Ge folklivet rum i nya Lövholmen

Publicerad:

Den gamla kolsyrefabriken i Liljeholmen i Stockholm totalförstördes nyligen genom en brand, något som satte ny fart på bevarandedebatten om Lövholmens gamla industrikvarter. Aron Aspenström reflekterar över hur stadsdelen kan behålla sitt folkliv både innan och efter den har omvandlats till bostadsområde.

Förrförra helgen totalförstördes den gamla kolsyrefabriken i Liljeholmen i Stockholm genom en brand. Händelsen landade som en mindre bomb i bevarandedebatten om Lövholmens gamla industrikvarter, som bland annat innefattar konstcentrumet Färgfabriken. Även om polisen förutsätter att eldsvådan var anlagd har man nu lagt ner vidare utredning i brist på bevis.

Alldeles intill ligger Cementas avlastningsdepå – huvudstadens mest citynära industrianläggning, vars stora silos markerar sig i områdets skyline. Denna verksamhet kommer emellertid att flytta då den är svår att kombinera med den stadsomvandling som är planerad för Lövholmen; en förvandling som innebär 1 500 nya bostäder samt att endast ett fåtal av de anrika industribyggnaderna rustas upp och bevaras. Att mark- och miljödomstolen i sommar nekat Cementas kalkbrytning på Gotland kastar – indirekt – ytterligare strålkastarljus över denna del av staden.

Platsen har unika förutsättningar

Lövholmens vattennära och centrala läge är givetvis mumma för de exploatörer som lyckats köpa loss marken, samtidigt som det är bra för staden med fler bostäder nära tullarna. Så långt allt bra. Platsen har smått unika förutsättningar i och med sin kombination av läge och industrihistoria och staden har smashläge att här skapa någonting annat än de strömlinjeformade, högexploaterade vattennära bostadsprojekt som präglat mycket av huvudstadens expansion på senare år. Om detta har det skrivits och debatterats länge. För en överblick över pågående diskussioner rekommenderas Färgfabrikens sammanställning av artiklar, planeringsdokument och samrådsyttranden.

Ett längre citat från webbplatsen lyder:
”Platsen Lövholmen låter oss sätta ljuset på en rad frågor som för Stockholm och många andra städer i världen är centrala för framtidens urbana miljöer. Vilken betydelse har dessa slitna områden? Vad gör man med platser i väntan på exploatering, och hur kan de hållas öppna och levande även under byggtiden? Hur tar man vara på historiska industriella miljöer som en del av platsens kulturarv? Vilken betydelse har det att gamla lokaler tas över av kreativa krafter i övergångsperioderna – och vad händer med dessa när byggkranarna rullas in och de fina nya bostadsrätterna står klara? Vilka planeras och byggs det för? Finns potential för att Lövholmen blir något nytt eller kommer det bli konventionellt och likt annat som byggs idag? Hur skulle morgondagens mångfacetterade stadsliv kunna se ut? Hur kan Lövholmen spela en viktig roll för att knyta ihop och överbrygga mentala och fysiska barriärer i staden?”

Ta tillvara platsens struktur

Här är det intressant att jämföra med stadens visioner för platsen som de formuleras i exempelvis Gehls strukturplan för området. Där framgår det att man bland annat vill: åstadkomma nya gröna och urbana kopplingar, värna om en stark och enhetlig identitet, inkludera småskaliga byggnader vilket ger karaktär samt ta tillvara platsens rika befintliga struktur och historia. Vidare vill man använda topografin som en tillgång i bebyggelsens utformning, göra området till en integrerad del av Liljeholmen samt åstadkomma ett bra mikroklimat genom att anpassa kvartersformerna efter sol och vind och ge dem en varierad och ”mänsklig skala”.

Detta smörgåsbord av bra intentioner får en att tänka på Malmös Bo01, ett annat urbant, vattennära bostadsområde med varierad skala, halvt uppbrutna kvarter och tydliga offentliga rum. Även här finns en industriell historik i det före detta Kockumsområdet. Som av en händelse har området ganska exakt samma storlek som Lövholmen (22 hektar) vilket gör det tacksamt att jämföra de två platserna.

Svårigheter att bevara

Bo01 blev internationellt uppmärksammat och ansågs ligga i framkant för hållbart stadsbyggande. Trots att kvarteren ligger tätt, med labyrintiskt tajta gaturum emellan, är skalan i områdets inre delar låg. Det gör exploateringen markant lägre än de 1 500 bostäder som är planerade för Lövholmen (54-våningshuset Turning Torso inkluderat). Jämförelsen ger en hint om kommande svårigheter att bevara Lövholmens befintliga karaktär och byggnadshistoriska värden.

Tjugo år senare ser vi att Bo01 håller måttet över tid och tycks bli alltmer uppskattat. De offentliga platserna längs vattnet inkluderar på riktigt stadens alla invånare – givetvis inte utan viss friktion, men det är priset för att stadsdelen inte är en enklav. Tiotusenkronorskronorsfrågan är hur Lövholmen skulle kunna göra samma resa.

Sista fickan av motstånd

I Stockholms genomdesignade innerstad, där i princip alla baksidor och mellanrumsplatser nu är bebyggda, utgör Lövholmen en av de sista fickorna av ”motstånd”. I en tillvaro präglad av linkedinskt varumärkesbyggande och snabba flöden upplevs Lövholmens left over-karaktär av många som befriande, som motpol till en tid och en huvudstad så präglad av yta.

