Stängsla inte in tryggheten

Publicerad:

Att bygga murar och stängsel kan lika gärna öka den upplevda otryggheten som minska den. Grindsamhällen blir fler i både Sverige och världen, men frågan är för vem det blir tryggt, skriver Aron Aspenström.

Under några stekheta dagar tidigare i somras blev Twitterkontot ”Folkets bad” uppmärksammat i media. Det startades i protest mot att ett antal rika villaägare i Täby ockuperat allmän mark längs vattnet, vilket motiverade ett 30-tal sommarbadare att ta sig in på avspärrade bryggor (där en hade egen helikopterplatta) för att återta det som tidigare var badplatser för alla.

Kanske är det ett tecken i tiden, att det allmänna mer eller mindre subtilt (och mer eller mindre lagligt) hägnas in och görs mindre tillgängligt för just allmänheten. I Sverige är dock gated communities fortfarande ett stigmatiserat begrepp, som undviks i marknadsföringen av nya bostadsområden. 

Allemansrätten motar grindsamhällen

Den nya boken ”Grindstaden – från portvakter till gated communities” (Verbal förlag) av journalisten och författaren Kolbjörn Guwallius konstaterar att Sverige knappt har något område som kommer i närheten av de extrema varianter som finns i framför allt USA.

Anledningar som författaren pekar på är att Sverige har högre grad av offentlig kontroll och ägande av mark. Kommunerna har planmonopol och allemansrätten möjliggör för alla att passera genom privatägd mark som inte är trädgårdar eller avspärrade av andra särskilda skäl.

Grindsamhällen finns i många former

Grindsamhällen – bokens svenska översättning av begreppet gated communities – är en enklavartad, segregerande boendeform som blir allt vanligare globalt sett. Vad som definierar en sådan bosättning är emellertid inte klart. Boken ger ingen entydig definition.

Ett område kan upplevas som slutet och uppvisa många tecken på grindsamhälle utan att vara det fullt ut. Grindsamhällen kan vara utformade som sådana från början eller vara omgjorda konventionella bostadsområden. Antalet bostäder kan vara från en handfull upp till tiotusentals och graden av säkerheten allt mellan ett kodlås och en välbevakad vaktkur. 

I Sverige har en stark välfärdsstat traditionellt tillgodosett säkerhetsbehoven för enskilda individer och inkomstskillnaderna har varit jämförelsevis små. Intervjuade personer i Guwallius bok, bland annat arkitekten Gert Wingårdh, återkommer till att Sverige har en tradition av öppenhet och tillit som har gjort oss mindre benägna att bygga murar.

Från öppet till slutet i Sverige

Nu pekar mycket på att detta är på väg att ändras. Man kan dessutom påstå att utvecklingen har pågått länge. Den traditionella, förmodernistiska staden består i huvudsak av slutna, kringbyggda kvarter vars portar historiskt varit olåsta dagtid, även om portvakter då vanligen bodde i huset och hade koll på det sociala flödet.

Därefter, runt slutet av 1930-talet, började portvakterna ersättas av porttelefon som senare efterträddes av kodlås, nymodigheter som gjorde att portarna kunde vara låsta dygnet runt. Även om kringbyggda kvarter i praktiken därmed är helt slutna för obehöriga är det få som skulle kalla dem grindsamhällen. 

Alltfler “hus-i-park”-områden stängslas in, vilket blir extra absurt eftersom de byggdes utifrån vurmen för öppenhet och ljus. Foto: Martin Martinsson

Om Sverige inte har den amerikanska typ av grindsamhällen, som redan från början byggts som avskilda slutna öar, finns här desto fler områden som konverterats från öppna till slutna. Utöver de tidigare beskrivna slutna stadskvarteren med låsta portar stängslar man in allt fler fastigheter med friliggande flerbostadshus i städernas periferi.

Denna ”hus i park”-typologi, sprungen ur efterkrigstidens modernistiska vurm för öppenhet och ljus, var aldrig tänkt att hägnas in. Därför blir resultatet ofta extra synligt, fientligt och… absurt när så sker. Här ger boken många exempel från Malmö, och från dess miljonprogramsbebyggelse.

Speglar trygghet och social hållbarhet varandra?

Om begreppet trygghet kommer på första plats bland svensk stadsplanerings alla modeord kommer social hållbarhet på en hedrande andraplats. Men borde de två inte förutsätta varandra? Kan en stad vara socialt hållbar utan att upplevas som trygg? Och är inte grindsamhällen i sin starka interna gemenskap en socialt hållbar sammansättning?

Följdfrågan ”för vem är det tryggt?” visar hur svårt det är att på riktigt införliva trygghetsaspekter i stadsplanering. Trygghet är så mycket en subjektiv upplevelse, filtrerad genom ens tidigare erfarenheter och uppväxtmiljöer liksom ens socioekonomiska position. 

Känslan av otrygghet är dessutom inte statisk. Med nya erfarenheter kan det hotfulla visa sig vara mindre hotfullt. Fysiska avgränsningar – så som murar, stängsel eller så kallad exkluderande design i form av exempelvis sluttande uteliggarovänliga bänkar – är däremot statiska. När en mur är byggd står den där, och påverkar invånarnas vardag lång tid framöver.

En mur eller ett stängsel ger dessutom signaler om att det finns fog att känna oro på den specifika platsen, och kan då paradoxalt nog i stället öka känslan av otrygghet i staden, vilket i sin tur leder till ytterligare krav på inhägnader… 

Reptilhjärnan kan leda oss fel

Ann Rodenstedt, som forskat om segregation i Malmö, hävdar i Guwallius bok att trots att det för varje enskild aktör är rationellt att sätta upp staket blir konsekvenserna problematiska när alla gör det. Staket, larm, övervakningskameror, alla typer av sådana installationer ”ska ses som en materialisering av en tanke eller en känsla”. Dilemmat är ”att många likadana individuella val får konsekvenser på samhällsnivå.

När alla gör likadant skapas en struktur som visserligen är självvald men som också får konsekvenser för hur vi lever tillsammans i samhället.”  

På ett individuellt plan är behovet av upplevd trygghet allmänmänskligt och självklart. Driften att ta avstånd från det upplevt hotfulla sitter djupt i reptilhjärnan. Men det som vi spontant upplever som tryggast för individen är långt ifrån alltid det bästa för en socialt hållbar stad. Det vill säga en öppen och inkluderande stad, där friktion och möten mellan olikheter skapar tolerans och i förlängningen en växtbädd för demokrati. 

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Stjärnstunder ändrar tillvaron
Publicerad:

Stjärnstunder ändrar tillvaron

Vissa tidpunkter definierar vår tid och formar vår framtid. De kallas av historikern Peter Englund för stjärnstunder, skriver Aron Aspenström, som ser dem både i arkitekturhistorien och i det svenska valet 2022.
Författare:
Aron Aspenström
En gränslös värld träder fram
Publicerad:

En gränslös värld träder fram

De anonyma landskapen på Malmö Centralstation visar på en möjlig, gränslös värld. Nationsgränser avslöjar sig som mänskliga abstraktioner, skriver Aron Aspenström.
Författare:
Aron Aspenström
Platser lagrar historia
Publicerad:

Platser lagrar historia

Om björnar, tegelbruk och om arkitekter kan använda sig av subjektiv, inre arkitektur.
Författare:
Aron Aspenström