Tokyo, en decentraliserad metropol. Foto: Alex Knight/Unsplash

Stadens bindväv

Publicerad:

En stadsväv utan mötesplatser, utan ”bindväv”, är den mest ohållbara väven. Mot urban sprawl ställer Aron Aspenström, utifrån en Sverigeaktuell bok av Ben Wilson, staden som ”decentraliserad metropol” där Tokyo står modell.

I helgen avslutades FN:s klimattoppmöte COP26 i Glasgow, där världens länder samlas för att förhandla om det globala klimatarbetet under Parisavtalet. Mötet hade extra tryck på sig efter sommarens rapport från FN:s klimatpanel. Den som visade att vi med dagens utsläppstakt inom tio år kommer att passera Parisavtalets mål om 1,5 graders temperaturhöjning, vilket är tio år tidigare än forskningen tidigare trott. Att sättet vi bygger våra framtida städer på blir avgörande för att ändra kursen står utom allt tvivel, särskilt som människor världen över fortsätter att flytta från landsbygd till städer.

200 000 per dag flyttar till staden

Enligt den på svenska nyligen utgivna boken ”Metropolis. Historien om mänsklighetens största triumf” av den brittiske författaren och historikern Ben Wilson, lever vi i den största mänskliga migrationen någonsin, där för närvarande omkring 200 000 människor om dagen (!) flyttar från landsbygd till stad. I över 6 000 år har männi­skor levt i städer, men det är först sedan några få år tillbaka som stadsborna utgör mer än hälften av jordens befolkning. Att detta sammanfaller med såväl de allt synligare konsekvenserna av klimatförändringarna som covid-19-pandemin gör att staden som idé kan ifrågasättas. Tajmingen för denna hyllning till staden känns därför något tveksam. 

Det är en bok om städers historia, men inte i första hand om städer som byggda, fysiska entiteter utan snarare det osynliga kittet som binder samman den urbana befolkningen. ”Jag är mer intresserad av vävnaderna som håller ihop organismen än av städernas yttre form eller deras vitala organ”, skriver han. 

Städerna absorberade barbarerna

Författaren tar oss med på en kalejdoskopiskexposé, som hela tiden rör sig mellan dåtid och nutid – och mot slutet även in i framtiden – från de första städerna i Mesopotamien för 6 000 år sedan fram till dagens megametropoler. Förutom att vara kronologiskt indelade är kapitlen även uppdelade efter olika teman som vart och ett kopplas till specifika städer.

Uruk är först ut, då Wilson betraktar den som mänsklighetens allra första stad. I detta avsnitt skildras städers motståndskraft och hur dessa första urbana sammansättningar hade sin blomstringsperiod cirka 4 000–1 900 f Kr. De stod sig mot krig, torrläggning av floder, mäktiga imperiers uppgång och fall, invasioner, massmigrationer och klimatförändringar. I stället för att låta sig besegras och uppslukas av de barbariska nomadfolken kom städerna att absorbera, civilisera och urbanisera dem. 

Trots att boken saknar illustrationer får man ändå inre bilder av dessa tidiga metropoler, av hur de efter eoner av tid började förfalla för att slutligen svepas in i öknens sand och glömmas bort. De tidsmässiga perspektiven ställs på ända: Vid vår tideräknings början hade Mesopotamien tidigaste stadsbildningar existerat mer än dubbelt så länge som London och Paris gjort i dag. 

Katapulter för innovation

Städer som förmår härbärgera olikheter tycks bli som katapulter för mänsklig utveckling och innovation. I kapitlet om Rom under de fem första seklen e Kr skildras badets och de offentliga badanläggningarnas betydelse, och kapitlet ”Gastropolis”, om Bagdad år 537–1258 e Kr, målar upp ett slags sofistikerat gigantiskt drivhus för både akademisk och kulinarisk innovation. 

Arkitekturen får som sagt stå i bakgrunden här, till förmån för det som Jan Gehl kallar ”livet mellan husen”, vilket ska förstås som det sociala kittet, stadens mjukvara om man så vill. Om modernismen stod för ett top down-ideal, där staden ritades ”från ovan” – av planeraren med stort P – så byggde Jan Gehl vidare på Jane Jacobs strävan att ta fasta på gräsrotsperspektivet, på de lokala erfarenheterna.

Gehls och Jacobs visioner om städer på fotgängares villkor, om kommersiella och utåtvända lokaler i bottenvåningar, om småskalighet och variation i bebyggelsen, om medborgarinflytande och om mångfald i de offentliga rummen, är i dag anammade av de flesta medvetna svenska arkitekt- och stadsbyggnadskontor. Det är ideal som svenska arkitekter får med sig från utbildningen och sedan ofta får kämpa med att implementera i praktiken. Exploatörer och beställare vågar till exempel sällan prioritera ned bilbehovet. 