Just detta hade kunnat vara ett karaktärsdrag möjligt att förvalta i ett tidigare planeringsskede, som en kvalitet i syfte att göra det framtida Lövholmen så socialt inkluderande som möjligt. Detta enligt resonemanget att stadens oplanerade baksidor kan härbärgera människor och verksamheter som inte lyckas ta plats på dess planerade och designade framsidor (något som diskuteras i exempelvis Cupers och Miessens bok ”Spaces of Uncertainty”, om Berlins baksidor och mellanrum). Det förutsätter givetvis att den politiska viljan hade funnits, eftersom det fastighetsekonomiskt är hål i huvudet att bevara oplanerade ”frirum” på centrala lägen.

Eller så skulle staden tydligare satsat på det som forskaren Robert Willim kallar för ”patina management”, ett slags kontrollerat förfall – enligt honom en global trend där nerlagda fabriker och gruvor spelar en betydelsefull roll som historiska minnesmärken med symboliskt och pedagogiskt värde, men också som exotiska kulisser till nytt företagande i en postindustriell ekonomi där konsumtion, rekreation och upplevelser står i förgrunden. Den nostalgiska aura som finns kring äldre industrimiljöer används för att ge en känsla av autenticitet åt de nyinflyttade verksamheterna, vilka dock inte har mycket att göra med det oglamorösa industriarbete som ursprungligen präglade platsen. De tunga och grova materialen ska här ge associationer till något beständigt och slitstarkt. The High Line Park i New York – den avlagda järnväg som istället för att rivas konverterats till park – är ett välkänt exempel på denna genre. Eller kolgruvan och koksverket Zeche Zollverein i Tyskland som 2001 utnämndes till världsarv. När anläggningen stängdes 1986 efterlämnades en kolossal infrastruktur som sedan fyllts med nya funktioner. Här trängs nu designbutiker, ateljéer, caféer och gallerier med lokaler för filmvisning, konserter och mässor.

Förfallet har gått för långt

Nåväl, resonemanget är hypotetiskt, det utopiska tåget har gått för länge sedan och Lövholmen ska bebyggas med nya bostadskvarter. Dessutom har förfallet av befintliga byggnader i flera fall gått för långt, vilket ger ytterligare motiv att riva istället för att bevara – något som hade kunnat förhindras om fler av områdets fastigheter haft hyresgäster på rivningskontrakt, istället för att stå tomma.

Frågan borde snarare vara hur platsen kan användas fram till att byggkranarna kommer. Vilka temporära verksamheter kan ytterligare fästa Lövholmen på den mentala kartan, för att kommande byggnader lättare ska inlemmas i stadsväven? Pop up-verksamheter är en vanlig urban företeelse idag. I Stockholm har temporära ”pocket parks” emellanåt poppat upp på tillfälligt bilfria gator, i syfte att aktivera stadsdelar på nya sätt. Bland internationella exempel kan nämnas Boxpark Shoreditch i London, det första pop up-baserade shoppingcentret i världen (i alla fall enligt dem själva), byggt av containrar på ett före detta industriområde i väntan på marksanering.

Detta är platsskapande åtgärder, som möjliggör nya flöden av människor till områden som på sikt ska göras om. Att Lövholmen redan är en destination, med tydlig plats i stockholmarnas medvetande gör att så kallad ”place making” inte är lika nödvändig här. Det viktiga är istället att folklivet får rum även i det nya som ska byggas, så att invånarna fortsätter hitta hit, precis som malmöiter från hela Malmö hittar till sitt Bo01.

P.S. Bo01 fyller 20 år i sommar, något som uppmärksammas med ett antal tillbakablickande webbinarier

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
En krass ringdans
Norra Tornen i Stockholm, exempel på arkitektur som inte anknyter till platsen
Publicerad:

En krass ringdans

Arkitektur är mycket mer en produkt av sin kontext – och mindre en arkitekts materialiserade vision – än vad branschen vill medge. Arkitekter, fastighetsutvecklare, byggbolag, politiker och diverse konsulter formar en ringdans av beroendeförhållanden som i slutändan gör att det som byggs oftast är konsekvensen av en lång rad kompromisser.
Författare:
Aron Aspenström skriver om rum i olika bemärkelser – om hur rum blir till och hur de formar vår vardag.
Aron Aspenström
Behåll närheten mellan våra yttre och inre rum
Publicerad:

Behåll närheten mellan våra yttre och inre rum

Det är vårdagjämning och solen gassar, fåglar sjunger. På himlen inte ett moln. I Växjö domkyrka samlas människor, men sitter...
Författare:
Aron Aspenström skriver om rum i olika bemärkelser – om hur rum blir till och hur de formar vår vardag.
Aron Aspenström
Ville eller cité – den dubbla staden kräver tid
Publicerad:

Ville eller cité – den dubbla staden kräver tid

För att beskriva komplexiteten hos städer används inte sällan metaforer som ”lager”, ”kollage” eller ”nätverk”. Att städer är svåröverskådliga har...
Författare:
Aron Aspenström skriver om rum i olika bemärkelser – om hur rum blir till och hur de formar vår vardag.
Aron Aspenström