Hundra och en berättelser om södra Sverige

Publicerad:

Vad är en arkitektur som växer lokalt ur sin naturliga och kulturella kontext? Frågan var grunden till utställningen Define/Refine som visats på Form/Design Center i Malmö i höst, kurerad av Sveriges Arkitekter. Utställningen ville lyfta en diskussion om arkitekturens roll för en regions identitet och karaktär och tar sin utgångspunkt i begreppet Kritisk Regionalism.

Utställningen samlar hundra skulpturer som kollektivt berättar om södra Sverige. Foto: Disorder

Som praktiserande arkitekter ligger det nära till hands att göra materiella läsningar av vad vi uppfattar som specifikt för regionen södra Sverige. Traditionellt har en skånsk materialpalett bestått av lera och tegel. Växter och grödor har bildat en färgpalett för ett landskap som i stor skala flackt breder ut sig mot horisonten. Det milda kustklimatet med vindar som sveper över slätten har gett upphov till en typologi för den byggda miljön både i landskapet och i staden. Allt detta är en del av det materiella narrativet om Skåne.

Det finns också regionala faktor som inte är fysiska och geologiska – som levnadssätt, politik, normer, migration och administrativa gränser mellan kommuner, län och landskap.

Men var börjar och slutar södra Sverige? Är det möjligt och intressant – eller kanske till och med riskfyllt – att försöka att geografiskt ringa in ett kulturellt uttryck som arkitektur? En sentimental regionalism frodas bara, enligt Kenneth Frampton, arkitekt, kritiker, och en av de tongivande rösterna bakom begreppet kritisk regionalism, inom tydligt definierade geografiska gränser.

Vi ser idag, i såväl södra Sverige som på andra platser, romantiska ideal om platsspecificitet som tar sig materiella och statiska uttryck genom historiska tillbakablickar. Detta riskerar att bokstavligt talat cementera en planering och arkitektur som inte tar sikte på framtiden. Vad händer om man, för att förtydliga resonemangen, byter ut ordet regionalism mot nationalism? Förståelsen för faran i begreppets innebörd och den praktik det eventuellt manar till, blir tydlig och för tankarna till stängda nationsgränser, segregation och rasism.

Kulturgeografen Doreen Masseys teorier kring “space” och “place” öppnar för en mer progressiv läsning av begreppet kritisk regionalism eftersom de tillåter platsspecificitet utan gränsdragning. Dessa teorier bygger på förståelse av plats som ett nätverk av sociala relationer och dess rörelser, sociala relationer som är flytande, “geografical-stretching”, samt är både globala och lokala. Om man historiskt betraktat regionala uttryck för rumslig gestaltning som produkter av den materiella platsens resurser (exempelvis lera och sten i Skåne och trä i Norrland) så kan vi nu med Doreen Masseys teorier även inkludera mänskliga resurser i dessa uttryck.

Vi har då möjligheten att se hur migration och människor över tid förändrar både platser och samhället. Människor kan då ses som platsspecifika resurser trots att de varken är statiska eller fysiskt bundna till platsen. Mänskliga resurser i form av levande och föränderliga personliga relationer, känslor och händelser. Relationerna bildar en ögonblicksbild av en plats. De utgör handlingen och materialet i en ständigt pågående berättelse om varje plats. På så sätt utgör tid en fjärde dimension i den platsskapande processen.

Med denna förståelse landade vi i arbetet med vårt bidrag till utställningen i att gestaltningen av en kritisk regionalism bör utforskas tillsammans med de människor som bor och vistas på en plats. När flera berättelser samtidigt får höras så är arkitektens roll att ha en relationell sensibilitet till både människor och plats och en förståelse för att ingen berättelse är avslutad. Berättelser om våra platser är en ständigt pågående process. Därför måste en fysisk form med utgångspunkt i kritisk regionalism hela tiden omprövas och omformas.

Hur ser en sådan flexibel, fluktuerande och anpassningsbar arkitektur ut? Och hur skapas den?

Hundra texter om vardagliga platser och personliga upplevelser vävs samman till en gemensam berättelse. Foto: Disorder

Frågorna erbjuder en stor utmaning för arkitektens yrkesroll som vi ville utforska i detta projekt. För att göra det designade vi en inkluderande och undersökande process där människor som inte (nödvändigtvis) är arkitekter men har regional förankring bjöds in att delta. Vi bjöd in hundra personer för att i lera och text berätta om en för dem betydelsefull plats i sitt närområde. Vi kunde några veckor senare samla in hundra stycken skulpturer som på olika vis berättade om människors vardagsliv, hur de ser på sin närmiljö.

I utställningsrummet stod de hundra formerna som en kollektiv skulptur och de hundra berättelserna är sammansatta till en gemensam text där de nästintill sömlöst går in i varandra.

De hundra personer som deltog i processen har inte träffat varandra fysiskt. Ändå har deras deltagande i processen skapat just en sådan väv av relationer mellan människor som Doreen Massey beskriver i sina teorier. Relationerna är både lokala, regionala och globala och knyter an till och förlänger befintliga kopplingar mellan människor.

Tillsammans berättar de hundra formerna och de hundra texterna en gemensam berättelse om södra Sverige.

Utställningsbidraget 100 former/100 berättelser och denna text är ett samarbete mellan Karin Andersson och Johanna Bratel, Disorder, och Rebecka Engvall och Carolina Pérez Rabelo, Tengbom

P.S. Utställningen Define/Refine är kurerad av Gunilla Kronvall, Sveriges arkitekter. Se en visning av utställningen här: https://play.formdesigncenter.com/visning-define-refine/

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
En plats i hjärta och minne
Bloggar
Publicerad:

En plats i hjärta och minne

Vart tar en plats vägen när den försvinner? I höstas nåddes jag av nyheten att Biblioteksplatsen inte längre finns. En vän och branschkollega skickade ett foto – på en byggarbetsplats. Biblioteket ska byggas ut och minitorget utanför försvinner.
Författare:
Disorder
Omstridd replika
Bloggar
Publicerad:

Omstridd replika

Berlins nya museum, en replika av ett preussiskt palats, är en projektion av ett idealiserat förflutet.
Författare:
Disorder