Lowtech regerar i Bretagne

De hämtar tillbaka äldre kunskap och bygger gärna med lokala träslag. Den nya generationen arkitekter i Bretagne skapar en lokalt förankrad hållbar arkitektur med lägre budget och mindre teknik än i grann­länderna. Text och foto: Nina Gunne.

Veden rasar ner över ett stort galler och glider ner i en jättelik ugn. Borgmästaren ser nöjd ut. Hans mål är att alla gemensamma byggnader i den lilla staden Plouaret ska värmas med ved. Den här ugnen värmer inte bara skolan utan också rådhuset, en förskola och en restaurang. Borgmästaren är en av de makthavare i Bretagne som tar initiativ till att göra regionen självförsörjande på värme och till att bygga mer uthålliga byggnader av lokala material.

Kanske presenterar de bretonska arkitekterna inte de mest energieffektiva husen i Europa, men här utvecklas, genom den unga generationen arkitekter, en form av regionalt förankrad minimalism, enkel, ärlig och nödvändig. Arkitekterna bygger av material från regionen, trä och sten, och plockar fram bortglömda kunskaper om hus och fönsters placering. Energieffektivitet blir ett resultat av arkitekturen, inte något som läggs till genom teknik.

Vi har rest från Quimper och är på väg genom Finistère i västra Bretagne till St Brieuc på norra kusten. Vid ratten Jean-Charles Castric med eget kontor i Quimper och vid hans sida Véronique Stephan från Nunc Architectes.

– Det här är absolut inte typiskt väder för slutet av september. Du har tur! Hösten kan vara hemsk här i Bretagne. Det kan regna flera veckor i sträck utan att vi ser solen.

Och vintrarna är fuktiga. Vinden blåser in salt i dåligt isolerade hus. Fram till 1600-talet byggdes många hus här i Bretagne av trä, men bränder gjorde att man allt mer gick över till sten och lera. Nu lyfter arkitekterna åter fram träet som byggnadsmaterial. Trots att Bretagne inte är en trädrik region har lokala träslag som pinje och kastanj börjat användas igen av den nya generationen.

Vi har beställt in våra crêpes i Plouaret och vid bordet intill talas breton, ett keltiskt språk som fortfarande talas av några av de äldre i byarna i Finistère. Och här är man tydlig med sin bretonska identitet.

– Kulturellt har vi har mer gemensamt med Irland och södra England än med övriga Frankrike, säger Jean-Charles Castric. Det finns en särskild stolthet över vårt keltiska ursprung och över vår tradition att arbeta nära havet och jag tror att det uttrycks i arkitekturen.

Vi har redan passerat flera av Bretagnes många självständiga städer, vissa med bara 500 invånare. De har dykt upp under en färd genom lummiga dalar, som en tät samling hus kring ett torg och en kyrka. Men särskilt Finistère, den västra delen av Bretagne, får allt större problem med att hålla liv i de små städerna när de glesas ut med villabebyggelse. Jean-Charles Castric har nyligen samlat arkitekter i Quimper för att väcka frågan hos de lokala politikerna och planerarna om att bygga och planera tätare.

– Det finns ingen stark urban kultur i Bretagne, säger Castric. Tvärtom byggs en större andel enfamiljshus här än i övriga Frankrike. I en cirkel runt Rennes bygger man tätare. Politiker där är mer medvetna om att skapa urbana kvaliteter.

Jag frågar dem om deras engagemang kring att bygga ekologiska och mer energieffektiva hus. Varifrån den övertygelsen kom. För Véronique Stephan var det något självklart. Hennes familj har alltid levt nära naturen. För Jean-Charles Castric var det mer en sorts omvändelse. Under utbildningen fram till 1998 fick han inte mycket undervisning om alternativa byggmetoder. Efter några år som anställd gav han sig ut ensam på en tio månader lång segeltur från Bretagne till USA. Det var ett hårt och enkelt liv på båten och han fick mycket tid att tänka. Tillbaka i Bretagne startade han eget kontor och var nu mer säker på att han med sin arkitektur ville kunna påverka människors sätt att leva. Han arbetar ensam och har börjat i liten skala, med tillbyggnader och enfamiljshus.

– Idag är jag alltid tydlig mot kunden om att jag vill bygga hus som kräver så lite energi som möjligt, både i sin konstruktion och uppvärmning. Det är kunder som är intresserade av det som vänder sig till mig.

Det står tre bilar på uppfarten till Präriehuset utanför den lilla staden Plomeur. Härifrån tar man inte bussen. Och Castric håller med om att det är ett problem.

– Det är ett hus som konsumerar lite energi, men samtidigt behöver ägarna två bilar. Det är enkelt för oss arkitekter att påverka hur vi bygger våra hus och hur de värms upp. Att påverka människors val kring hur de vill leva, bo och resa är svårare.

