Nu är vi framtiden
Alla tider är tider av förändring. Vi förflyttar oss. Det här är en tid av förändring, vi behöver förflytta oss.
Inledningstal av Torun Hammar på Arkitekturgalan 2022.
För bara hundra år sedan var vi ett fattigt land. Vår bostadsstandard hörde till de sämsta i Europa. Urbanismen hade lämnat oss i växande städer som stank av utnyttjande. Tanken på arbetstidsbegränsningar, ett ordnat boende eller förbud mot barnarbete var främmande i ett agrart system. Från det att industrialismen började tog det decennier innan vi hade kommit ikapp med lagar och rättesnören för en tillvaro tillsammans i staden.
På samma sätt är vårt samhälle nu inte anpassat till digitaliseringen eller klimatfrågan. Den psykiska ohälsa som drabbar oss i deras spår är bara ett annat sorts armod. Våra anspråk på tillvaron står inte i paritet med de begränsningar som finns i tillgång på råvaror eller energi. Ena dagen lanserar vi våra hållbarhetsambitioner. Nästa trycker vi glatt tummen upp för projekt som inte har förutsättningar att motsvara ens basala eller för framtiden tvingande klimatkrav. Hoppsan.
Vi är förvirrade. Kanske defaitistiska. Vi seglar under orimlighetsflagg.
Det här vet ni. Alarmismen är överflödig. Vi är del av en krisbransch, inte ekonomiskt men av andra skäl. 14 000 arkitekter i det privata och i det offentliga ska gå från förbrukning till tillvaratagande. Det är en omställning som berör såväl grundutbildning, forskning som yrkespraktik. Precis som när hantverket industrialiserades på 1800-talet är omställningar inte enbart lustfyllda. Det är dock målet med förändringen som är av betydelse.
För att uppnå hållbarhet är vi i behov av att hantera komplexa budskap och oväntade motsättningar. Vi ska stå ut med det okända, med gråskalan.
Jag har låg tillit till dem som förutsäger hur det ska bli framtiden. Framtiden är något vi gör själva. I värsta fall genom att lämna över den till andra. Artificiell intelligens, vacciner, läskunnighet, autokrati uppstår inte som svampar i skogen. Vi skapar dem; bra som dåligt. Vi ansvarar för dem. Framtiden ska vara något vi vill och kan vara verksamma i över lång tid. För sådan är arkitekturen – den är vår tolkning av tillvaron. Lösningarna vi arbetar med bör ha kontakt med problemen vi ser.
Omställning hänger på två i sig motsägelsefulla krafter. Den första är att den är tvingande. Få förändras utan att uppleva fara för eget liv – klimathot, Covid, krig. Det är hotet som leder till förändring. Den andra är idéen om att förflyttningen kommer att skapa något önskvärt – frihet, jämlikhet, syskonskap, ett drägligt klimat. Det hoppet som leder till förändring.
Det är lättare att motivera sig att ta sig ur misär om man samtidigt har kraften att tro att det finns ett liv utan misär. Då kan man förstå att det fanns ett större incitament att reformera det tidiga 1900-talets missförhållanden och fattigdom än det tidiga 2000-talets missförhållanden och överflöd.
Här riskerar vi att förvandlas till Ludvig XVI hov strax före franska revolutionen. Vi blir själva en motkraft mot rörelsen framåt. Risken är att vi håller kvar i de värderingar som gagnar oss själva tills konsekvenserna blir brutala. För vad är bättre? I mer än fyrtio år har vi invaggats i att ökad konsumtion gör våra liv mer fullständiga. Men om ekvationen inte längre går ihop med våra tillgångar eller med oss själva, våra medmänniskor? Behovet av utveckling är lika globalt som klimatet – det är otroligt att det är vi, här som just nu har det största behovet av att bygga nytt med de begränsade resurser som finns tillgängliga. Den internationella balansen kräver eftertanke.
Där har samtiden stannat upp för ett ögonblick: Vi vet att ett nytt system är oundvikligt, att människor inte kan äga natur, att föroreningar rör sig över fiktiva gränser, att råvaror är ändliga. Men vad kommer att hända när vi bryter 1900-talets exempellösa expansion av i princip allt? Vad är gott, rättvist, rimligt? Det är idéen om det vi måste ändra för att ändras.
Diplomati och demokrati är exempel på mänskliga landvinningar. De är summan av tänkande, kamp och utgör grundstenar i förmågan att anpassa samhället till något som kan hindra väpnade konflikter och maktmissbruk. De är uppfinningar mer häpnadsväckande än de av BIM projektering eller fossilfritt stål. Hur ett nytt samhällssystem, baserat på en rimlig fördelning av befintliga resurser – även de byggda – kan organiseras är lika angeläget som tekniska innovationer. En radikal förändring av våra livsmönster är nödvändig.
För att bli operativ behövs ansvarstagande. Mod. Tålamod. Halvhjärtade försök att sluta med något destruktivt kan bara brytas genom att istället börja med något konstruktivt. Något vi är beredda att kämpa för. Något vi bara anar men inte kan bevisa. Än. Vi arkitekter har goda förutsättningar att bidra till en positiv förflyttning. Genom teknik, humanism och konst kan vi utvidga arkitekturen – prova nya roller, på fler och oväntade sätt använda vårt yrkes förmåga att omformulera det välkända, att ge uttryck åt det okända. Vi måste gemensamt precisera en bättre tillvaro för att nå den.
Och det är möjligt.
Arkitekturen har tjänat många. Den har skapat monument, markerat makt. Den har varit en allegori för storhetsvansinne och IT system. Den har manifesterats genom typritningar, fortifikationer, städer, bostäder, massproducerade stolar, slottsträdgårdar, lekparker, parkbänkar. Tron på vad som är kvalitet har använts för att bygga upp restaureringsideologier, planinstrument, regelverk och lagstiftning. Den har definierats av filosofer, uttryckts i teorier, varit inspiration för musik och litteratur. Arkitektur har använts i djup omsorg om den allra närmaste upplevelsen, den nära hand och öga, det som berör. Vi definierar den i lika stor utsträckning som samhällskropp, som individer och som yrkespersoner.
På kafferasten, i sängen strax bredvid sömnen – lägg bort din oro för att verka naiv – ta dig utrymme att tänka över hur en rimligare värld kan skapas. Och hur arkitekturen blir relevant på den planeten. Om målet är otydligt är det, som i alla tidiga skeden, vår uppgift är att konkretisera, ge det substans och göra det verksamt, verkligt.
Sannolikt måste vi avstå från något av det vi har nu för att skapa det vi vill nå sen. Vi kan inte räkna med att svaret är lätt, kravlöst eller självklart. Bara värt vår strävan.
Vi är arkitekturen. Vi kan förändras.
/ Torun Hammar 2022-04-07