontoret han sitter i har väggar och tak av klarlackad furu. ”Jaha, nä, det här gillar jag.” Han lyser upp. ”Detta är panel, det är ju ett hantverk. Det här berättar en historia. En historia om hur man brukade göra saker.” ”Är det på grund av att man inte längre gör så som det berättar en historia”, undrar jag. Ingen av oss vet svaret.

Linneanum i Uppsala, arkitekter Olof Tempelman och Jean Louis Deprez. Foto: Fredrik Mats Nilsson

Förhållandet mellan historieberättande, narrativ och arkitektur upphör aldrig fascinera mig. Arkitektur som berör mig har en kvalitet som påminner om berättelser. Men det är en vag form av påminnelse, och många byggnader och miljöer som haft ambitionen att väva in ett berättande uppfattar jag som helt ointressanta. I det egna skissandet är det lätt att trampa fel. Man önskar att byggnaden man håller på med ska få den här rika, spännande känslan, men det är nästan omöjligt att hitta ingångarna. Kanske gäller samma sak här som Lennart Hellsing sa om pedagogisk konst: Att all pedagogisk konst är dålig, men all bra konst är pedagogisk.  

Arkitektur i mitten av spektrumet

Arkitektur uppfattar jag i mitten av ett spektrum mellan ytterligheterna narrativ och geografi. Två fält med stora likheter men också stora skillnader. Om geografi svarar på frågan ”Hur hänger det ihop?” så svarar narrativ på frågan ”Vad handlar det om?”.

Men det finns två väsentliga skillnader: relationen till tid och relationen till mening. En geografi är frikopplad från tiden så till vida att man kan röra sig fritt fram och tillbaka genom den. Utgångspunkt och rörelseriktning spelar ingen roll. Geografins kärna ligger fast och snarast kräver flera genomvandringar för att tydligt framträda.

Narrativet, däremot, är bundet till tiden och bygger på specifika temporala förhållanden. Både i hur det upplevs och i sin inre struktur. Ordningen i en händelsekedja är helt avgörande för hur vi upplever den, för vad den betyder. ”Om han hade sagt det till henne innan hon gjorde det hon gjorde så hade det varit något helt annat än om hon inget vetat.” Här någonstans finns också skillnaden i förhållandet till mening. Geografin är neutral. Den har sin logik, är en följd av geologiska och biologiska skeenden. Och man kan förstås dra slutsatser av hur den ser ut i dessa avseenden. Men på ett annat sätt har den ingen mening. Berättelsen i stället, är ren mening. Mening är berättelsens grundämne.

Kaktusrummet i Linneanum i Uppsala. Foto: Fredrik Mats Nilsson

Arkitektur finns i mitten här. Syftet med arkitektur är att göra världen begriplig och användbar och att göra livet meningsfullt. Att förpacka den gränslösa verkligheten i lagom stora bitar och etikettera dem på ett sätt som gör att de går att använda på ett meningsfullt sätt. Att göra verkligheten tillgänglig. Arkitektur utgår från geografi och utgör sedan basen för våra livs berättelser. 

Kalle Anka påverkade yrkesvalet

En inte obetydlig anledning till att jag blev arkitekt finns i Kalle Anka-serien ”De sju städernas skatt”.  Boken ”Jag, Kalle Anka” var under mina tidiga levnadsår den enda som intresserade mig i mina föräldrars bokhylla. ”De sju städernas skatt” innehåller allt jag älskar i en berättelse. Försvunna städer, glömda skatter, hemliga tunnlar, fantasieggande tegelkonstruktioner och svekfull ondska.

Kalle, Farbror Joakim och Knattarna söker sig till Cibolas legendomspunna städer i jakten på en skatt. Största delen upptas av färden dit. Men i den förtätade upplösningen överraskas de av Björnligan utklädda till conquistadorer, blir inmurade i ett trångt utrymme och kan bara genom en liten öppning i muren beskåda hur björnarna utlöser den urgamla fällan som genom att knäcka ett antal strategiskt viktiga tegelpelare får de sju städerna att störta samman. 

Slutet lämnar läsaren i chock. Allt gick förlorat! Och hur gick det för Kalle och knattarna som var inmurade när allt rasade? Berättelsen utnyttjar skickligt ett antal arkitektoniska grepp i sin dramaturgi, med i alla fall för sjuåringen monumental effekt.

Arkitektur för att fånga övergångar

”Ur den långa tunneln rullade tåget in i Snöns rike.” Så inleder Yasunari Kawabata sin roman ”Snöns rike” från 1935. Genom en effektiv och dramatisk rumslig förskjutning placerar författaren läsaren i berättelsens hjärta. 

Det är ett litterärt grepp att använda arkitektoniska förhållanden för att fånga övergångar, eller möjligheter, orealiserade möjligheter. Ibland som en hoppfull möjlighet, ibland som en hotfull omständighet – likt en gillrad fälla eller en laddad pistol. Ibland som ett tecken för en tillståndsövergång. Här finns kanske en möjlighet för arkitektur.

I en bra berättelse rycks man med. Man blir intresserad av personerna, vill lära känna dem, se världen med deras ögon. Man engagerar sig i deras relationer och lever sig in i deras platser. Man vill förstå mysteriet, man vill att gåtan ska få en lösning. Och gåtan får en lösning, berättelsen slutar och man känner sig lite sorgsen över detta. Oavsett slutet så finns ofta en sorts saknad över att personerna och platserna som föreföll så verkliga och viktiga inte är kvar. Ibland uppsöker man berättelsen igen bara för att få vara i den. Det finns något i själva miljön en berättelse utgör som har en kvalitet i sig själv. En arkitektonisk kvalitet.