På gårdsplanen ligger fortfarande en hög brädor. Kunderna är själva ingenjörer och bygger nu ett uthus för arbetsrum. Barnen springer ut och in på altanen och visar höns och tågbana. Det är sensommar, nästan höst, men ännu för tidigt att sluta huset mot vinden. Klimatet här ger flera årstider och de här mellanzonerna, där vi är mitt emellan ute och inne, är viktiga, förklarar arkitekterna. Den slutna boxen, som passivhuset innebär, passar sämre i Bretagne än i norra Europa.

Castric berättar hur han inspirerats av områdets äldre lantgårdsbyggnader, enkla och långa och hur de orienteras på bästa sätt i förhållande till solen och vindarna.

– Det är så avgörande för både energikonsumtionen och för hur vi kan vistas ute där huset ger vindskydd. Men det är en kunskap man glömde bort med betonghusen på 50-talet. Man hade ju element att värma husen med.

Präriehuset värms enbart med vedeldning och solvärme genom vanliga tvåglasfönster. Familjen tänder en eld vid femtiden på eftermiddagen som sedan värmer huset till nästa morgon. Här är det oftast plusgrader, också på vintern, och blir det minusgrader är det ofta så torrt och vindstilla att solen räcker för att komplettera värmen.

Vi tar nya expressvägen som byggdes förra året tvärs över Bretagne. Castric och Stephan är kritiska, den skär brutalt av landskapet i två delar. Samtidigt är den viktig för exporten av fisk från Bretagne till övriga Frankrike. När vi svänger av upp mot Mont D'Arré, en av Bretagnes högsta punkter på 300 meter, pekar Castric mot ett nedlagt kärnkraftverk.

– Man har beslutat att sanera det för enorma summor redan nu, istället för att vänta i femtio år. Men det är risk för att radioaktivitet sprids i marken och vattnet och invånarna i området protesterar.

Här nere vid sjön bygger kontoret Trois architectes ett hus där barn kan tillbringa helger och sommarlov, en sorts lägerskola. På bara tre år har de tre arkitekterna fått fullt upp att göra i området och har redan fem projekt realiserade. Richard Guillemot är på plats för att kolla bygget.

– Vi startade kontoret enbart med syfte att rita uthållig arkitektur. Och kunderna här är intresserade eftersom vi har kunnat visa att energikostnaden för driften, och alltså den globala kostnaden, blir lägre med vårt sätt att bygga.

Arkitekterna har använt byggteknik enligt den nya hållbara konstens regler med god isolering under träfasad, betongväggar som ackumulerar värme, fönster placerade i rätt väderstreck och fasad av pinje. Solpaneler på taket producerar mer energi än huset behöver. Istället säljs solenergin, en bra inkomstkälla.

– Ett problem för Bretagne är att vi inte producerar tillräckligt med egen el, förklarar Castric när vi kör vidare. Vi är beroende av resten av Frankrike. Därför är det också viktigt att hitta lokala lösningar, att vi kan värma våra byggnader även om elen tar slut tillfälligt.

Han berättar att solenergiforskningen hade kommit långt i Frankrike på 1970-talet men att den sedan kom på efterkälken när allt krut lades på kärnkraft. Nu har forskningen kring alternativa energikällor tagit fart med klimatkrisen och allt fler vindkraftverk anläggs.

Det har börjat skymma när vi kommer fram till den lilla staden Treméloire och den andra skolan av Nunc Architectes på dagens resrutt. Skolbarnen har just gått hem och stolarna är uppställda på borden. Luften känns frisk i byggnaden, tack vare naturliga material och god ventilation. Väggar ute och inne är klädda av plywood över isolering av återvunnet tidningspapper men kärnan i byggnaden är betong som fångar upp och ackumulerar solvärme genom takfönster. Naturen tränger tätt inpå fönstren. De går ner till golv i klassrummen och släpper in så mycket ljus att artificiellt sådant knappt behövs under dagarna.

Nunc har en ovanlig struktur på företaget. Tre personer bestämde sig 1993 för att starta företaget på tre orter i Frankrike, i Paris, St Brieuc och Alsace. Varje kontor driver sina egna projekt och har något olika inriktningar. Alsacekontoret ligger nära Tyskland och fångar upp influenser därifrån, bland annat om teknik kring träteknik, passivhus och andra lösningar. Men trots allt större fokus på teknik och energieffektivitet sätter arkitekterna alltid den arkitektoniska kvaliteten högst.

– Vissa arkitekter använder ekologiska material men är egentligen inte intresserade av arkitektoniska rum, säger Véronique Stephan. Om man har en liten budget och står inför valet att förbättra funktionen och arkitekturen eller att energieffektivisera så är det första alternativet viktigare. Det är också uthålligt tänkande.

