Nils Ericson Terminalen vann Kasper Salin-priset

Offentliga byggnader består länge. Vi gläds ofta över svunna tider som producerat karaktäristiska, genomarbetade hus öppna för alla. Det kan vara ett stadshus, ett museum, en konsertsal eller mer prosaiskt en saluhall (se hur Göteborg gläds åt sin nygotiska Feskekörka eller Stockholm åt sin Östermalmshall).

Vår tid är en tid av välstånd som producerat få offentliga byggnader med lusten att lyfta vardagen och hylla den gemensamma kraft som får vårt samhälle att fungera så väl. GL:s bussterminal i Göteborg är en sådan.

En stor, befriande och luftig glashall som skyddar mot ett ofta fuktigt kustklimat. Ett glasvalv som i asymmetri och detaljering entydligt hör hemma i vår tid, i slutet av det 20:de seklet. En anslagen axel som i framtiden är tänkt att förlängas in via ett resecentrum till järnvägsstationen och därmed ge överblick och självklar orientering.

Redan nu är vägen in i glashallen självklar genom gavlarna. Kraftfulla block av Bohusländsk granit inramar glasade skjutdörrar som öppnas av automatik.

Uppläggningen är självklar. Insidan rymmer bussar på ena sidan, väntan i mitten och butiker på den andra. Den omfattande glasningen mot bussidan ger varje ankommande och avgående buss en närvaro. Självklart.

Väntan sker i väldefinierade eksoffor som naturligtvis mått bätt­re av att lyftas upp på ett podium de avgörande decimetrama för psykologisk balans mellan passivt sittande och aktivt gående. Här har minoritetens särintresse drabbat de många (kanske ändå ett mått på civilisation). Andra långsidan är fylld med butiker. Varje butik är en ekklädd låda inskjuten genom det stora glasvalvet så att en del är inne och under butikstid öppen, och en del är en all­tid sluten lagerdel ute. En rytmisering av en lång fasad.

Den vällustigt skickliga detaljeringen spelar på många motsat­spar. Grovt bearbetad sten mot sprött glas, krumma stålbågar vid sidan av raka ekpaneler och plastiskt formad armerad betong.

Glasets genomsiktlighet är en absolut förutsättning för interiö­rens framgång. Glasets brist på genomsiktlighet hindrar utsidan från att berikas av interiörens absoluta klarhet.

Nu blir byggnaden helt oavsiktligt och oönskat avståndstagande och lätt mystifierad. Den trygghet och säkerhet som en genom­siktligt glasad byggnad kan bjuda är nu förlorad på okunnighetens altare men kvar är ändå ett mästerverk!

Det offentliga byggandet är viktigt, det är frän oss alla till oss alla.