Är framtidens samhällsbyggande hållbart? - Sveriges Arkitekter

Monika Albertsson—30 okt 2019

Framtidens boende är temat på Samhällsbyggnadsdagarna 2019. Ska vi bo på Mars eller i bilfria städer på jorden? Visionerna är många. Nästan alla tar upp frågor som digitaliseringen, klimatkris och hållbarhet. Bilfria städer är genomgående en vision för det hållbara samhället, i stark kontrast till det bilburna samhälle som vi har idag, det vill säga gårdagens vision. I alla föredrag om hållbarhet saknar jag en dimension, nämligen tillgänglighetsfrågan.

I väntan på att Samhällsbyggnadsdagarna drar igång på Stockholm Waterfront.

Jag sitter längst upp i en nästan tom kongressal på Stockholm Waterfront. Förberedelserna pågår på scenen, allteftersom släntrar folk in, förväntningarna stiger. Två dagar med att bara sitta och lyssna, fylla på med idéer känns lyxigt! Vem, om inte självaste bostadsministern, får inleda.

Har han då några visioner, Per Bolund? Ja, till att börja med en bild av stadens komplexitet, på gott och ont. Trafikkaoset vid Slussen, tiotusentals stressade människor som ska till jobbet, diesellukten från lastbilarna vid Slussenbygget och en tryckluftsborr som hamrar. Stressen och blodtrycket stiger. Inte en hälsosam miljö för oss människor. Ett stenkast därifrån, Norr Mälarstrand med sina stora träd, solglitter i vattnet och fåglar som kvittrar. Några pappalediga med barnvagn som släntrar förbi. En annan bild, den fridfulla staden. Visionen är just det, mer grönska och träd som en lösning på miljöproblem. Träd som ger syre, svalkar när klimatet blir varmare, tar upp vatten från de stora regnmängder vi kan vänta oss, men också för att vi ska må bra som människor. På en direkt fråga svarar han också:

– Min vision är att varje gång vi bygger ett nytt hus ska vi också använda tak och väggar för att generera energi. Det ska vara standard. Varje yta vi framöver sätter upp ska vara elproducerande.

Mångfunktionella gator i Barcelona.

Le Corbusiers framtidsvision för Paris, från 1925.

Det är ett genomgående temat för konferensen, hållbarhet ur olika aspekter men med mycket grönska och bilfria städer. Alexander Ståhle, doktor i stadsbyggnad på KTH, inleder med Le Corbusiers framtidsvision för Paris från 1925. Det har ju faktiskt blivit så: stora motorvägar som skär genom landskapet och lamellhus à la 1960-talet. Dagens vision är snarare det motsatta, den mångfunktionella gatan mer eller mindre utan bilar. Hur är det tänkt att fungera? Försök och exempel finns här i Stockholm, som omvandlingen av Klarabergsgatan, men också i Helsingfors, Oslo och Barcelona. I Barcelona har bara var tredje gata i ett kvarter bibehållen trafiktäthet. På övriga gator tillåts bilen på människans villkor; enkelriktad trafik, låg hastighet och bilar bara i begränsad omfattning. Att effektivisera transportsystemen, utveckla självkörande bilar och underjordiska logistiksystem är lösningar för att lyckas, enligt Alexander Ståhle.

Idékatalog för återbruk av Lendager Group.

Materialbank för återbruk av Lendager Group.

Klimatkrisen går som en röd tråd genom alla föreläsningar. Många tar upp problemen men ganska få har lösningar och ännu färre kan visa på konkreta exempel. Ett undantag är Ditte Lysgaard Vind från Lendager Group i Danmark. Arkitektkontoret ritar och bygger inte bara hus med återvunnet material, utan katalogiserar också det som finns att tillgå och visar exempel på hur man kan återanvända det. Upcycle Studios, 20 radhusen på Ørestads sämsta tomt i Danmark, är världens första storskaliga bostadsprojekt som till stor del är byggt av återbrukat material. Upcycle Studios har gjort Lendager känt och fler projekt är på gång.

Co-living – dagens studentkorridor?

Ett annat återkommande tema är bostadskrisen för unga. Co-living är lösningen på det enligt Colives Katarina Liljestam Beyer, som visar aktuella projekt. Trenden kommer från Silicon Valley i USA. Det handlar om unga vuxna mellan 25–35 år som befinner sig i glappet mellan student och vuxenlivet och som vill bo själva men i en gemenskap med andra.

– Vad är skillnaden på co-living och en vanlig studentkorridor? undrar någon i publiken.

Jo, det är gemenskapen och servicen, svarar Katarina. Och förpackningen, tänker jag. Gamla idéer i ny skepnad. Tankarna går till kollektivhustrenden som har poppat upp lite då och då sedan 1930-talet, men där är den ideologiska bakgrunden kanske en annan.

Skärholmens centrum invigdes 1968 och var då juvelen i kronan i Stockholms förortsutbyggnad. Skärholmen var supermodernt och lanserades som bilålderns storcentrum. Kanske inte så konstigt att motorprinsen, prins Bertil, fick inviga. Dagen efter stod det ”Riv Skärholmen!” i tidningarna. Kritiken mot 1960-talets stadsbyggnadsvision hade redan börjat. Den dåtida SCAFT-planeringen med trafikseparering och bebyggelsen som öar koncentrerad runt tunnelbanestationer skapar problem. Det blir till barriärer som hindrar människor från olika områden att mötas.

– Om man åker tunnelbana mellan Bredäng och Mälarhöjden så är det den största socioekonomiska resa man kan göra i Stockholm mellan två tunnelbanestationer, säger Karin Ahlzén, projektchef för stadsutvecklingsprojektet Fokus Skärholmen.

Skärholmen har definierats som ett av Stockholms socialt mest utsatta områden. I stadsdelen ingår förutom Skärholmen också Vårberg, Sätra och Bredäng. Fokus Skärholmens uppdrag är att bli ett profilprojekt för socialt hållbar stadsutveckling med en lokalt förankrad process. Tanken är att man ska kunna bygga minst 4 000 lägenheter i området. De projektmål som finns handlar om att förbättra känslan av trygghet i området och förbättra barns, unga vuxna och kvinnors livsvillkor. Områden som upprepas i alla föreläsningarna om social hållbarhet. Naturligtvis viktiga frågor, men var finns alla äldre och personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga? Ska man prata om social hållbarhet är de grupperna minst lika viktiga, framför allt med tanke på den ålderspuckel som vi har framför oss.

Det är i alla fall vad jag tar upp i min 18 minuter långa presentation. Jo, jag lyssnar inte bara på Samhällsbyggnadsdagarna, jag pratar också. Lägenheterna blir allt mindre och det går snart inte att bo i dem längre. BBR:s (Boverkets byggregler) krav på att en bostad ska vara långsiktigt användbar uppfylls inte. Vad kan man göra i ett rum där det bara får plats en säng, mer än att sova? Tidningen Byggindustrin skriver om ”ekonomiskt tillgängliga” bostäder för unga men glömmer att många äldre med funktionsnedsättningar också behöver en rimlig hyra. Det är tankeväckande att marknadspriset för bostäder har ökat med 662 procent mellan 1996–2018 medan konstruktionsindex samtidigt enbart ökat med 83,7 procent och medelinkomsten med 109,8 procent. Siffrorna kommer från Tengboms hållbarhetschef Ivana Kildsgaards presentation på Samhällsbyggnadsdagarna.

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet. Hon har tagit samtliga foton.

P.S. Lästips! Om Lendager Group, Fokus Skärholmen och co-living

P.S. 2. Mer om Samhällsbyggnadsdagarna. På Youtube kan du se huvudspåren i efterhand: dag 1 och dag 2.

Kommentarer

  • Jan Lamby
    november 6, 2019 — 11:41 f m

    Ända sedan begreppet "social hållbarhet" lanserades, har många som sysslar med tillgänglighet och användbarhet efterlyst att sådana aspekter ska ingå och definieras. Stockholms stad har flera dokument som tar upp social hållbarhet, ingenstans finns livssituationen för personer med funktionsnedsättning med.

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *