I tillgänglighetens tjänst

Publicerad:

Stora förändringar föreslås i lagstiftningen. Byggkostnaderna måste minska. Detaljkrav som forskats fram under årtionden tas bort. Bara funktionskraven blir kvar. Branschen själv ska bestämma detaljkraven i standarder. Utrymmet för byggherrens innovativa lösningar ska öka. Men kommer då kraven från svagare grupper i samhället, som personer med en funktionsnedsättning, att glömmas bort? En som vet hur det kan bli är Mai Almén efter ett liv i tillgänglighetens tjänst.

Jag har länge velat intervjua Mai Almén, men en pandemi kom emellan, så om det nu ska bli av får det bli via Teams. Det är inte så mycket jag ser av hennes ansikte, mest bara den vita kalufsen. En bokhylla skymtar i bakgrunden, full med pärmar. Bilden i Teams är överexponerad, mycket sol idag. Men den är också symptomatisk för Mai Alméns syn på sig själv: hon som person är inte viktig, men hennes budskap är det. Så när livet ramlar över henne blir sakfrågor och att påverka viktigare än formella meriter.

Mai Almén under Teamsintervjun. Fotocollage: Monika Albertsson

Vem är då Mai? Jo, hon är arkitekt, fyller 76 år i år, men hon är också forskare, lärare, föreläsare, debattör, kommunalpolitiker, egen företagare, tidigare klinikadministratör och i några perioder administrativ klinikchef på ett rehabcentrum, standardutvecklare, sakkunnig i tillgänglighet… Hon skickar mig sitt cv; ett urval står det. Det är tolv sidor långt! Det som engagerar och alltid har gjort är det som FN deklarerade redan 1948, om alla människors lika värde – något som inte alltid gällt personer med funktionsnedsättning.
Hennes lillebror föddes med Downs syndrom 1951. Det är en av anledningarna till hennes engagemang, men inte det enda. Då gömdes och glömdes sådana barn bort på institutioner.Det var mors livssorg att hon inte fick ta hand om min lillebror Ulf. Jag och min äldre bror fick läsa och ta studenten, bara det ovanligt i en arbetarfamilj på den tiden. Vi hade läshuvud och min yngre bror Downs syndrom. Ingen av oss hade valt utan livet valde åt oss.
Engagemanget för tillgänglighetsfrågor fanns redan när hon började läsa till arkitekt i Lund.

– Vi hade en uppgift i formlära. Vi skulle rita vackra trappor i en park. Jag ritade trapporna men jag ritade ramperna också. Jag var ju tvungen att göra uppgiften, men den tillfredsställde mig inte om jag inte fick göra en tillgänglig lösning också.
Så småningom blev det doktorandstipendium och en hel del forskning, men aldrig någon doktorshatt. Verkligheten trillade över mig, säger hon, och verkligheten var inte bara de tre barnen som kom eftersom utan också annat.

– Händer det saker måste man ta tag i det på en gång. Det hjälper inte att säga att det kan vänta, för när det gäller politisk påverkan väntar det inte på en, utan då måste man engagera sig när det händer.
1969 bildade hon tillsammans med bland annat Vilhelm Ekensteen aktionsgruppen Anti-Handikapp. Lund var radikalt på den tiden, berättar Mai.

– Vi levde mitt i det med demonstrationer och ridande poliser mot studenterna. I april 1969 ordnade vi den första handikappdemonstrationen i Sverige. Aktionsgruppens budskap vara att det är egenskaper i samhället som utgör hinder för individen, inte funktionsnedsättningen i sig.
Gruppen väckte stor uppmärksamhet med sitt revolutionerande synsätt och med att politisera frågan; tillgänglighet var inte en fråga om vård utan om att anpassa samhället till alla individers behov. Ett synsätt som WHO formulerade först tio år senare, berättar Mai.
Hur har synen på personer med funktionsnedsättningar ändrats under åren?

– Det är en himmelsvid skillnad idag jämfört med det som hände min mor när hennes barn togs ifrån henne, även om det fortfarande är en kamp om man får ett barn med Downs syndrom. Omsorgslagen kom 1968 och gjorde att barn med kognitiv funktionsnedsättning fick rätt till skolgång, fritidsaktiviteter och sysselsättning, så småningom också rätt till eget boende. Så samhällets syn har ändrats, men människornas syn finns väl fortfarande kvar, till en del.

“Det är samma kamp nu som för 50 år sedan!” Det säger tillgänglighetsfajtern, arkitekt A MSA Mai Almén.

Frustrationen finns där under ytan och ibland tänder det till, som när jag ringer för att be om en intervju. Hon sitter just och svarar på en remiss om ändrade byggregler från Boverket.

– Det är samma kamp nu som för 50 år sedan! Det är dyrt och krångligt med funktionhindergrejerna tycker byggsidan. De ville inte ha det. Inte nu, precis som då!
Och nog är det en kamp alltid. Både Mai och jag sitter i den SIS-kommitté som har till syfte att uppdatera svensk bostadsstandard. Att sovrumsmåttet borde ändras, så att det klarar hemtjänstens arbetsmiljökrav, har varit en stötesten. Mått som redan fanns med i det basutformningsprogram för bostäder, Bättre för alla, som Mai utvecklade på 1990-talet och som flera kommuner i södra Sverige i många år byggde efter.
Dagens bostadsbrist pressar dock ytorna hårt. Människor måste ha råd att bo! Vi måste tänka på klimatet! Det är byggbranschens återkommande mantra. Dess recept är färre detaljkrav samt nya smarta och innovativa lösningar.

– Vad menar man, undrar Mai. De regler vi har i dag är minimimåtten. De grundar sig på väldigt noggrant genomförda forskningsstudier och de är minimimått! Så vad menar man med att hitta nya smarta lösningar? Är det att man ska gå under minimimåtten? Vi har inte blivit mindre, rullstolarna har inte blivit mindre. Vi människor har blivit större. Så vad menar man!?
Den forskning som Mai refererar till är bland annat den som bedrevs på Göteborgs Universitet från 1966 och fram till slutet av 1970-talet: tvärvetenskapliga studier om rörelsemönster hos personer med funktionsnedsättning. Förutom noggranna och specifika mätmetoder togs också hänsyn till försökspersonernas antropometri, det vill säga kroppsmått, såsom kroppsstorlek samt styrka i händer och armar. Måtten från dessa studier återfinns i dag som minimimått i föreskrifter, standarder och handböcker.
Många av de studier som görs numera på högskolor och andra ställen är för korta och för endimensionella, anser Mai.

– Det ska gå fort idag. Man testar själv att köra rullstol utan att ha en rörelsenedsättning eller studerar bara olika rullstolar. Inte hur personer med olika funktionsnedsättningar kan köra dem, deras muskelstyrka, räckvidd och så vidare. Då blir resultatet ointressant. Gedigen forskning tar tid!

Om byggbranschen får som den vill, att regelverken bara ska innehålla funktionskrav och branschen själv ska få utforma detaljkraven, kommer det bli problem. Kvaliteten på det som byggs kommer bli sämre, inte minst för personer med funktionsnedsättning. Byggherrarna har helt enkelt inte kunskap eller vilja att utforma detaljkraven på rätt sätt. Att spara på alla kostnader brukar vara det viktigaste.

Mai är arkitekt men hon har också genom åren skaffat sig omfattande kunskap om vad som utgör ett hinder för personer med funktionsnedsättning. Hon var till exempel under tio års tid klinikadministratör och i några perioder administrativ klinikchef på Rehabcentrum Lund-Orup, kvalificerad medicinsk rehabilitering för Södra sjukvårdsregionen. Mellan 1996 och 2003 organiserade hon också en ettårig tillgänglighetskonsultutbildning för personer med egna funktionsnedsättningar. Utbildningen ger, som en udda fågel, behörighet till att bli certifierad sakkunnig i tillgänglighet, där kravet annars är arkitekt eller ingenjörsexamen på högskolenivå.

– Jag har haft de mest rörelsehindrade och totalt blinda i utbildningen så funktionshinderkunskapen hade vi med oss. Det är den som är det svåra. Att lära sig lite om planritningar och lagstiftning, det är enklare. Några av mina elever fick också anställning som tillgänglighetsrådgivare i kommuner. En tjänst som inte funnits tidigare men som numera är etablerad.

“Jag har fått göra det som är viktigt och intressant”, säger Mai Almén om sitt yrkesliv.

Du fyller snart 76, hur länge till tänker du fortsätt jobba?
Ja, det vet jag inte, svarar hon och skrattar till. Ett ofta förekommande skratt som är så typiskt för Mai. Jag har ju dratt ner på det mesta, säger hon på sin klingande skånska. Samtalet tar åter en ny vändning, som så ofta. Hon säger att hon har haft ett annorlunda men mycket spännande arbetsliv.

– Jag har fått gör det som jag tycker är viktigt och intressant och sluppit alla tråkiga dörr- och fönsteruppställningar, även om jag har fått granska dem ibland. Jag har också inventerat mycket, berättar hon vidare, bland annat åt Naturvårdsverket. Det har varit väldigt brett rakt över och jag måste bara få berätta en rolig sak för dig…
Så svaret på min fråga är nog att hon fortsätter ett tag till, för när engagemanget finns där är det svårt att sluta. Det är också tur för oss andra som kan mindre. Bokhyllan i bakgrunden innehåller mycket kunskap och ofta dyker det upp en utredning eller ett annat dokument därifrån, källan verkar vara outsinlig.

Tyvärr riskerar nu den kunskap som Mais generation har varit med om att ta fram försvinna ur bygglagstiftningen. Kravet på tillgänglighet får allt oftare, oförtjänt, klä skott för kostnaderna i bostadsbyggandet. Så den fråga som Mai ställer i en debattartikel i Sydsvenskan den 5 november 2018 är berättigad:

– Var ska alla dessa människor med rörelsenedsättning bo? På institutioner?

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet

P.S. Läs mer om förslaget med nya byggregler i min tidigare blogg

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Stadsrum av ingenmansland
Bloggar
Publicerad:

Stadsrum av ingenmansland

Vid Bällstaån i Sundbyberg är livet mellan husen större än de enskilda byggnaderna. Att skapa väl gestaltade stadsrum av ingenmansland, som Bällstaån tidigare var, borde ha hög politisk prioritet och är en viktig uppgift för arkitekter, skriver Monika Albertsson.
Författare:
Monika Albertsson
Rättsfall visar på okunskap
Bloggar
Publicerad:

Rättsfall visar på okunskap

Att placera ett elskåp på rätt höjd, så att det blir tillgängligt för en rullstolsburen person kan inte vara ett särkrav, skriver Monika Albertsson.
Författare:
Monika Albertsson
Att söka det kreativa i coronatider
Bloggar
Publicerad:

Att söka det kreativa i coronatider

Jag börjar närma mig den gräns där jag inte behöver jobba längre. Fyller 64 nästa år. Varit arkitekt i 40...
Författare:
Monika Albertsson