Norra Tornen i Stockholm, exempel på arkitektur som inte anknyter till platsen

En krass ringdans

Publicerad:

Nu är Norra Tornen i Stockholm färdigbyggda och har under våren bonat in sig i det stockholmska stadslandskapet. Förutom att ha blivit nominerat till Kasper Salin-priset och slagit höjdrekordet för bostadshus i innerstaden har projektet också hunnit bli ytterligare ett hatobjekt för dem som vill bevara den ursprungliga stadsbilden. Som av en händelse är den ansvarige arkitekten bakom bygget, Reinier de Graaf från OMA, en läsvärd författare och hans några år gamla bok ”Four Walls and a Roof: The Complex Nature of a Simple Profession” ger en illusionslös bild av hur det är att verka som arkitekt på den internationella arkitekturscenen.

Utifrån egna anekdotiska och ofta dråpliga erfarenheter ringar de Graaf in de egentliga orsakerna till hur städer blir till i dag. Hans slutsats är cynisk: Arkitektur är mycket mer en produkt av sin kontext – och mindre en arkitekts materialiserade vision – än vad branschen vill medge. Arkitekter, fastighetsutvecklare, byggbolag, politiker och diverse konsulter formar en ringdans av beroendeförhållanden som i slutändan gör att det som byggs oftast är konsekvensen av en lång rad kompromisser. För att åstadkomma någonting, menar Reinier de Graaf, måste arkitekter tjäna de krafter som de inte sällan kritiserar, vilket ger en konstant ambivalens mellan höga ideal och krass verklighet.

Ett ironiskt påstående kan tyckas, kommet från mannen bakom en av Stockholms mest konsekvent genomförda byggnader på senare år – det tycks inte ha varit mycket kompromissande där. Ironiskt också för att Norra Tornen är typexempel på den Mipim-arkitektur (läs investerararkitektur) som han själv raljerar över. Det enda som knyter Norra Tornen till platsen de befinner sig på tycks nämligen vara de prefabricerade fasadelementens ockragula ton, vilken refererar till den stockholmska fasadfärgpaletten. I övrigt skulle tornen kunna ligga i vilken storstad som helst, på vilken kontinent som helst, lika platslösa som vilken BIG-byggnad som helst, oavsett hur vackra och skulpturala byggnaderna är i sig själva. De är helt enkelt investeringsobjekt, i första hand, och har ungefär lika lite intresse för platsens ande och för gatans balett som Rolexklockor har.

En tredje ironisk twist är att den brutalistiska estetik som projektet återknyter till har mycket lite att göra med brutalismens ursprungliga sociala patos och strävan efter en anständig bostadsstandard för alla, något som de Graaf givetvis är fullt medveten om. I sin bok hävdar han exempelvis, med hänvisning till gentrifieringen av Londons brutalistiska bostäder (som Trellick Tower), att ”samma arkitektur som en gång förkroppsligade social rörlighet i béton brut nu hjälper till att förhindra den”.

Antingen koketterar han med sin cynism, eller så är han genuint frustrerad över att rita coola lyxbostäder stick i stäv mot sina ideal. Oavsett vad så är hans bok initierad kritik från en praktiker på arkitekturens globala arena, vilket gör den särskilt intressant; arkitekturkritik bedrivs ju vanligen från utsidan, av dem som inte själva är verksamma på fältet. Dessutom kokas det hela ner till en större och mer ödesdiger fråga: På vilka premisser formar vi städer idag och i vilken utsträckning kan arkitekter och fysiska planerare göra skillnad på riktigt?

Enligt Reinier de Graaf har arkitektens yrkesroll genomgått en drastisk förvandling de senaste årtiondena. I sin bok ringar han in vad han kallar för arkitektyrkets sju dygder, eller snarare myter, för att därefter visa att de nuförtiden, i en snabbt föränderlig globaliserad värld, blivit självbedrägerier. Han börjar med villfarelsen att arkitekter har auktoritet, därefter sablar han ner arkitekters tilltro till sin egen individuella inspiration, därefter myten om att arkitektur alltid har ett gott syfte, myten om att arkitekter har kontroll över sin yrkesutövning, myten om att arkitekter är oberoende av yttre krafter, myten om att arkitekter och stadsplanerare kan kontrollera den stora skalan (läs megastäders expansion). Slutligen dissekerar han ”arkitekters obevekliga hängivenhet till idén om evig tillväxt”.

Säga vad man vill om detta, men det är underhållande läsning, även om budskapet är dystert och på många sätt illusionslöst. Det märks att författaren går i Rem Koolhaas mediala fotspår – boken kryllar av one-liners och formuleringar som vill ge sken av att komma från någon som verkligen har genomskådat sakernas tillstånd.

Trots att få i vår bransch rör sig på samma internationella arena som denne lead architect på världskontoret OMA går det såklart att känna igen sig på vissa plan: Som arkitekt inom privat sektor har man beställare som betalar ens fakturor och i de flesta projekt är man därför i ett beroendeförhållande som gör att man inte sällan får kompromissa med sina ideal. Det är liksom en logisk del av professionen och något man successivt lär sig att inspireras av när man går från studier till arbetsliv, annars får man en svår och bitter yrkesbana. Och kanske är det just detta som är tjusningen med att jobba som arkitekt, att man förändras själv, att man hela tiden tvingas bli bättre på att kompromissa, på att överge sina ideal för att kunna hitta nya.

Aron Aspenström är arkitekt SAR/MSA på Tengbom samt lärare på Institutionen för fysisk planering vid BTH

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Stängsla inte in tryggheten
Publicerad:

Stängsla inte in tryggheten

Att bygga murar och stängsel kan lika gärna öka den upplevda otryggheten som minska den. Grindsamhällen blir fler i både Sverige och världen, men frågan är för vem det blir tryggt, skriver Aron Aspenström.
Författare:
Aron Aspenström
En gränslös värld träder fram
Publicerad:

En gränslös värld träder fram

De anonyma landskapen på Malmö Centralstation visar på en möjlig, gränslös värld. Nationsgränser avslöjar sig som mänskliga abstraktioner, skriver Aron Aspenström.
Författare:
Aron Aspenström
Platser lagrar historia
Publicerad:

Platser lagrar historia

Om björnar, tegelbruk och om arkitekter kan använda sig av subjektiv, inre arkitektur.
Författare:
Aron Aspenström