Omställning – Sveriges Arkitekters utbildningspolicy 2025

Utbildningsutskottets ordförande Tor Lindstrand och Sveriges Arkitekters ordförande Emina Kovacic:

– Nya utmaningar i form av klimatförändringar kräver en omställning som innebär att ny kunskap om arkitekturens klimatpåverkan, resursanvändning och betydelse för biologisk mångfald över lång tid behöver kombineras med beprövad kunskap om sociala och tekniska förutsättningar. Cirkulär ekonomi, återbruk och återvinning är centrala begrepp i arbetet med miljöer som till stora delar redan är byggda, men som ständigt behöver anpassas till nya behov och krav.

Förmågan att hantera stora mängder information till en konstnärlig arkitektonisk gestalt är en kompetens som förenar inredningsarkitekter, arkitekter, landskapsarkitekter och planeringsarkitekter. Att sammanväga motstridiga krav och behov i en rumslig gestaltning behöver värnas och utvecklas i utbildningen. Arkitektutbildning bygger på ett nyfiket och kreativt formulerande av problem, prövande och värdering av möjliga lösningar, bejakande av mångfald och avvägningar mellan förutsättningar, krav och estetik.

Den snabba digitala utvecklingen har stor påverkan på arkitektens yrkesroll. Det ställer krav på att utbildning och arbetsliv tillsammans aktivt arbetar med omvärldsanalys, utforskning, anpassning och kritisk reflektion för att stärka den innovativa förmågan hos framtidens arkitekter. Arkitektutbildningarna behöver utveckla ett närmare samarbete med arkitektbranschen, andra aktörer och forskningen. Arkitekters förmåga att samarbeta mellan arkitekturens olika discipliner, och med andra kompetenser, behöver fördjupas så att framtidens arkitekter kan bredda och överföra sin kompetens till nya områden.

Mer utbyte mellan utbildning, forskning och praktik och fokus på praktisk tillämpning ger större möjligheter till en både kritisk och konstruktiv reflektion över hur system, verktyg och idéer påverkar arkitekters möjligheter att möta framtidens utmaningar. Att arkitektutbildningarna håller hög kvalitet är avgörande för att arkitekter ska kunna ta sitt ansvar och bidra till samhällets utmaningar.

Arkitektutbildning ska ge en bra grund för arkitekter att bidra till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling under ett helt arbetsliv. Utbildningspolicyn bygger på ett livslångt lärandeperspektiv och fokuserar på den kunskap, praktiska färdighet och värderingsförmåga som vi anser är kärnan i arkitektens yrkeskunskap.

Sveriges Arkitekters utbildningspolicy sammanfattar arbetslivets förväntningar på vad framtidens arkitekter behöver kunna efter en femårig utbildning. Den beskriver mål för yrkeskunskapen, men även de resurser och det samspel mellan utbildning, arbetsliv och forskning som behövs för att uppnå målen. Det är en revidering av den tidigare utbildningspolicyn med syfte att implementera förbundets handlingsplan Vägen framåt för minskad klimatpåverkan och Agera för en yrkesroll som fokuserar på återbruk. De ställs i ett sammanhang av hållbarhetstänkande som även omfattar social inkludering och biologisk mångfald. I arbetet har också frågan om hur digitalisering, massdata och applikationer av generativ artificiell intelligens påverkar yrkeskunskapen förts in.

Utbildningspolicyn är tänkt att fungera som en referens för Sveriges Arkitekters främjande av kvaliteten på arkitekters utbildning när de enskilda lärosätena vill ändra utbildningsplaner, kursprogram och examensmål, men även när nationella och internationella myndigheter ser över examensmålen i examensordningar och EU:s kvalifikationsdirektiv. Den riktar sig därför både till politiker med ansvar för högskolepolitiken nationellt och internationellt, till beslutsfattare i högskolemyndigheter, till rektorer, utbildningsansvariga och lärare på lärosätena. Den vänder sig även till studenter för att ge dem en inblick i vad yrkesverksamma arkitekter anser lägger en bra grund för yrkesverksamhet och stöd för en bra studiemiljö. De mål som Sveriges Arkitekter förespråkar följer internationella direktiv, och de nationella lagstadgade kraven i examensordningarna för 5-åriga yrkesexamina i arkitektur och landskapsarkitektur, samt lokalt antagna tillämpningar av de generella reglerna för vetenskapliga respektive konstnärliga kandidat- och masterexamina på BTH, Konstfack och HDK-Valand vid Göteborgs universitet, men går längre för att spegla de aktuella framtidsfrågorna bättre.  

Målet för arkitektens arbete är en arkitektonisk bearbetning av den byggda och anlagda miljön som ger vackra, hållbara och inkluderande rum, byggnader stadsmiljöer och landskap. Arkitektoniskt omsorgsfullt gestaltade landskap, stadsrum, byggnader och rum, är avgörande för människors livskvalitet. Formandet av rummens inbördes samband och samverkan med försörjningssystem, skapar möjligheter till en långsiktig socialt och ekologiskt hållbar utveckling. De hotande klimatförändringarna liksom sinande resurser påverkar hur dessa behov kan tillgodoses. Det påkallar en arkitektur som inte tär på planetens resurser, minskar klimatavtrycket och stöder jämställdhet och inkludering. Det förutsätter att det lokala perspektivet vägs mot det globala. Det ger en arkitektur som är ekonomiskt hållbar med stöd i de mänskliga kulturernas mångfald. En arkitektur som stärker fredlig samexistens både lokalt, regionalt, och internationellt. Sveriges Arkitekter anser att samhällets utmaningar rymmer en möjlighet till omställning mot återbruk, minskad klimatpåverkan och ökad inkludering i samhällets nödvändiga omställning med stöd i samskapande av vår arkitektur. Digitaliseringen skapar nya möjligheter att göra detta. Men det får inte ske på bekostnad av den självständiga kreativa och konstnärligt grundade förmågan till rumslig gestaltning. Det behövs metodutveckling för att hitta rätt balans mellan individuellt och gemensamt ansvarstagande i de digitaliserade processerna.

Sveriges Arkitekter anser också att utbildningarna måste ges större resurser för att upprätthålla det dynamiska samspel mellan utbildning, forskning, samhälle, arbetsliv, vidareutbildning och interdisciplinära samarbeten som det kräver.

Sveriges Arkitekter anser att den rumsligt gestaltande förmågan är kärnan i arkitektens kompetens. Den möjliggör sammanvägning av sociala, ekologiska och materiella önskemål, krav och förutsättningar i ett landskap, på en plats, i en byggnad eller i en interiör, till en estetiskt genomarbetad arkitektonisk idé. Det är en kompetens som utmärker arkitekterna bland andra experter. Den måste grundläggas i utbildningen från första året både praktiskt och teoretiskt.

En rumsligt upplevd gestalt byggs upp av kombinationer av färg, ljud, ljus, luft, växter, material och konstruktion i mark och byggnader, mellan byggnader, till en samordnad helhetsupplevelse och funktion. Den sker genom planlösning och formgivning av rum, rumssamband och volymer och samordning mellan detaljer och helhet.

Den rumsliga gestaltningsförmågan bygger på ett förhållningssätt att bedöma olika alternativa sammansättningar utifrån en både etiskt och estetiskt genomtänkt syn på människans behov i balans med naturen och balansering av privata och gemensamma intressen. Den förutsätter ett växelspel mellan observation, dokumentation, kritisk analys och omvärdering av platsens befintliga värden. Den bygger på kunskap om samband mellan byggd form och konsekvenser för sociala, ekologiska och ekonomiska förhållanden.

Det är en förutsättning för arkitekters yrkeskunskap att den arkitektoniska idén blir tekniskt, ekonomiskt och juridiskt genomförbar. Arkitekter måste därför kunna kommunicera och förankra förslaget med många olika experter, intressenter och beslutsfattare. De måste förstå syftet med kommunikationen i varje skede av en formaliserad program-, plan-, bygg- och förvaltningsprocess från första förslag till bygghandling. Visualiseringen är avgörande för att samordna alla projektdeltagare kring en gemensam idé.

Färdigheten att skissa fram en idé genom en kombination av visualiseringar och texter, är avgörande för att redan i ett tidigt skede kunna bedöma skillnader mellan olika möjligheter utan fullständig kunskap om alla förutsättningar. Skissandet kännetecknas av skiften mellan olika typer av representationer av uppgiften som synliggör möjligheter till samordning av en komplex målbild utifrån en plats. Det sker genom snabba växlingar mellan olika skalor, medier, abstraktioner och konkretioner i dialog med projektgruppen. Processen kan beskrivas som en stegvis anpassning av en helhetsidé till projektets förutsättningar.

Träning i arkitektens metodik lägger samtidigt grunden för en generell förmåga, förhållningssätt och kunskap att kunna hantera komplexa beslutssituationer utan fullständig information även inom andra områden. Detta arbetssätt kan beskrivas som en kritisk reflektion över projektets förutsättningar genom kreativt och konstruktivt förslagsställande. En sådan teoretisk förståelse hjälper arkitekter att överföra sin kompetens till andra områden, och att kunna arbeta i olika roller och på olika beslutsnivåer.

Världen står inför flera stora miljöutmaningar: klimatpåverkan, utarmning av biologisk mångfald, förstörelse av kulturarv, socialt utanförskap och flera andra utmaningar. Den byggda och anlagda miljöns påverkan är en viktig orsak till dessa problem. Bygg- och anläggningssektorn står till exempel för drygt 20% av Sveriges inhemska utsläpp av koldioxid. Arkitekternas val i tidiga skeden av fysisk planering, bygg- och anläggning, har mycket stor betydelse för den byggda miljöns effekter för social och ekologisk hållbarhet som klimat, biodiversitet, inkludering, kultur m.fl. värden över lång tid från bygge via produktion till förvaltning. Krav på lägre klimatpåverkan från bebyggelse innebär att befintlig bebyggelse behöver bli mer resurseffektiv och att återbruk används mer. Det leder till en ökad betoning på ombyggnad. Internationella överenskommelser om biologisk mångfald och skydd av kulturvärden leder till liknande slutsatser.

Förutsättningen för att arkitekter ska kunna sammanväga miljö- och klimatkrav med krav på social inkludering, tillvaratagande av kulturmiljövärden och biologisk mångfald, är att de ökar sin kunskap om hur dessa kan omsättas i arkitektur både rumsligt och materiellt. De behöver utveckla förmågan att översiktligt bedöma både interna och externa effekter som följer av olika byggda former och rumsliga gestaltningar redan i det tidiga idéskedet. De behöver också förstå hur de kan följa upp detta i projektering och kvalitetskontroll av byggproduktionen. Omställningen till en arkitektroll som utgår från återbruk förutsätter att kunskap om dokumentation av befintlig bebyggelse, bedömning av kulturmiljövärden, förvaltning, samt styrning av byggprocesser för om- och tillbyggnad ges högsta prioritet.

Arkitekternas metoder bygger på en förmåga att agera i situationer med bristfällig information och osäkerhet. Forskningens kritiskt reflekterande förhållningssätt stärker medvetenheten om de antaganden om effekter som arkitekters förslag utgår från. Praktiskt handlande måste bygga på tidigare erfarenheter, lagar och regler för att inte fastna i alla osäkerheter. I arkitektens kritiskt kreativa rumsliga gestaltande möts dessa båda kunskapsformer på ett unikt sätt som möjliggör innovation. Det ger arkitekten möjlighet att bli en innovatör. När arkitekter söker svar på nya utmaningar eller när det visar sig att etablerade lösningar inte ger det önskade utfallet, behöver sådana antaganden omprövas. För att hantera de risker som följer av osäkerheten måste arkitekternas idéer utvärderas i nära samverkan med experter som har djup kunskap om de antagande ett visst krav bygger på så att tolkningsutrymmet och de risker en avvikelse medför blir tydligt.
Utbildningen behöver därför stärka undervisningen i minskad miljö- och klimatpåverkan, samt sociala konsekvenser med stöd i kritiskt konstruktiv gestaltande metoder, innovationsmetoder. Det förutsätter en introduktion av den rumsliga gestaltningens kunskapsteori för stärkt kritisk förståelse för arkitekters arbetsmetoder.

Sammantaget ger digitaliseringen många nya möjligheter för arkitekter att arbeta kreativt med förslag med stöd i mer detaljerad information om samspel mellan byggd form, programkrav och olika utfall. Men det förutsätter mer kunskap och forskning om samband mellan byggd form och olika utfall för att bli verkningsfullt.

När digitaliserad massdata om olika förhållanden i samhället kombineras med de möjligheter till simulering och förslagsställande som generativ artificiell intelligens (GAI) ger, kan det användas för att stärka arkitekternas kreativa förmåga och koppla idéer till fakta på nya och mer kraftfulla sätt.

Konsekvenserna av AI är inte begränsade till hur modeller, ritningar och beskrivningar framställs. Det förändrar även det sätt på vilket projekt och formidéer uppstår och utvärderas. Tack vare de digitaliserade metoderna för datainsamling, mönsteranalys av massdata, logisk reflektion och förslagsställande syntetisering, kan arkitekter grunda sina förslag på mycket bättre faktaunderlag om samband mellan form och funktion. Det ger möjligheter att snabbt testa olika möjliga utfall och bedöma vilket scenario som är mest sannolikt eller helt enkelt bäst utifrån samtidens synsätt och värderingar.

De teorier om samband mellan form och funktion som arkitekter arbetar utifrån kan också förbättras mycket enklare och snabbare än tidigare med stöd av massdata som kopplar olika effekter för människor, verksamheter och natur till den byggda formen, material, ljus, ljud, energi, luft, och de rumsliga förhållanden de tillsammans ger. Detta ger arkitekterna nya möjligheter att demonstrera förslag och olika alternativ i tidiga skeden så att de kan involvera olika intressenter i en gemensam kreativ process. Det möjliggör att närmast i realtid se hur en arkitektonisk idé påverkar utfall för olika aspekter och därmed att hantera mycket mer komplexa samband än tidigare.

Men det ökar också arkitektens ansvar för effekterna och ställer nya krav på datainsamlingens kvalitet. Det kan också leda till ett beroende av de simuleringsprogram som används, och de ofta osynliga prioriteringar som de bygger på. Den kombination av kritiskt och konstruktivt tänkande som ligger till grund för arkitekters kreativitet, behöver därför även användas för att styra och utveckla de digitala verktygen. När det blir lättare att visualisera och generera lösningsförslag behövs arkitektens kompetens mer än någonsin för att bedöma kvaliteten och genomförbarheten på de lösningar som genereras.

En kombinerad praktisk och teoretisk utbildning lägger grunden för att under ett långt arbetsliv som arkitekt utveckla förmågan att arkitektoniskt gestalta byggda miljöer till god arkitektur i samarbete med andra experter, intressenter och aktörer och på alla beslutsnivåer. Arkitekternas metoder för samarbete med andra discipliner, intressenter och aktörer behöver grundläggas i utbildningen och utvecklas i forskningen. Det förutsätter att utbildningen skapar möten med de aktörer som påverkar beslut om den byggda miljöns gestaltning och förmedlar kunskap om samhällsbyggandet som ett politiskt, ekonomiskt och juridiskt system.

Personella utbyten mellan arbetsliv, utbildning och forskning är viktigt för att utveckla ny kunskap och hålla ihop arkitekternas olika discipliner kring en gemensam grundsyn. Studenternas möjlighet att göra praktik under studietiden är viktigt för det. Det är också viktigt att arkitekter med aktuell erfarenhet från arbetslivet undervisar. Möjligheten att ha deltidsanställda lärare som arbetar i undervisningen parallellt med verksamhet utanför institutionen måste värnas.

Praktik under studierna är mycket betydelsefullt för att ge studenterna förståelse för yrkeskunskapen, processer och aktörer. Praktiken kan ordnas av en utbildningsinstitution i form av en kurs som omfattar praktik på en arbetsplats i kombination med teoretisk reflektion, eller genom en längre paus i studierna på en eller maximalt två terminer. För arbetstid utöver 1 år, innan avslutad utbildning, gäller inte praktiklön, utan praktikanten ska då övergå till att följa ordinarie arbetsvillkor. Beroende på studentens intresse kan praktik under studierna göras på många typer av arbetsplatser: arkitektkontor, entreprenadföretag, fastighetsföretag, materialindustri, kommun, region eller statlig myndighet.

Det har blivit svårare för utbildningarna att anställa praktiskt meriterade lärare. Högskolepolitiken verkar i riktning mot att en ökande andel av lärarna på arkitektutbildningarna ska vara disputerade forskare. En lösning på denna synbara motsättning är att forskningsmeritering för lärare och yrkesverksamma genom doktorsstudier görs i nära anknytning till arbetslivet inom vad som kan kallas praktiknära forskning.

Den praktiknära forskningens metod och kunskapsteori behöver därför utvecklas med stöd i grundforskningen vid högskolorna. Finansieringen av utbildning, forskning och vidareutbildning måste vägledas av en helhetssyn på kunskapsförsörjningen inom arkitekturområdet. Idag domineras forskningen av tillämpad forskning som har vissa drag av praktiknära, men inte fokuserar på arkitekturämnets kärnfrågor, utan på frågor om tillämpningar av arkitekturkunskap om andra frågor kring klimat, energi, social inkludering etcetera.

Det behövs en riktad satsning på forskning i arkitekturens ämnesspecifika både grundläggande och tillämpade frågor vid högskolorna. Brist på finansiering till grundforskning på arkitekturskolorna undergräver de långsiktiga möjligheterna att förmedla arkitektens kärnkompetens i utbildningen, att medverka i tillämpade forskningsprojekt och att handleda doktorander i praktiknära forskningsmetoder. Det undergräver också kvaliteten på det offentliga samtalet om arkitektur och ytterst nivån på den arkitektoniska kvaliteten i samhället.

Arkitekter behöver kontinuerligt utveckla sin kunskap och kompetens för att följa utvecklingen och möta nya behov, krav och förutsättningar. I och med den nödvändiga omställningen av samhällsbyggandet är detta ännu viktigare. Men allt kan inte läras redan under de första åren. Vår utgångspunkt är att med ett livslångt lärandeperspektiv blir det lättare för en student att förstå sin kunskap som ett mer långsiktigt projekt och att fokusera på det som öppnar flest dörrar, nämligen kärnkompetensen rumslig gestaltning. Det hindrar inte ett nyfiket undersökande av alla de olika kunskapsområden som arkitekters verksamhet tangerar, men fokus bör ligga på den generella metodiken, praktiskt och teoretiskt. Inte på specialiseringar som kan växa fram senare och med större kraft och konsekvens om de bygger på en djup metodkunskap.

För att möta behovet av omställning till exempel inom ombyggnad, klimatpåverkan och anpassning, interdisciplinärt samarbete och digitalisering, som stöd för innovation och en mer kreativ process, behövs ett betydligt större och mer permanent utbud av vidareutbildning för yrkesverksamma arkitekter. Ett långsiktigt stabilt utbud av påbyggnadsutbildningar med god kvalitet och som är väl förankrade i arbetsmarknaden är ett bra sätt att möta samhällsutmaningarna och dra nytta av hela arbetskraften.

Sveriges Arkitekter står för ett visst utbud när det gäller kompetensutveckling inom ämnen som hållbar omställning och ombyggnadsarkitektur, ekonomi och affärskunskap, samverkan och projektledarskap samt andra relevanta ämnesområden inom till exempel detaljutformning och materialkunskap. Arkitekturavdelningen Mejan på Konsthögskolan i Stockholm tar ett ansvar för längre påbyggnadsutbildningar inom stadsbyggnad och restaurering. Det finns även andra kortare kurser och utbildningar både på den privata marknaden och på högskolorna, men de har mindre permanent karaktär. Arkitektutbildningarna behöver ges bättre resurser för att erbjuda vidareutbildning.

För att betona att goda förutsättningar är lika viktiga som tydliga mål har Sveriges Arkitekter formulerat fyra krav på arkitektutbildningarnas lärandemiljö: Pedagogiskt utvecklingsarbete, Inkluderande ledarskap, Utbyte mellan discipliner samt Ökat basanslag.

Sveriges Arkitekters krav på lärandemiljön anger de grundläggande förutsättningarna för lärande som förbundet anser måste beaktas i planering och ledning av arkitektutbildning, befintlig eller ny. Det är även ett viktigt kriterium vid bedömning av förslag till ny arkitektutbildning, men även vid reformering av befintliga utbildningar. Det lägger grunden för bra arbetsvillkor både för studenterna och lärarna.

Den pedagogiska kompetensen hos lärarna behöver ges stor vikt, stärkas och upprätthållas genom systematiskt pedagogiskt utvecklingsarbete som stöder delning av erfarenheter bland lärarna och ger alla tillgång till bra pedagogiska metoder och verktyg. För att det ska fungera behöver utbildningarna ge förutsättningar för tillitsfulla och långsiktigt syftande kollegiala samtal. En viktig dela av det är att säkerställa en bra balans mellan olika typer av heltids- och deltidstjänster och konstnärliga tidsbegränsade tjänster. De yrkesverksamma lärare som arbetar deltid behöver genomgå en baskurs i arkitekturpedagogik så att de kan ta stöd i de väl beprövade rutiner som är viktiga i utbildningssituationen. Till det hör även återkommande möjligheter för lärarna att forska och reflektera över sina pedagogiska erfarenheter för att utveckla sin kunskap och dela sina erfarenheter med andra lärare.

Arkitekter utbildas bäst i en miljö som befrämjar experiment, innovation och kreativitet och det konstruktivt kritiska tänkande genom rumslig och materiell gestaltning som kännetecknar arkitektens kompetens. Den vanligaste formen för detta är problembaserad projektundervisning som byggs upp kring konkret arkitektonisk gestaltning av en uppgift i en studioliknande miljö.

Projektundervisning i en studio innebär att studenter enskilt eller i grupper tränar sin färdighet och utvecklar olika förmågor att väva samman generella kunskaper och förhållningssätt till specifika förslag på ett holistiskt sätt. Det innebär träning i en kreativ process där den enskilda studenten efterhand lär sig att hantera den osäkerhet som präglar arkitektarbetet. Det innebär att de i vissa skeden är mycket utsatta och behöver få stöd för att hantera både egen osäkerhet och konflikter som kan uppstå i grupparbeten. Det är en miljö som kräver enskilda arbetsplatser och gemensamma utrymmen för samtal om förslag med stöd i modeller, ritningar, visualiseringar och andra eller kommunikationsformer. Det är en miljö som kräver närvarande lärare som kan vägleda och stötta i svåra skeden och vara en förebild. Det är en miljö som kräver verktyg för observation, dokumentation och sammanställning av de data om platsen och andra faktorer som uppgiften förutsätter. Det behövs också verkstäder, introduktion till digitala och analoga verktyg, metodikträning och plats för möten, presentationer och utställningar.

Att genomföra projektundervisning på ett bra sätt förutsätter att lärarna har både pedagogisk kompetens, praktisk yrkeserfarenhet och teoretisk kunskap. Det förutsätter också att de kan kommunicera sin kunskap på ett respektfullt och samtidigt inspirerande sätt så att studenterna förstår hur projektet kommer att stötta dem att uppnå utbildningens mål. Konstruktiv feedback som stärker studentens självförtroende genom att lyfta fram styrkor och uppmuntra till utveckling av svaga aspekter, men inte direkt kritiserar brister, är ett sätt att hantera det. Att förmedla en övergripande bild av den progression som kursen ingår i är ett annat sätt.

Arkitektutbildningarnas kvalitet ska granskas och utvärderas regelbundet enligt högskoleförordningen. Det rymmer både omvärldsanalys i dialog med arbetsliv och samhälle, och rekommendationer till utbildningen utifrån en granskning av resultat och lärandeförutsättningar som behöver omsättas i verksamheten genom systematiskt och strategiskt utvecklingsarbete. Internationella utvärderingar kan användas för att ytterligare stärka utbildningarnas kvalitet och internationella konkurrenskraft. En förutsättning för att utvärderingar ska få genomslag är att de kopplas till ett kontinuerligt pedagogiskt utvecklingsarbete med hela kollegiet i ett gemensamt lärande.

Arkitektutbildningarna behöver öppna mer för en mångfald av erfarenheter och synsätt från arbetsliv och samhälle. Det behövs både studenter och lärare med olika bakgrund och livserfarenheter som speglar den mångfald som finns i samhället. De bör därför verka för att studenter och lärare representerar en mångfald av erfarenheter och kommer från många olika sammanhang. Det lägger grunden för en väl förankrad och relevant arkitektur i framtiden.

Goda förutsättningar för lärande i mångfald växer ur ett öppet och inkluderande ledarskap som grundas i en tydlig kommunikation av undervisningens mål och former. Ledarskapet ska vägledas av allmänna principer för icke-diskriminerande respektfullt bemötande, mångfald och öppenhet mot arbetslivet och samhället. För att studenterna ska känna sig trygga i sin arbetsmiljö och motiveras i sina studier är det av stor betydelse att arkitektutbildningar genom sina lärare är tydliga med vad som förväntas av studenterna, och att alla bemöts på ett respektfullt sätt oavsett bakgrund. Alla lärare ska möta studenterna på ett likabehandlande och konstruktivt utvecklande sätt. Studenter från andra länder kan även behöva särskilt språkligt stöd.

En större variation av inriktningar inom de etablerade disciplinerna behövs för att arkitekterna som grupp ska kunna möta framtiden på ett aktivt sätt.

Det ska vara lätt för studenter att kombinera kandidat och master inom olika inriktningar och bygga sin unika yrkeskunskap. Det behövs också fler samarbeten mellan de olika arkitekturutbildningarna, och därmed fler tvärdisciplinära kurser.

Men studenter rör sig alltmer mellan utbildningar i länder och utbildningar med olika inriktningar, arkitektursyn och pedagogik. Sveriges Arkitekter har femårig arkitektutbildning som huvudregel för en komplett utbildning och ger även yrkestitel till personer med kandidat- och masterexamen från arkitektutbildningar med olika inriktningar. De arkitektutbildningar som erbjuder masterprogram behöver därför säkerställa att studenter som antas har grundläggande kunskap om arkitekturteori samt tillräcklig färdighet och värderingsförmåga inom arkitektonisk gestaltning för att kunna tillgodogöra sig dessa delar på avancerad nivå.

Rörligheten mellan utbildningar i Europa är en följd av harmoniseringen av högre utbildning inom Bolognaprocessen. De enskilda studenterna ges därigenom förutsättningar att forma sin kompetens genom att kombinera kandidat i ett EU-land och master ett annat. Antingen i samma ämne som en fördjupning eller i olika ämnen som en breddning. När studenter flyttar mellan olika utbildningar blir det viktigt att den mottagande utbildningen lever upp till kravet på rättssäker examination och studenternas önskan om transparens och förutsägbarhet för sina studieval. Erfarenheter från systemets införande i Sverige sedan 20 år tillbaka pekar mot att både studenterna och lärosätena upplever en osäkerhet kring värdet av en blandad utbildning eftersom behörighet till yrkesutövning baseras på fördjupning, inte bredd. Det är viktigt att studenterna kan få en yrkesexamen som ger behörighet att arbeta som arkitekt i hela EU och att förutsättningarna för det kommuniceras tydligt av utbildningarna vid antagning. Arkitektstudenter måste då kunna få sina studiemeriter tillgodoräknande när de byter inriktning mellan olika arkitektutbildningar, och erbjudas möjlighet att få yrkesexamen även med en blandad utbildning. Det gäller även studenter med kandidatexamen från ett annat land.

Sammantaget talar detta för att behörighetskraven för en master i arkitektur behöver säkerställa en progression och fördjupning som berättigar till yrkestitel hos Sveriges Arkitekter för yrkesverksamhet som även gäller i andra EU-länder och internationellt.

Det innebär att en kandidat behöver kunna uppvisa förmåga till arkitektonisk gestaltning av givna förutsättningar samt värderingsförmåga att avväga olika krav på ett projekt utifrån olika mänskliga och andra värden till ett övertygande helhetsuttryck. De behöver kunna uppvisa kursintyg som visar att de har arkitekturteoretisk kunskap om samspel mellan tekniska, sociala och estetiska aspekter, rumslig gestaltning och byggd form och projekten behöver indikera att de förmår hantera dessa kunskaper på ett holistiskt sätt.

De ekonomiska resurserna till den högre utbildningen har urholkats under lång tid. En sammanställning av Sveriges Universitetslärarförbund SULF från hösten 2024 visar att ersättningen till universiteten urholkats kraftigt under 30 års tid¹. I snitt har kostnadsutvecklingen varit 142 procent medan ersättningen för en genomsnittsstudent bara ökat med 71 procent. Inom Naturvetenskaplig och teknisk utbildning bedömer därför SULF att det finns ett behov av att öka finansieringen med 61 procent. För designutbildningarna bedömer utredningen att finansieringen behöver öka med 52 procent. Den urholkade finansieringen har också minskat tillgången till studio-lokaler som är anpassade till arkitektutbildningar.

Detta är ett allvarligt hot mot alla de olika arkitektutbildningarnas kvalitet och de olika arkitektinriktningarnas möjligheter att stödja samhällets omställning på ett bra sätt. Nedskärningarna har lett till att det inte längre ges tillräckligt utrymme för handledning, experiment, nytänkande och anknytning till arbetslivet och arkitektbranschens innovationsarbete som behövs. Den här utvecklingen måste vändas.

För att framgångsrikt kunna ställa om arkitektutbildningarna måste finansieringen av utbildning, forskning och vidareutbildning för arkitekter ges större resurser för lärare och forskare, så att de ges förutsättningar att både undervisa, forska och kommunicera sin kunskap med arbetsliv och samhälle.

Isolerade satsningar stärker inte utbildningens långsiktiga kapacitet. Det behövs en långsiktig höjning av basanslaget. Lärare behöver kunna fokusera på att undervisa, samtidigt som de ges kompetensutveckling genom kurser, och ett kollegialt erfarenhetsutbyte inom ramen för ett systematiskt pedagogiskt utvecklingsarbete. Detta behöver kombineras med egen koncentrerad tid för forskningsarbete, och reflektion, liksom medverkan i arbetslivet och det offentliga samtalet. Av särskild betydelse är satsningar på omställning av utbildningarna mot större inslag av ombyggnad, kreativa processer med stöd av massdata och generativ artificiell intelligens för klimatbedömning, klimatanpassning, hantering av vatten, kulturmiljö, social hållbarhet och biologisk mångfald för att stärka samhällets förmåga att möta dessa utmaningar. Allt detta förutsätter att ett systematiskt och kontinuerligt pedagogiskt utvecklingsarbete för att höja utbildningens kvalitet.

En bra utbildning förutsätter funktionella lokaler. Studion är arkitektutbildningarnas laboratorium som möjliggör det konstnärliga och kreativa projektarbete och samarbete i olika konstellationer som ger förmågan att gestalta rum. Arkitektutbildning kräver dessutom flexibla utrymmen för utställningar, föreläsningar och seminarier. Det behövs även lokaler för trä- och metallverkstäder, liksom digitala laboratorier och modellverkstäder, ljuslabb, akustiklabb och fotostudio där studenterna kan lära sig hur deras idéer kan omsättas i materiella och byggbara lösningar. En lättanvänd digital lärandemiljö har också ökande betydelse. Studieresor och studiebesök där studenter och lärare tillsammans upplever och undersöker arkitektur och verksamheter, och där man träffar beslutsfattare och brukare på plats, är ett viktigt inslag som stärker studenternas förståelse för arkitekturens samhälleliga kontext. Men det behöver ställas mot klimatavtryck och fokusera på kortare resor.

För att allt detta ska vara möjligt krävs en höjning av det nuvarande basanslaget.  

Som en vägledning för utbildningarna har Sveriges Arkitekter definierat fem principer för arkitektutbildning.

Sveriges Arkitekters mål för arkitekters kompetens definierar vilken kunskap en medlem med en yrkestitel förväntas ha. Målen är till för att stödja en tydlig dialog med utbildningarna om programmens kvalitet och säkra en progression från kandidat till master.

Sveriges Arkitekter mål för arkitekters kompetens utgör en kombination av kunskap, förmåga och förhållningssätt som en nyexaminerad arkitekt ska ha tillgodogjort sig efter genomförd utbildning.

Måluppfyllelsen för arkitektutbildningarna förutsätter att det finns kriterier för bedömning av läranderesultat. Dessa behöver kommuniceras till både studenter och lärare så att de är kända.

