En gränslös värld träder fram

I över tio år har Tania Ruiz Gutiérrez videokonstverk Annorstädes spridit sin tysta vardagsmagi på Malmö Centralstation. Det är en genialisk installation, som genom att projicera tågfönsterformade filmsekvenser i slow motion på stationens betongväggar förvandlar perrongen till en farkost i långsam rörelse. Ljudlöst glider plattformen genom urbana, suburbana och rurala landskap världen över, på en resa utan slut. Sekvenserna avlöser varandra i en ändlös loop. Vi famlar förgäves efter tecken, detaljer och skyltar som kan avslöja en geografisk position. Men landskapen förblir anonyma.

I en sekvens står en grupp människor på en lerig flodbank: Vi ser tropisk vegetation och enklare hus med tak av korrugerad plåt. På linor hänger tvätt på tork. Vi är troligen nära ekvatorn, att döma av den höga solen. En man med ett barn på armen vinkar mot kameran innan en ny bildserie tar oss in i nästa del av världen. Denna gång regnar det. Imma och droppar på fönstret. En öde bangård. Plötsligt tycks vi befinna oss i Nordeuropa, möjligen Tyskland, men det är bara en gissning. Sedan följer milsvida åkerlandskap. Är vi i Ryssland, eller i Ukraina, eller i Polen? Landskapen förblir anonyma.

Annorstädes är ett konstverk som handlar om territorier, gränser och om att vi alla är lika under solen. Vårvintern 2022, när kriget kom till Europa, blir detta alldeles särskilt vackert, och precis som under flyktingvågorna 2015 samtidigt så bottenlöst sorgligt, när man låter det sjunka in. För när vi rör oss genom landskap utan ljud och utan språk händer något. En möjlig gränslös värld träder fram, en utopisk bild, där nationsgränser framstår som just vad de är: Mänskliga abstraktioner, godtyckliga, prickade linjer på en karta, linjer som kunde dragits annorlunda, men som historiens makthavare dragit just så här. Gränslinjer som får nutida makthavare att starta krig och utplåna folk och städer.

Aron Aspenström