I Rennes möter jag nästa dag arkitekten Hervé Potin. Hans intresse för resurssnål arkitektur startade redan när han för tio år sen började arbeta hos Edouard François som betraktas som en "grön" arkitekt i Frankrike.

– Grön i betydelsen att han arbetar med en arkitektur som relaterar till platsen och de material som finns där, förklarar Hervé Potin.

Energikonsumtion var inte en stor fråga då och är fortfarande inte den största bland de franska arkitekter som anser sig arbeta med uthållig arkitektur. Det är fortfarande närheten till naturen, det lokala och en kretsloppstanke i materialval som kommer först.

Efter några år började Hervé Potin hos Duncan Lewis i Angers som utvecklade arkitektur i trä. De samarbetade med och påverkades mycket av norska arkitekter och började prata allt mer om byggnaders energikonsumtion. För sju år sedan flyttade Potin hem till Nantes och startade kontoret Guinée Potin med sin fru Anne-Flore Guinée. För två år sen vann de en tävling om en byggnad vid naturparken Ecomusée du pays de Rennes. Bland annat för att förslaget gjorde minst avtryck i ekoparken, tror Potin själv.

Nu kliver vi in på en byggarbetsplats strax utanför Rennes och Potin beskriver byggtekniken och hur rummen är tänkta. Extra tjock isolering av naturmaterial, naturlig ventilation. Men byggnaden har en relativt hög energikonsumtion, 70 kWh/kvm och år.

– Jag har inte kunnat följa regeln om den slutna norra fasaden och den öppna södra, förklarar han lite besviket. Eftersom utställningar ska kunna visas här måste det stora rummet vara mörkt och slutet mot söder. Där förlorar man mycket solinstrålning.

Nej, det är inte alltid energikonsumtionen som är i fokus när man i Bretagne talar om uthållig arkitektur. Däremot används oftast naturliga, återvinningsbara material som kräver så lite energi som möjligt att framställa och transportera. Här i ekomuseet har byggnadens relation till platsen varit viktig. Betongen har färgats in i den lokala stenens färg och lokala träslag har använts. Inspirationen från Norge är tydlig i fasaden, en av arkitekterna egen tolkning av fjällpanelen, en tradition som de också fann i de äldre kvarnarna i Bretagne.

– Många kritiserar användningen av trä i Bretagne och en del exempel har inte fungerat. Men då har fel träslag använts, påpekar Potin. Lokala träslag som pinje och kastanj klarar däremot det fuktiga klimatet bra.

Fem kilometer utanför Rennes ligger det nya bostadsområdet Chantepie och vi parkerar i utkanten, vid tre bostadshus av Guinée Potin, byggda med den teknik de själva tror på. Uppbrutna huskroppar med tre lägenheter i varje och där varje hushåll har egen uteplats eller terrass. Fasad av pinje som får gråna med tiden. Norsk påverkan syns också här.

Det nya området kallas ecoquartier, ekokvarter, men Potin är kritisk.

– Det är inte det bästa exemplet. Det är täta kvarter men man har bara byggt bostäder, inga kommersiella lokaler, och det saknas både gemensamma samlingsplatser och kommunikationer.

Samtidigt betonar han den sociala hållbarheten i de nya ekokvarteren, ett område där Frankrike ligger långt fram, menar han.

- Det är lika prioriterat som energifrågan. Nu ser man problemen med de homogent byggda sociala bostadsområdena från 60- och 70-talen. När man bygger nytt försöker man istället blanda och skapa mer varierade områden.

För två år sen togs nya beslut i Frankrike kring byggnaders energieffektivitet. År 2012 ska en ny byggnad inte få förbruka mer än 50 kWh/kvm och år. För äldre byggnader, som också ska ses över, är gränsen 80.

– Det kommer självklart att påverka oss arkitekter. Men vi har inte samma budget för byggande och ny teknik som i Norden och Österrike. Jag jobbar ofta med hus med mycket liten budget. Utmaningen är att göra bättre för mindre pengar.

I hela Bretagne ökar intresset för hållbar arkitektur både hos allmänhet, kunder och arkitekter. Men ofta är kunderna mer angelägna än arkitekterna som reagerar långsamt och sällan tar initiativet, menar Potin:

– Franska arkitekter är sena.

Philippe Madec håller inte med. Han är en av de arkitekter i Bretagne som engagerade sig tidigt för ett mer resurssnålt byggande och han har haft stort inflytande över regionens arkitektur. Idag har han kontor i Rennes men också i Paris där jag träffar honom. Här jobbar ett tiotal unga arkitekter som alla sökt sig till hans kontor för att de tror på hans arbetssätt och arkitektur, där både konstruktion och drift gör så liten åverkan på naturen som möjligt och som alltid är lokalt förankrad hos invånarna.

– Franska arkitekter må vara sent ute vad gäller de tekniska lösningarna men vi har en väldigt stark social dimension i våra projekt, säger han. Nyckelfrågan idag är hur vi kan kombinera ekologisk arkitektur med arkitektonisk kvalitet och det är franska arkitekter bra på.

Skolorna i Rennes och Nantes är ursprunget till den regionala stil som präglar Bretagne idag, anser han, och han ser ett större intresse för den urbana situationen bland de unga studenterna och arkitekterna.

– Det finns verkligen en bretonsk arkitektur. Den är enkel, allvarlig och nödvändig, en form av minimalism. Man ser inga blobs i Bretagne. Den gör vad den ska göra, skänker skydd. Materialet och ett gott hantverk är också viktigt för arkitekterna i Bretagne. Arkitekturen ljuger inte, du får vad du ser. Vi försöker hitta en enkel lösning och en enkel form för ett problem.

Hans filosofi ligger i tiden. Sedan Frankrike med en rad beslut sätter fokus på hållbart byggande och lägre energikonsumtion i byggnader har han fullt upp. Han har tagit emot flera priser de senaste åren, bland annat Talesian Price för sin byggnad i Parc écologique Izadia i Anglet, ett projekt han också blev nominerad till Mies van der Rohe-priset för i år. Idag är Frankrike mer redo för Madecs arbetsmetod än när han började sin bana och att planera mer uthålliga miljöer är numera en självklarhet. Regeringen har bland annat arrangerat flera tävlingar om ekostäder och Madec bjuds ofta in att sitta i juryn.

Under de år han själv formades till arkitekt var intresset betydligt mindre. Han arbetade länge i motvind, men den grundinställning han hade gjorde att han valde en egen väg. Farfar var mjölnare i västra Bretagne och började producera egen elektricitet med sin kvarn. Hans pappa var ostronfiskare och när ostronen blev sjuka fick Philippe som ung insikt om att vår livsstil påverkar naturen.

– Det är en övertygelse som kom med min bakgrund.

Han reste efter utbildningen i Paris iväg från Frankrike under sju år och blev bland annat inbjuden till Kenneth Frampton på Colombia University i New York.

– Det var dörren till min arkitektur. Frampton och hans teori om en kritisk regionalism hjälpte mig att hitta en av de pusselbitar jag behövde för den arkitektur jag ritar idag.

Ett av hans första projekt i Frankrike startade 1991 och pågår ännu. I den lilla staden Plourin-lés-Morlaix i Finistère började han rusta upp både byggnader och gemensamma ytor med material från orten, ett medborgarprojekt som har fått ta tid.

– Vi arkitekter kan inte skapa arkitektur och städer ensamma. Vi måste dela samma kultur och inställning till hur städer ska byggas med både politiker och invånare. Det betyder också att vi arkitekter måste förändra vårt sätt att se på arkitektonisk estetik.

I Pacé, en liten stad tio kilometer från Rennes, har han arbetat sedan 1996 och där har han också ritat stadsplanen. En plan som tar sin utgångspunkt i hur vattnet rör sig på platsen, inte efter kommunikationerna som modernismen lärt oss. Alla flerbostadshus, som inte har egna trädgårdar, ligger direkt mot landskapet, ett stort öppet fält där kor betar på sommaren men som om vintern fylls med vatten. I gamla Pacé jobbar han nu med torget och med att förtäta den lilla staden och begränsa utbyggnaden mot väster. Han har nyligen ritat ett flerbostadshus med naturen intill som palett för att färgsätta och variera byggnaden.

– Mina erfarenheter från att samarbeta med invånarna är att många önskar en varierad miljö, inte den repetetiva estetik som arkitekter ofta skapar.

Han vill inte tala om en modell för ett hållbart byggande i framtiden. Varje plats har sina förutsättningar, klimat och kultur. Han tror inte på metropolen som den ultimata formen för en uthållig stad och anser att det finns en gräns för hur stor en stad kan bli för att vara uthållig. Istället tror han på flera centrum inom städerna och flera mindre självförsörjande tätorter på landsbygden.

– Energikrisen kommer att förändra vårt förhållande till markanvändning och till hur vi förflyttar oss från en punkt till en annan. Jag brukar tala om en "flip-flop-teori". Hur vi ska skapa en stad där du har allt du behöver för att vara nöjd, inom gångavstånd.

Förutom styrkan i att arbeta för att områden och byggnader ska skapa socialt hållbara livsmiljöer tror han att de franska arkitekterna fokuserar på att skapa enkla lösningar, utan att lägga till så mycket teknik. Själv lägger han aldrig solpaneler eller kyl­system till sina hus.

– Det är hur vi lever som är viktigt idag, inte att bygga upp en teknik som gör att vi kan hålla samma levnadsstandard som tidigare. Den bästa energin är den vi inte behöver.