Med det sagt märks det att ”Metropolis” är en bok skriven av en historiker snarare än en praktiker inom arkitektur- och stadsplaneringsfältet. Att städers ”bindväv” är grundläggande för flexibla och socialt hållbara städer är en självklarhet för branschfolk, vågar jag påstå. Döda gator ger liksom döda städer, om man ska formulera en one-liner.

Djurriket i den urbana väven

Till stadens bindväv hör inte bara de mänskliga invånarna. Wilson bjuder på ett antal ”häftiga saker du inte visste om städer”, när han redogör för hur djurriket tagit plats i den urbana väven. Exempelvis att New Yorks klippiga stadslandskap är idealiskt för pilgrimsfalkar, till den grad att staden i dag hyser den tätaste stammen av pilgrimsfalk i hela USA och att arten blivit så urbaniserad att den går att se i städer runt hela jorden. Eller att husfinken i Tucson, Arizona, utvecklat en längre och kraftigare näbb då fröautomater numera är fågelns främsta näringskälla. Eller att… ja, listan kan göras lång.

”I framstegets namn har vi planerat och byggt skapelser som stängt inne människor i stället för att göra dem fria, som tryckt ned människor i misär snarare än ökat deras levnadsstandard.” Så drastiskt skriver Wilson om dagens och gårdagens stadsbyggande. Det är en känga främst till modernismens toppstyrda stadsplanering men även till vår tids smarta städer, som Songdo i Sydkorea, där man med high tech försöker reducera alla de störande moment som präglar livet på en komplex plats: En slags mild variant av ”storebror ser dig”-teknik som gör livet strömlinjeformat och mentalt avtrubbande.

Urban sprawl är ohållbar stadsväv

I en tid med både klimatkris och pandemi tvingas vi omformulera vad det innebär att bo urbant. Wilson målar upp en möjlig och i så fall mycket dyster framtid för världens städer, med penningtvättande skyskrapor i översvämmade kärrlandskap, robotfyllda logistikcentra som förser megastäder med billigare producerade varor, vårdpersonal med längre och dyrare pendlingar… Så kallad urban sprawl är den kanske mest dominerande stadstypen globalt sett, men eftersom den innebär ökat bilberoende och en stadsväv utan mötesplatser, utan ”bindväv”, är den också den mest ohållbara väven.

Men en annan väv är möjlig. Enligt Wilson är framtidens modell den ”decentraliserade metropol” som Tokyo kommit att bli. Den japanska huvudstadens massiva expansion har enligt honom i första hand organiserats av lokala nätverk och grannskapsenheter, utan central planering, med samma ledarlösa självorganiserande kraft som återuppbyggde staden efter kriget. Tokyo ligger dessutom på en av världens farligaste platser med en våldsam seismisk aktivitet.

Invånarna har en förmåga att hantera alla typer av katastrofer och sedan komma på fötter igen. Självtillit och självorganisation ligger djupt nedbäddat i stadens DNA och att bygga staden nerifrån och upp i stället för tvärtom har medfört enorma fördelar. Tokyo är en samling organiskt framvuxna, täta byar som utgör ett av världens största storstadsområden. När klimatförändringarnas konsekvenser tycks slå hårdare för varje år lär fler megastäder få uppleva katastrofer av samma kaliber som den japanska huvudstaden. För att bli en hållbar bindväv kan framtidens stads-väv lika väl vara en by-väv.

Arkitekt SAR/MSA Aron Aspenström

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Ge folklivet rum i nya Lövholmen
Bloggar
Publicerad:

Ge folklivet rum i nya Lövholmen

När den gamla kolsyrefabriken i Liljeholmen i Stockholm totalförstördes genom en brand. Det satte ny fart på bevarandedebatten om Lövholmens gamla industrikvarter. Aron Aspenström reflekterar över hur stadsdelen kan få liv både innan och efter att det har omvandlats till bostadsområde.
Författare:
Aron Aspenström
En krass ringdans
Bloggar
Publicerad:

En krass ringdans

Arkitektur är mycket mer en produkt av sin kontext – och mindre en arkitekts materialiserade vision – än vad branschen vill medge. Arkitekter, fastighetsutvecklare, byggbolag, politiker och diverse konsulter formar en ringdans av beroendeförhållanden som i slutändan gör att det som byggs oftast är konsekvensen av en lång rad kompromisser.
Författare:
Aron Aspenström
Behåll närheten mellan våra yttre och inre rum
Bloggar
Publicerad:

Behåll närheten mellan våra yttre och inre rum

Det är vårdagjämning och solen gassar, fåglar sjunger. På himlen inte ett moln. I Växjö domkyrka samlas människor, men sitter...
Författare:
Aron Aspenström