”Alla ska ha fri tillgång till kunskap”

Ode är en märkesbyggnad centralt placerad mittemot riksdagen, som har fått välförtjänt uppmärksamhet internationellt för så väl arkitekturen som den nyskapande verksamheten. Med Ode presenterar finnarna en grundmurad tro på bibliotekens roll och samhällsfunktion:

– Idén bakom bibliotek är ju väldigt radikal och enkel. Alla ska ha fri tillgång till kunskap, till kultur och till en vacker, anständig miljö. Vi älskar bibliotek i Finland. Näst efter vatten är biblioteket den offentliga tjänst som Helsingforsbor uppskattar mest, säger Tommi Laitio.

Tommi Laitio är Helsingfors kultur- och idrottsdirektör, en tjänst som ungefär motsvarar Stockholms kulturdirektörs, Robert Olssons. Där slutar likheterna. För medan Helsingforsborna har fått ett av världens mest moderna bibliotek, inrymt i en påkostad arkitektonisk pärla till byggnad, placerad i stadens absoluta hjärta utan att vare sig politik, media eller medborgarna verkar gjort annat än att applådera och glädjas, präglas biblioteksdebatten i Stockholm av nedläggningar och nedskärningar. Stadens kulturborgarråd Jonas Naddebo (C) inledde sitt nya uppdrag 2018 med att presentera en ny bibliotekspolitik, där det till och med föreslogs att vissa av Stockholms bibliotek skulle privatiseras. I maj introducerade han stadens nya mätverktyg Kulturkalkylen, framtagen av analysföretaget Evidens, i syfte att ”räkna på vad kulturens värde egentligen är”. Detta är enligt Naddebo viktigt för det går ”inte att lyfta kulturen utan att sätta kronor och ören på den” och ”det [är] nödvändigt att den offentligt finansierade kulturen talar med marknaden på marknadens språk”.

Enligt Naddebos marknadsliberalistiskt präglade kultursyn bygger marknaden bäst samhället och marknadsmässighet ska styra vilka verksamheter som ska finnas. Biblioteket som idé utmanar en sådan samhällssyn då det sätter marknaden helt ur spel. På biblioteket är som bekant utbudet av kunskap, idéer och tankar gratis och tillgängligt för alla; det är ett offentligt rum som inte förutsätter konsumtion; det är något vi finansierar och äger tillsammans. Bibliotek har en usel affärsmodell. De bygger nämligen på andra, omätbara värden, så som människans omåttliga längtan efter kunskap, berättelser, gemenskap och sammanhang. De verkar utanför marknadens logik och det är därför inte fruktbart att motivera det med marknadsmässiga argument.

Finländska politiker har av den anledningen inte beställt någon Kulturkalkyl så Tommi Laitio behöver, till skillnad från Robert Olsson, inte motivera Ode för ”marknaden på marknadens språk”. Ändå har det uppförts! Ändå finns det! Ja, det har kostat skattebetalarna pengar och ja, det kommer att vara dyrt att bedriva verksamheten. Och nej, ett bibliotek kommer aldrig att få en fungerande affärsmodell hur mycket Naddebo och Stockholms stad än kalkylerar. Trots det anser finnarna att biblioteket har ett värde att jämställa med rent vatten för medborgarna.

1928 invigdes Stockholms stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund; den tidens och vårt lands motsvarighet till Ode. Då hade vi en kultursyn och politik motsvarande den vi ser i Finland idag. Nu behöver Asplunds bibliotek moderniseras, stadens folkbibliotek är starkt underfinansierade och hotade av flyttar och nedläggningar. Samtidigt har vi en samhällsdebatt som i princip ifrågasätter om vi behöver offentligt finansierade bibliotek överhuvudtaget.

I kölvattnet av folkbibliotekens nedläggningar skapas privata initiativ. Ludwigssons bibbla-bod i Latorp är på ett sätt Naddebos kulturpolitiska vision förverkligad; privatfinansierat, gratis för samhället och bra för medborgarna. Men Ludwigssons 50-årspresent springer ur det där omätbara; kärleken till orden, berättelserna, vilja att dela med sig och att skapa en plats för oväntade möten, en plats som kan bidra till ökad gemenskap i lokalsamhället. Det var så här biblioteken uppkom en gång i tiden. Sen tog vi det till en samhällelig nivå så det verkligen blev tillgängligt för alla, oavsett vem man kände och var man bodde.

Ode och Ludwigssons bibbla visar att biblioteken har en självklar plats och funktion i dagens samhälle. Att leva i en tid som präglas av tron att det går att omvandla läslust och gemenskap till ett mätbart monetärt värde, att det ens är önskvärt, känns outsägligt torftigt. Naddebos Kulturkalkyl leder inget i bevis, förutom att marknadsliberalismens tro på evidensbaserad mätbarhet, applicerad på den offentligt finansierade kulturen, faller på sin egen orimlighet. Bibliotek behövs i alla former. De har ett värde att likställa med rent vatten. Låt oss hitta tillbaka till det.

Ode ”erbjuder ett icke-kommersiellt offentligt stadsrum som är öppet för alla mittemot riksdagshuset”. /Odes webbsida

Veronica Hejdelind är chef för Arwidssonstiftelsen 

P.S. Om Odes arkitektur: https://www.oodihelsinki.fi/sv/vad-ar-ode/arkitektur/