Allt blir tydligt i kontrasternas Israel

 

Vi arkitekter åker på studieresor. För att förkovra oss, för att få inspiration, för att få gemensamma referenser, skapa en gemensam plattform, fördjupa våra arbetsrelationer och förhoppningsvis skapa nya kontakter. För oss känns det som en rättighet när vi är anställda på ett arkitektkontor. Och vi kan unna oss den lyxen. Vi bor ju i Sverige och arbetslösheten bland oss arkitekter är rekordlåg.

När jag blev studiochef var jag med om att arrangera en studieresa. Valet stod mellan Dubai eller Tel Aviv. Två platser jag aldrig själv hade valt eftersom det ena är ett land som förtrycker kvinnor och bygger sitt land med slavlik arbetskraft och det andra för att det är en övervakad polisstat med apartheidliknande tillvägagångssätt.

En grov förenkling, jag vet, men det var så jag kände. Ledningsgruppen diskuterade det etiska dilemmat. Det blev en intressant diskussion om moral och infallsvinklar. Jag valde Israel till slut. Jag gillade medarrangörerna varav två hade egna ingångar till detta kluvna land. Jag förstod att resan kunde bli intressant.

Författaren Göran Rosenberg kom och berättade om Israel. Han var svårövertalad och osäker om han skulle ställa upp. Inte för att han inte kan ämnet utan för att han känner sorg och hopplöshet inför utvecklingen i landet. Jag satt stressad på jobbet inför hans besök. Hafsade snabbt ihop ett mejl och skrev något i stil med: “Vi är ju arkitekter och jag tänker att ett spår som är intressant är hur politik påverkar stadsrum och marktillgång”. Han svarade: “Allt i det här området handlar om mark och marktillgång som du kanske anar”. Jag kände mig dum. Tillgång till mark är ju roten till så många krig världen över. Det vet vi ju alla.

Han fortsatte: “Jag tänkte fokusera på kärnkonflikten, kampen om territoriet och hur den tar sig uttryck i historia, arkeologi, arkitektur, kultur, minnesvård etcetera”. Det blev bra, tänkte jag. Han sa att “hade min dotter inte varit arkitekt så hade jag inte ställt upp. Det här ämnet smärtar mig för mycket. Men jag gör allt för mina döttrar.” Det satte tonen. Ett glassigt resmål dit charterflygen går i skytteltrafik och barerna sjuder av liv fick plötsligt ett fönster till allt som händer bakom strandliv och stadspuls. Han berättade om det koloniala arvet, om hoppet som tändes efter andra världskriget och samma hopp som falnar nu. Han pratade om bosättningarna på de av Israel ockuperade områdena i bland annat Hebron.

Hebron som är den största staden på Västbanken tillhör de palestinska territorierna. En stad som funnits i fem millennier. Hebron var den första staden bosättare flyttade till efter att Israel ockuperade Västbanken 1967.

Det finns ungefär 600 bosättare som bor i Hebrons centrum. De lever under ständigt beskydd av ungefär 2 000 israeliska soldater som kontrollerar staden och begränsar palestiniernas rörlighet. Hebron ligger bara 35 km från Jerusalem. 25 mil från Damaskus. Det är en annan verklighet än palmer, bad och partyliv. Parallella verkligheter separerade av religion, makt och tillgången till mark och vatten. Göran Rosenberg tyckte att vi skulle åka dit.

Det är en konst att göra ett program med luft, relevans och mening för 48 personer. Men mina kollegor gjorde det bra. Varje dag hade vi möjlighet att göra saker enskilt eller ihop. För somliga blev det en politisk resa med intryck om världens orättvisor som öppnade ögon och förändrade dem i grunden, för andra rekreation och fest och för mig något där emellan.

För mig blev besöket på förintelsemuseet Yad Vashem, som ligger på Åminnelseberget i Jerusalem, den starkaste upplevelsen. Det är arkitekten Moshe Safdie som ritat och den hyser 62 miljoner dokument från förintelsens överlevare och offer. Museet är en prisma som genomborrar berget, med inbuktande väggar och sluttande golv i formgjuten betong. I entrén kan man skymta ljuset och utgången i det öppna mittskeppet men rumsekvensen gör att du aldrig kan gå direkt från a till ö utan måste passera hela utställningen.

Det didaktiska syftet är glasklart utan att arkitekturen i sin enkelhet blir övertydlig. Man tvingas uppleva allt: utställningens alla delar, hela historieskrivningen. Desto längre in man kommer i byggnaden desto mer buktar prismans väggar som om det fysiska rummet på samma sätt som historien tynger. Vi blev rörda till tårar där inne. Väl ute ur byggnaden möttes vi av ljus, utsikt, Jerusalems kullar – det förlovade landet. Vi som åkt dit tillsammans fyllde lungorna med luft och betraktade landskapet. Min kollega vände sig till mig och sa: “Varför gjorde omvärlden inte mer?”. Min tanke vandrade till de palestinier som lever under förtryck och den pågående konflikten i Syrien. Mänskligt lidande är inget som är förpassat till historien utan fortlöper alltjämt.

På kvällen när vi åkt tillbaka till Tel Aviv och jag satt ensam på stranden så tänkte jag på de rättigheter vi i Sverige åtnjuter: att kunna resa fritt med ett pass som öppnar många dörrar och att kunna utrycka sig fritt genom det skrivna ordet i all typ av media – utan att riskera våra liv.

Allt blir så tydligt i kontrasternas Israel: avståndet är så nära till de hamnar som transporterar båtflyktingar över Medelhavet och några av våra blodigaste pågående konflikter. Min frihet i jämförelse med deras, i jämförelse med dem som bor på Västbanken i jämförelse med dem som är på flykt. Stranden, Tel Avivs mesta stadsrum, speglar allt det här tänkte jag när jag tog cykeln från Den vita staden längs strandpromenaden till Jaffa.

På stranden i solnedgången samlas alla: judar, araber, afrikanska migranter, beväpnad polis, hbtq-personer, bröllopspar, gamla och unga. Tillsammans men ändå åtskilda.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects