Stjärnstunder ändrar tillvaron

Historikern Peter Englund skrev i vintras, strax efter Rysslands invasion av Ukraina, på Instagram om begreppet ”stjärnstund”. Att ”det är vad vi genomlever nu. En stund som kommer att definiera vår tid, påverka hela världen, ja världshistorien.” 

När Peter Englund skrev handlade det om huruvida Ryssland skulle lyckas med sin aggression eller ej, och han gör en så kallad kontrafaktisk jämförelse: ”Tänk så här: om Hitler hade misslyckats med att erövra Polen, hade det ens blivit ett andra världskrig då? En stjärnstund. Två möjliga framtider.” 

Det här halvårsgamla Instagraminlägget dröjde sig kvar hos mig. Ordet ”stjärnstund”, och hur det användes, hade jag aldrig hört förut. Det var ett både skrämmande och vackert ord. Ödesmättat. 

Tanken svindlar för en sekund, tanken på att samhället runt omkring oss, det vi är vana vid och upplever som självklart – ”the world as we know it” – i själva verket kunde ha varit på ett helt annat sätt. Och att det finns vissa tidpunkter som mer än andra formar vår framtid. Vissa fixa tidpunkter som innehåller flera möjliga framtider, men att vi först efteråt inser vidden av hur viktiga de här stjärnstunderna var. 

Inom barnpsykologin pratar man ibland om de ”formativa åren”. Man menar då den period som är känsligast i barnets utveckling av tillit, trygghet, självkänsla, ja på många sätt av barnets förmåga till att få ett lyckligt liv.

Vi är nog många som delar den molande känslan av att år 2022 kommer visa sig vara ett särskilt formativt år för Sverige. Ett år avgörande för vårt samhälles självtillit och stolthet för lång tid framöver, och där valet i helgen är en… just det, en stjärnstund. 

Man kan dra paralleller till arkitekturens förmåga att gå från flytande till fast: En ny byggnad, plats eller stadsdel assimileras ofta snabbt av stadens invånare och blir en självklar del av människors vardag. När en ny byggnad står färdig sätter den ramar för nya vanemönster. Folk glömmer snabbt hur det såg ut innan, även när saknaden och nostalgin är stor. Det tycks helt enkelt vara så vi fungerar. 

Men på samma sätt som samhällsutvecklingen har sina stjärnstunder finns det vissa fixa tidpunkter där arkitekturhistorien kunde tagit en drastiskt annan riktning. Majoriteten av allt som ritas blir aldrig byggt – alla icke-förverkligade arkitekturvisioner är en genre i sig. Det som fascinerar är de konkreta bilderna på hur det kunde ha blivit, antingen om den befintliga miljön varit kvar, eller om en annan arkitektur byggts istället för det som valdes att byggas. 

Hur hade Stockholm varit i dag om Klarakvarteren aldrig rivits? Eller Malmö om Lugnet eller Carolikvarteren bevarats i större utsträckning? Om karismatiska politiker drivit en annan linje med framgång under 1950-, 60- och 70-talen? Om det slumpats sig så att andra individer haft inflytande på stadsbyggnadskontoren under just dessa omvälvande år? Vilka konsekvenser det hade inneburit för miljoner människors vardag får vi aldrig veta. 

I min egen hemstad Växjö revs stora delar av stadskärnans äldre bebyggelse. Vilket kan jämföras med grannstäderna Kalmar och Karlskrona, där de bevarade och vykortsvackra historiska stadsmiljöerna erbjuder ovärderliga kvaliteter för nutida och framtida generationer. Om stjärnorna stått annorlunda på himlen vid vissa kritiska tidpunkter under rivningsåren hade dessa tre städers stadsbilder kunnat utvecklas helt annorlunda. 

När en ny samhällsordning tar form kan det gå snabbt. Vad som var absurt att säga offentligt igår är legitimt idag. Men även om samhällsförändringar oftast sker gradvis och osynligt är det stjärnstunderna som fixerar historien. Oavsett om det är när ett nytt jättebygge klubbas igenom i kommunfullmäktige någonstans i Sverige, eller om Ryssland lyckas med sin invasion, eller om ett högerpopulistiskt parti för första gången röstas fram till regeringsställning.

Aron Aspenström