Datorer utan drivkraft

Min teknikoptimism kulminerade ungefär 1992, i samband med inköpet av familjens bakmaskin. Innan dess fanns en grundmurad förväntan om att teknikutvecklingen skulle leverera alltfler fantastiska sätt att göra människolivet bekvämt.

Jag tror att jag hade en sorts 80-talsbild av framsteget, ungefär som Musse Piggs husvagn på julafton. Maskinerna tar hand om oss och matar oss och bäddar in oss i vackra vyer. Filmen är ju uppenbart sarkastisk men den hade något lättsamt, fyndigt och hoppfullt över sig. Fiffiga maskiner kommer att göra livet soft.

Bakmaskinen verkade vara exakt en sådan maskin. Vi såg alla fram emot den. Nästan som magi skulle man få helt nybakt bröd, direkt på morgonen, utan att någon behövde gå upp extra tidigt. Löftet infriades. Brödet blev gott, godare än affärsköpt.  Under flera år använde vi maskinen mer eller mindre dagligen. Efterhand alltmer sällan. Ganska snart aldrig. Maskinen försvann in i något förråd och ingen har saknat den sedan dess.

Problemet var, tror jag, att bakningen blev enkel, men rakt igenom tråkig och oinspirerande. Brödet blev gott, men ointressant och själlöst.

Efter denna erfarenhet har mina förhoppningar på teknik i stort sett försvunnit. Jag ser förstås att vissa saker utvecklas. Mer energisnål diskmaskin är ju till exempel bra. Men till skillnad från före bakmaskinen så tror jag inte längre att tekniken kommer att göra livet rikare, eller bättre i någon väsentlig mening. Sådant får sökas på annat håll.

När chatGPT kom i vintras tänkte jag, att två år till kan man nog räkna med att ha jobbet kvar. Därefter är det mer osäkert. Utvecklingssteget var bländande som en solkatt. Plötsligt och oväntat.

Men insikten om innebörden har därefter slagit in i branschen som en tsunami i ultrarapid. Och det skapar en obestämd och obehaglig känsla av att allt är möjligt. En kollega tröstar mig och säger att riktiga designuppgifter alltid kommer kräva människor. Det låter intuitivt riktigt. Han exemplifierar med tjänsten som var på gång för några år sedan, där sneakersföretag erbjöd kunderna att designa sina egna skor, och att detta aldrig riktigt lyfte.

Frågan blir då, vad är en riktig designuppgift?

Arkitektur har upprepbarhet djupt i sitt DNA. Mycket av vad som utgör arkitektur är inget annat än upprepning. Hur byggnadsmaterialen tillverkas, hur de sammanfogas, hur rummen läggs till varandra, hur planlösningarna upprepas i flera våningsplan, hur kvarteren fogas till stadsnät.

Upprepningen har alltid funnits längst in i det vi håller på med; fråga fåglarna, bävrarna eller myrorna. Att då ta stöd av teknik för att förbättra eller förenkla detta, också det är lika gammalt som byggandet i sig. Det finns ett stort behov av stadigt funktionsanpassade vardagsmiljöer som väl AI kunde hjälpa oss med?

All mat måste inte vara kärleksfullt lagad från grunden. I dag på lunchmötet åt jag en sallad som jag till exempel misstänker inte var det. Men jag åt den, den var god och jag blev mätt. Jag njuter gärna av en fabrikstillverkad mazarin och en kopp automatkaffe, med den här tunna tonen av bränt gummi. Ett glas iskall industrilager kanske saknar verkshöjd i någon mening, men är i vissa sammanhang oslagbart.

Det är väl rimligt att en viss mängd byggnader kan vara rutinmässigt utförda. Jag menar, så är det ju i dag. Denna bebyggelse kunde väl då lika gärna vara ritad av en AI, så slipper vi människor slava med den. Merparten av bebyggelsemassan är ju inget man blir berörd av. Det hade ju varit jobbigt om det var så.

Men att föreställa sig en värld helt framtagen av AI ger mig en känsla av tilltagande klaustrofobi. Liksom av tilltagande ointresse.  

Den franske författaren Georges Perec skriver i förordet till sin bok ”Rummets rymder” att ”problemet med rummet är inte så mycket att skapa det eller omskapa det (det finns i dag alltför många välmenande människor som funderar över vår omgivning…) utan att rannsaka det, eller helt enkelt att avläsa det; det vi kallar vardagen är ingen självklarhet, utan ett dunkel: en form av blindhet, ett slags förlamning. ”

Visst bygger arkitektur på upprepning. En upprepning som förmår förslava oss både i produktionen och i upplevelsen av den. Men den är hela tiden ett resultat av val gjorda av människor. Från stadsplanerarens via projektörens och ner till exakt hur spiken ska slås i. Och i upplevelsen av den byggda miljön är det hela tiden detta vi navigerar efter. Avsikten, valet, det mänskliga inslaget. För mig blir det tydligt genom bilden av en helt AI-genererad värld. Den engagerar mig inte för det finns inget där.

På en fest träffar jag en person som jobbar på Sveriges Radio. Jag frågar hur radion står sig i det pågående contentkriget. Han berättar att det går ganska bra för SR. P4 har fantastiska lyssnarsiffror, P1 ökar stadigt och P3 har hämtat upp från en tids svacka. De kanaler som framför allt har tappat den sista tiden är reklamradion.

Och varför? Jo för att numera gör streamingtjänster som Spotify samma jobb. Dessa kanaler har, med några undantag inte mer att erbjuda än vad en låtblandande algoritm redan kan göra bättre. Ibland när jag är sur på LOU har jag tänkt att hotet inte kommer från datorerna, utan från att vi människor i allt högre grad beter oss som datorer. Om man lever farligt som arkitektkontor så är det väl i den utsträckning man ägnar sig åt saker som alltför lätt låter sig automatiseras.

Eller om man inte levererar det som datorer inte klarar: Avsikt.

Om det är något som inte finns i datorernas DNA så är det vilja och engagemang. Jag är inte särskilt orolig för att datorerna ska ta över världen, helt enkelt för att de inte bryr sig. Jag har aldrig sett en dator driva en enda fråga. I stället ger de ofta upp för minsta lilla.

I alla exempel ovan är det engagemanget, viljan och avsikten man söker. En datablandad låtlista är ändå full av låtar av riktiga artister och iskall lager må vara rutinmässigt masstillverkad i fabrik, men utifrån noggranna inställningar gjorda av människor.

Fredrik Mats Nilsson