- Hem
- Bloggar
- Fredrik Mats Nilsson
- Elit och estetik
Elit och estetik
Vi arkitekter är den yrkesgrupp som förvaltar frågan om den gemensamma miljöns utformning. En viktig fråga, för estetik är inte elitism. Tvärtom angår estetik alla, skriver Fredrik Mats Nilsson.
På högstadiet hade vi under en period en återkommande vikarie i samhällskunskap med en avspänd, lite hippieaktig stil. Han hade stort fluffigt hår och någon sorts ullväst och gillade att avvika lite från läroplanen för att istället fokusera på vad som han tänkte var viktiga frågor för ungdomar.
Vid ett tillfälle ägnades lektionen åt en diskussion om vad killar och tjejer förväntade sig av varandra. Ytterst speciell stämning vid dessa tillfällen. Å ena sidan var man ganska intresserad av vad som skulle komma fram, å andra sidan besvärad av den här inkännande vuxne i rummet. En kille i min klass sa att han tyckte det var viktigt att inte försöka vara någon som man inte är. Klassen nickade instämmande. Även jag. Men i själva verket förstod jag inte ett ord av den meningen.
Att vara någon är en konstig tanke. Att försöka vara någon annan, ännu konstigare. Numer vet jag vad meningen betyder men kan fortfarande se det orimliga i den. Orden sätter fingret på något konstigt med vår självbild.
Beskriver ett samhälle i vardande
För en tid sedan budade jag hem en bok om svensk 50-talsarkitektur. Boken är full av fina och rekorderliga projekt. Den beskriver ett samhälle i vardande. Allt är nytt, inget är uppväxt. Värdigt förenklade välvilliga byggnader. Fint ljus, goda material. Det finns en optimistisk samhällstillvänd industriell klangbotten i detta. Man ser en massproduktion, en rationell princip i bakgrunden.
Men ännu ingen cynism, inget utnyttjande och inget beräknande. Det finns i dessa bilder, som kanske är tillrättalagda, ingenting kvävande.
Boken fick mig att minnas en konversation jag hade med min morfar. Jag frågade honom hur diskussionerna hade gått om den nya modernistiska arkitekturen när den först kom. Morfar föddes 1920, han var maskiningenjör och hade ett ganska stort arkitektur- och samhällsintresse.
Han svarade att ja, det var ju det som gällde då, det förstod man. Alla auktoriteter inom arkitektur menade att detta var rätt väg så det var väl det då. Svaret påminner om bilderna i boken. Oskyldigt kanske, men det täcker det inte riktigt. Det finns inget skäl att ifrågasätta detta. Det är ju bra för alla. En sådan klar förbättring. Det ser man ju.
Bilderna i boken visar det han pratade om. En tro på samhället, en optimism i det gemensamma.
Den optimistiska klangen dämpas
Senare förändras ju känslan i dessa miljöer. Eriksbergsskolan i Uppsala, där jag gick på högstadiet, är ett av projekten från den tiden. Det är som att den optimistiska klangen har dämpats. Miljöerna blev slitna, lite nedklottrade, fylldes av elever med andra känslor. Samhället fylldes av andra känslor. Byggnaderna blev del i andra berättelser.
Min högstadietid liknar inte stämningen i bilderna. Miljön känns då redan som ett löfte som inte kommer att infrias. Den krispiga optimismen är borta. De soliga dagarna bakom oss. Nu är det 1987, det är mulet, byggnaderna inte slitna kanske men lystern är borta. Den slamriga akustiken syntes aldrig på bilderna, inte heller klottret och de fastkletade tuggummina.
Det är förstås också det att byggnaderna inte har tagits om hand som de borde. Bilderna visar en omsorg och en stolthet i färdigställandet, som inte återfinns i förvaltningen.
Vi saknar en gemensam bild
Den inställning morfar beskrev, som jag tror var rätt allmänt utbredd, är omöjlig att tänka sig idag. Det går inte att ta sig tillbaka dit, och det är inte heller önskvärt. Samhället har demokratiserats sedan dess och det är förstås bra. Men det är ett stort problem att vi numer saknar en gemensam bild av vad arkitekturen ska åstadkomma. Och att vi är så dåliga på att diskutera det.
Inför valet hade Dagens Nyheter inofficiell temavecka om elitism. Under några dagar fanns frågan hos varenda krönikör. Hanne Kjöller tyckte att elitism var bra, Gina Gustavsson irriterade sig över Göran Greiders vurm för ”vanligt folk”, Johan Croneman påpekade för Robert Aschberg att även Aschberg var intellektuell oaktat hur gärna han ville slippa. På det stora hela tycktes de hävda att ett elitistiskt förhållningssätt i någon grad är bra. Det tycker inte jag.
Att som arkitekt försöka diskutera hur vår gemensamma byggda miljö ska utformas blir svårare i detta samtidsklimat. En arkitekt som pratar om estetik är ju själva sinnebilden för elitism. Någon utbildad tyckare som ska tala om för folk hur de ska leva sina liv.
Arkitekter har ingen överlägsen smak. Men vi är den yrkesgrupp som förvaltar frågan om den gemensamma miljöns utformning. Och det är en viktig fråga. Gestaltning och estetik är för viktiga för att bli kanonmat i en bakvänd diskussion om elitism. Estetik är inte elitism. Estetik angår alla. Alla vill att det byggda ska bli fint.
Smaken skiktar samhället
Den franska sociologen Pierre Bourdieu ägnade en betydande del av sin gärning åt att beskriva smak och kultur som kapital. Han har övertygande visat hur smaken skiktar samhället, färgar in de olika samhällsklasserna och därigenom öppnar dörrar för vissa och håller de stängda för andra. Den är en skarp samhällsskildring som fått stort genomslag.
Samtidigt undrar jag om vi inte blivit hypnotiserade av hans analys. Bourdieu har rätt men han har också fel.
Kultur är inte kapital. Kultur är kultur. Kultur är vår gemensamma process för att förstå vilka vi är. Bilden av dem vi är och dem vi vill vara. Smak är det viktigaste verktyget för denna process. De elitistiska problemen uppstår exakt när man börjar betrakta och använda kultur som kapital. När man bara skaffar vänner från fina utbildningar, eller låtsas bara tycka om kultur som anses fin. Eller med andra ord: När man låtsas vara någon man inte är.
Arkitekt SAR/MSA Fredrik Mats Nilsson
P.S. Det irriterar mig att 50-talsboken inte innehåller något enda Uppsalaprojekt. Jag bläddrar allt mer frenetiskt genom sidorna tills jag till slut hittar det.
Stadsskogen är Uppsalas Bermudatriangel. Den är på något sätt helt antigeografisk. Jag är uppväxt alldeles nära skogen, vi orienterade alltid där med skolan och ändå går jag alltid vilse. En av dessa gånger när jag trodde mig ha tagit samma väg som förra gången fast jag inte hade det, och vagt börjat uppfatta att jag inte visste var jag var stötte jag på detta enda projekt: vattentornet i stadsskogen.
Jag var helt oförberedd. Tornet i skogsgläntan utgör ett effektivt grepp. Det var en nästan sublim upplevelse. Overklighetskänsla. Expressiv geometri som liksom samtidigt sväljer hela gläntan med sina uppåt växande väggar och samtidigt laddar platsen med immateriellt ljus. Tornet har blivit klottrat på sistone men det är väl värt ett besök. Jag rekommenderar alla intresserade att gå vilse i stadsskogen bara för chansen att få stöta på det.