Behåll närheten mellan våra yttre och inre rum

Publicerad:
Fotograf Martin Martinsson har förvandlat sitt sovrum till ett camera obscura genom att täcka fönstren med papper och plast med en 2 cm stort hål där ljuset kommer in.
Bild från karantän under coronapandemin i München, Tyskland: Fotograf Martin Martinsson har förvandlat sitt sovrum till ett camera obscura genom att täcka fönstren med papper och plast med en 2 cm stort hål där ljuset kommer in.

Det är vårdagjämning och solen gassar, fåglar sjunger. På himlen inte ett moln. I Växjö domkyrka samlas människor, men sitter inte tätt utan en och en, utspridda i bänkarna, med femmeterslånga avstånd till varandra. Vid sidan av altaret en ensam cellist som spelar sviter av Bach. Tonerna både fyller och förstärker kyrkorummets tystnad, och besökarna tycks på samma gång vidöppna och inneslutna i sig själva.

Det slår mig då tydligt (något som är en självklarhet i mer olycksdrabbade och mindre sekulariserade delar av världen) vilken fundamentalt viktig betydelse religiösa rum får i tider av kris. De blir värmekällor, trösterum, och i den surrealistiskt osynliga katastrof som rullar över världen blir de också ett slags frirum. Härinne kan man stänga mediebruset ute för en stund, bottna i sin oro, samla kraft, även om man nu uppmanas sitta enskilt i kyrkbänken.

Två månader senare, när skräcken övergått i en ny slags normalitet, har ännu fler offentliga rum laddats med nya eller nygamla betydelser. Nyligen offentliggjorde Google data som visar hur användningen av stadens parker ökat radikalt. Likaså har strövområden utanför städerna blivit trängselområden. Och vi har alla sett bilderna på hur italienare i hemkarantän sjunger från sina balkonger och liksom lyfter gatans umgängesform upp i luften, gör den vertikal, ger luftrummet en ny innebörd. Men vanligare är de dystopiska fotona: öde flygplatsterminaler och tågstationer, nersläckta köpcentrum och idrottsarenor. Stadsrum utan människor.

Det spekuleras mycket i hur samhället post corona kommer att se ut. Vad kommer att finnas kvar av staden så som vi känner den, vilka nya former kommer att växa fram? På BTH hålls just nu en masterkurs som i sista stund fick arrangeras om för att fungera med distansundervisning. Triggad av den nya pandemiska verkligheten kom den nu istället att handla om utopier, men också om dystopier, begrepp som inte står så långt ifrån varandra som man först kan förledas att tro.

Studenterna dokumenterar sin egen isolerade situation genom essäer och så kallad autoetnografisk film. Dessa skildringar ligger sedan till grund för ett design-/bebyggelseförslag, utformat för post corona-staden. Förslagen uppvisar en imponerande bredd, med allt från trädgårdsstadens renässans 2.0 till en guidebok för framtidens stadsplanerare. Som i alla designövningar är den stora utmaningen att klara av språnget från det specifika (den individuella tolkningen av en situation) till det generella (en design giltig för världen utanför en själv): Det som är utopiskt för dig behöver inte vara det för mig, eller för övriga medborgare.

Det här glappet, mellan det enskilda och det allmänna, mellan det subjektiva och det objektiva, speglar även hur vi alla psykiskt påverkats olika av pandemin. Bildligt talat har vi ett yttre rum, där vi kan mötas och prata rationellt om smittorisker och makthavarnas strategier, men så har vi också våra inre rum, där rädslan är individuell och ordlös. Eller som den italienska tidningen La Repubblicas före detta chefredaktör Ezio Mauro skrev i DN den 11 mars, apropå det skräcktillstånd som hans land då befann sig i: ”Förnuftet möter den oro som finns i verkligheten, medan det undermedvetna möter den ångest och de demoner som finns i det okända, i en dimension av våra liv som är onåbar för politik och myndigheter.”

I Sverige har skillnaden mellan de yttre och inre rummen inte varit särskilt märkbar, bokstavligt talat, jämfört med många andra delar av världen, där människor tvingats isolera sig inomhus i månader. Min Münchenbaserade kompis Martin till exempel, arkitekt och fotograf, som i suggestiva fotografier skildrat sin påtvingade avskildhet under Bayerns nedstängning – en dokumentation ni kan se i detta blogginlägg.

Den tomma Engelska Trädgården i München under stadens lock-down. Foto: Martin Martinsson
Den tomma Engelska Trädgården i München under stadens lock-down. Foto: Martin Martinsson

Nu börjar land efter land öppna sina samhällen. Solen gassar och fåglar sjunger. På himlen inte ett moln. Sedan vårdagjämningen och stunden i Växjös domkyrka har det varit måndag hela veckan och kalenderns variationer har suddats ut. Tiden har gått kusligt fort. Men nog är det så, med risk för att låta högtravande, att det trots allt går att urskilja något positivt, ja, rentav något terapeutiskt hälsosamt, med att de inre rummen nu tillåtits ta mer plats och mer tid… Oavsett om vi under våren sökt oss till skogen, parken, trädgården eller till kyrkans rum… Kanske har våra yttre och inre rum förts närmare varandra, och kanske kan den närheten bibehållas när samhället nu öppnar upp igen.

Aron Aspenström är arkitekt SAR/MSA på Tengbom samt lärare på Institutionen för fysisk planering vid BTH

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Ge folklivet rum i nya Lövholmen
Bloggar
Publicerad:

Ge folklivet rum i nya Lövholmen

När den gamla kolsyrefabriken i Liljeholmen i Stockholm totalförstördes genom en brand. Det satte ny fart på bevarandedebatten om Lövholmens gamla industrikvarter. Aron Aspenström reflekterar över hur stadsdelen kan få liv både innan och efter att det har omvandlats till bostadsområde.
Författare:
Aron Aspenström skriver om rum i olika bemärkelser – om hur rum blir till och hur de formar vår vardag.
Aron Aspenström
En krass ringdans
Norra Tornen i Stockholm, exempel på arkitektur som inte anknyter till platsen
Publicerad:

En krass ringdans

Arkitektur är mycket mer en produkt av sin kontext – och mindre en arkitekts materialiserade vision – än vad branschen vill medge. Arkitekter, fastighetsutvecklare, byggbolag, politiker och diverse konsulter formar en ringdans av beroendeförhållanden som i slutändan gör att det som byggs oftast är konsekvensen av en lång rad kompromisser.
Författare:
Aron Aspenström skriver om rum i olika bemärkelser – om hur rum blir till och hur de formar vår vardag.
Aron Aspenström
Ville eller cité – den dubbla staden kräver tid
Publicerad:

Ville eller cité – den dubbla staden kräver tid

För att beskriva komplexiteten hos städer används inte sällan metaforer som ”lager”, ”kollage” eller ”nätverk”. Att städer är svåröverskådliga har...
Författare:
Aron Aspenström skriver om rum i olika bemärkelser – om hur rum blir till och hur de formar vår vardag.
Aron Aspenström