Drömverkstad kontra beställardrivet

Som praktiserande arkitekt med ena foten i akademin har jag inblick i två världar. Sällan har skillnaden mellan de två förefallit så stort som i höst.

Söktrycket på utbildningen för planeringsarkitekter på BTH, Blekinge Tekniska Högskola, där jag befinner mig tycks vara oförändrat. Något som vittnar om att studenter fortfarande inte räds larmrapporter från arkitektbranschen om stigande arbetslöshet. En intressant utbildning tycks fortfarande trumfa en mer säker sådan (vad nu en ”säker” utbildning kan anses vara).

Vi som jobbar som konsultande arkitekter har ett bra tag hört mullret vid horisonten, men inte förrän efter sommaren har det som länge varit dystra prognoskurvor på allvar omvandlats till en ny vardag där medarbetare tvingas gå och ackvisitionsarbete dominerar kalendern. När jag däremot frågar runt bland mina studenter på masterutbildningen för Fysisk planering snappar jag inte upp någon vidare oro för vad som händer efter examen. Hos dem som har två år kvar, men även hos dem som gör exjobb i vår, tycks framtiden långt borta. 

Studenterna är mitt uppe i sina projektuppgifter och inlämningar, nästa deadline är det största huvudbryet, oro för arbetslivet får vänta. Dessutom är inställningen att branschens utveckling ändå inte går att påverka och att det bästa för stunden är att prestera som student.

Man kan avundas studenternas relativt säkra tillvaro. Så länge studierna blir godkända vet de vad de ska göra nästkommande terminer, trots att marken skakar under arkitektbranschen utanför.

Jag drar mig till minnes när jag i början av 2000-talet var utbytesstudent på en arkitektskola i Chile, och såg en helt avreglerad och nyliberalt präglad universitetsvärld. Det fanns hur många skolor som helst som erbjöd arkitektutbildningar och det examinerades absurt många fler arkitekter än det fanns jobb till.

Att ha en arkitektexamen i bagaget men jobba med något annat föreföll här vara det normala. Studenternas föräldrar var kunder som köpte arkitektutbildningar till sina barn, inte sällan för att barnen skulle läsa något de var tillräckligt intresserade av för att få en akademisk examen.

I ljuset av detta framstod regleringen av antalet utbildningsplatser på svenska arkitektskolor som något särdeles värdefullt, just eftersom yrkesutbildning i Sverige fortfarande förväntades (och förväntas?) leda till jobb. Samtidigt minns jag en påtaglig bekymmerslöshet bland chilenska arkitektstudenter. Men det handlade inte om naivitet utan de flesta fattade redan från början att det skulle vara svårt att få jobb efter avslutade studier, i alla fall på hemmaplan, och fann sig i det, samtidigt som vissa närde stora drömmar och höll fast vid dem. Det blev en slags drömverkstad just för att avståndet till arbetsmarknaden var så stor.

Kanske landar vi här i frågan om hur väl svenska arkitektutbildningar förbereder sina studenter för arbetslivet – vilket tidigare debatterats på insändarsidan i Arkitekten – och om vad en arkitektutbildning egentligen bör vara.

Kan utbildningen både använda sin möjlighet att vara en drömverkstad som ger utrymme att så visionärt som möjligt testa gränser och samtidigt förbereda för en arbetsmarknad som ofta är beställardriven på ett sätt som ger arbetet väldigt strikta ramar?

Bör arkitektskolan vara den sista instansen för att tänka fritt just eftersom arbetslivet inte erbjuder samma möjligheter? Eller kan utbildningen, vilket jag hoppas, genom nära kontakt med praktiken ge studenter självförtroende och kunskap att faktiskt behålla arkitektskolans fria tänk in i arbetslivet och på sikt förändra branschen i stället för att anpassas till den?

Till exempel åker BTH:s studenter i fysisk planering under sista året på masterprogrammet till Marocko på en längre studieresa. Man kan invända att Marrakesh är ett studieobjekt alltför olikt en europeisk kontext för att vara relevant för svenska stadsbyggnadsstudenter, men man kan också hävda att det är relevant just för att det öppnar ögonen för hur städer också kan vara.

Oavsett vad tror jag det som egentligen spelar roll är just hur de insikter och ifrågasättanden som föds på en sådan resa korsbefruktas med den praktiska verklighet studenterna kommer att verka i, och här är BTH på god väg genom sina kontaktytor utanför akademin.

Framtiden har många ansikten. Eftersom det är högst troligt att de krav och förväntningar som ställs på arkitekter är avsevärt annorlunda om bara några år krävs att arkitektutbildningarna har långa känselspröt ut i praktiken och bland framtidsspanande instanser (som till exempel Arkdes) för att hålla jämna steg. Gör man det ökar möjligheten att examinera studenter som vågar förändra i grunden, något som dels kommer bli helt avgörande för en hårt prövad arkitektbransch i skriande behov av nya idéer och synsätt, dels gör arkitekter relevanta även i framtiden.

Aron Aspenström