Kung Björns hög i Hågadalen utanför Uppsala. Foto: Digitalt museum

Men kopplingen är otroligt svår att göra. Att som arkitekt vara alltför styrande i hur en miljö ska användas när det gäller så att säga skönlitterärt innehåll, det är hopplöst. ”Här ska man duscha”, det kan man föreskriva – inget konstigt med det. Men ”här ska man känna längtan”, det går inte. I detta avseende är arkitekten dömd att stå utanför skeendet. Så länge man ritar och påverkar byggnaden så är den tom. De verkliga händelserna kommer sedan och då är arkitekten borta. Och det är förstås så det måste vara.

Berättelselik kvalitet väcker fantasin

Vissa berättelser använder arkitektoniska grepp på ett suggestivt sätt. Och en del arkitektur har en berättelseliknande kvalitet. Något som väcker ens fantasi. Ett ”byggnadsverk” i tät kontakt med omgivande geografi är Kung Björns hög i Hågadalen utanför Uppsala. Ingen imponerande detaljering direkt och byggnadstekniken får betraktas som primitiv, men högen ligger precis rätt. Det är något med denna miljö som verkligen funkar. Högen skapar trots att den verkligen smälter in i landskapet en märklig känsla av att platsen är iordningsställd, betyder något, på något sätt har en mening.

En annan byggnad med denna egenskap är Eileen Grays strandvilla E-1027. Jag har aldrig besökt den men ritningarna har en hypnotisk effekt. Jag tror att det är just för att jag blir nyfiken på händelseutvecklingen. Jag vet med mig att det är ett intressant liv som levs där, utan att jag vet något om innehållet. Jag tror att det är så oavsett vem som bor där.

Linneanum i Uppsala.

Ett av Uppsalas bästa hus är Linneanum, orangeribyggnaden i Botaniska trädgården av Olof Tempelman och Jean Louis Deprez. På många sätt en strikt klassicerande byggnad av oklanderligt snitt. Mot slottet i öster har huset en självklar och uttrycksfull tempelfasad, men den är egentligen byggnadens minst intressanta fasad. Mot söder en bombastisk glasfasad, oväntat stora glasöppningar mellan kraftiga artikulerade pelare, en stor stensatt ramp angör marken runt omkring, liksom väller ut ur byggnaden. I ena änden kaktusrummet, som ett vertikalt ökenlandskap där smala trappor leder besökaren uppåt i ett samlat men ändå ljust och kargt vertikalt rum.

Norrfasaderna istället sakliga, slutna, mystiska. Sjunkna valv leder in i byggnadskomplexet. Inget stort hus, men rikt. I konstant dialog med omgivande trädgårdsrum och växtligheten i trädgården. Byggnaden håller sin trädgård som en trevlig fest som flyter fram och tillbaka runt om sin värdinna. Det är nog inte oviktigt att byggnaden i sitt program är utförd för att understödja växtliv.

Här pågår trevlig verksamhet

Ett sista exempel är Bergsbrunnagatan, också den i min hemstad Uppsala, i den mest stadsnära delen av industriområdet Boländerna. En kort småindustrigata med en detaljplan av Gunnar Leche, där han återanvänder många grepp från småhusområden i Kungsgärdet eller Svartbäcken. Men detta är industri. Alla gillar Bergsbrunnagatan trots att den just inte innehåller några fina hus. Det är något med skalan och en känsla av att här pågår trevlig verksamhet. Det känns som en levande gata.

Bergbrunnagatan i Uppsala, detaljplan av Gunnar Leche. Foto: Fredrik Mats Nilsson

Det jag uppfattar i dessa byggnader och miljöer som en eftersträvansvärd kvalitet är en sorts inneboende narrativ kapacitet. Som att det vill hända saker här, som att dessa byggnader är fulla av oförlösta berättelser.

Kanske måste tiden ha förflutit innan historien låter sig berättas. Nuet är osynligt, alltför självklart, alltför trivialt. Det är först när de är utom räckhåll som man på allvar börjar sakna de där åren. Först i efterhand kommer det signifikanta att framträda och de väsentliga händelseförloppen att bli tydliga.

Det är fint om en byggnad kan berätta en historia. Men frågan för arkitektur är inte i första hand att återberätta. Inte att återge något inspelat eller att fruset bevara musiken för framtiden. Utan att trigga den, att utgöra jordmånen, resonanslådan, katalysatorn. Att lösgöra berättelserna ur det möjligas trögrörliga massa.

Ouppnåeligt eller inte så är det ändå värt att försöka.

Fredrik Mats Nilsson

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Vad som håller oss samman
Publicerad:

Vad som håller oss samman

Utbudet av varor och valmöjligheter har alltid utgjort stadens dragningskraft, men börjar nu frikopplas från staden som form. Är samtiden inrättad på ett sätt som gör det svårare att umgås?
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Romantik mot realism
Bloggar
Publicerad:

Romantik mot realism

”Ju mer som står på spel, desto enklare är språket.” Fredrik Mats Nilsson kallar skådespelaren Fiona Shaws citat för en grundkurs i gestaltning: Det måste bränna till på riktigt.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson
Svensk enfald
Bloggar
Publicerad:

Svensk enfald

Precis som med det svenska skogsbruket bör vi vara försiktiga med massavverkning och monokulturer i vår stadsbyggnad. För stadens uttryck handlar i hög grad om individens plats och relation till kollektivet, skriver Fredrik Mats Nilsson.
Författare:
Fredrik Mats Nilsson