Examination mot lärandemål görs löpande i undervisningen. Studenternas läranderesultat bedöms som regel främst genom granskning av utförda projektarbeten där förvärvade kunskaper, förhållningssätt samt förmåga att uttrycka olika perspektiv och krav i förslag till lösningar demonstreras. Vissa mål behöver även verifieras med andra examinationsformer som litteraturseminarier, tentamina och uppsatsskrivande.

Utveckling av praktisk kunskap och förmåga, till exempel förmåga till samverkan med andra discipliner och att kunna kommunicera rätt frågor i en presentation, kan behöva stödjas på andra sätt än genom projektredovisning som fokuserar på resultatet. Det kan till exempel handla om fallstudier av praktik, studiebesök, kurser och projekt tillsammans med studenter från andra utbildningar eller arbetsplatsförlagd utbildning i kombination med seminarier.

De kriterier som ligger till grund för bedömningarna av dessa olika examinationsformer behöver beskrivas på ett tydligt sätt för både studenter, lärare och gästkritiker. Tydliga kriterier som kommunicerats till både stundeter, lärare och kritiker lägger grunden för konstruktiva samtal utifrån studenternas styrkor och behov av utveckling.

Sveriges Arkitekter anser att det krävs en 5-årig arkitektutbildning för att lägga en bra grund för ett arbeta som arkitekt under ett långt yrkesliv. Vi har därför inte definierat etappmål för kandidatexamen. Men om utbildningen delas upp i kandidatexamen och masterexamen måste den arkitektoniska gestaltningsförmågan tränas från början så att studenterna inte kan välja en breddande master utan att ha denna kärnkompetens. För en fördjupande master är det en given förutsättning.

Innehållet i kandidat- och masterexamina styrs av högskolelagen. Varje lärosäte bestämmer de olika examinas specifika ämnesinnehåll samt behörighets- och antagningskrav. Sveriges Arkitekter anser att för att styra mot fördjupning i en kombinationsexamen behöver behörighetskraven för antagning till masterprogram i arkitektur omfatta arkitektonisk gestaltning och arkitekturteoretisk kunskap samt profilämne för respektive disciplin. Masterexamen kan sedan vara en fördjupning eller en breddning av detta.

Sveriges Arkitekters mål kan antingen avse en 5-årig nationellt antagen yrkesexamen i arkitektur eller landskapsarkitektur, eller en kombination av 3-årig lokalt anpassad generell kandidatexamen och 2-årig lokalt anpassad generell masterexamen i konstnärlig eller vetenskaplig fakultet. Kandidatexamina ger grundläggande kunskaper och färdigheter inom ett ämnesområde. Masterexamen kan avse en fördjupning eller en breddning inom detta ämnesområde på avancerad nivå. De generella examina samt Arkitektexamen är specificerad i examensordningen.

Landskapsarkitektexamen är specificerad i SLU:s särskilda examensordning.
Om syftet med masterprogrammet är att bredda en annan ämnesinriktning, till exempel byggnadsingenjörer eller miljöexperter, berättigar det inte automatiskt till yrkestitel. Om samma masterprogram omfattar både studenter med en kandidatexamen i arkitektur som fördjupar sig och andra studenter som breddar sig, måste skillnaden i studenternas bakgrund tydliggöras i examensbeviset.

För planeringsarkitekter ges en kombination av vetenskaplig kandidat och master vid BTH. För inredningsarkitekter finns en kombination av konstnärliga kandidat- och masterexamen i ämnet inredningsarkitektur vid Konstfack i Stockholm och i ämnet design med inriktning rumsgestaltning vid HDK-Valand – Högskolan för konst och design vid Göteborgs universitet.

Arkitekthögskolan vid Umeå universitet UMA erbjuder både arkitektexamen och konstnärlig kandidat- och masterexamen i arkitektur. Arkitektutbildningarna vid KTH, Chalmers och LTH samt landskapsarkitektutbildningen vid SLU erbjuder vetenskapliga kandidat- och masterexamina vid sidan om yrkesexamen för att underlätta rörligheten mellan utbildningarna och för att öppna för internationella studenter.

Sveriges Arkitekters definition av arkitekters kompetens följer högskoleförordningens indelning i kunskap och förståelse, färdigheter och förmågor, samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Vi menar att det är i förmågan att agera i olika situationer i praktiken och vara konkret som skiljer arkitektens kompetens från rent akademisk kunskap. Det leder till att vi sätter arkitektens färdighet och förmåga att hantera konkreta situationer, värderingsförmåga och förhållningssätt i handling före mer abstrakt kunskap och förståelse av arkitektur och arbetsmetod. Men samtidigt är vi medvetna om att förmågan till abstraktion är en viktig del av arkitekters förmåga att gestalta möjligheter utan fullständig information. Det är en viktig förutsättning för det kritiskt kreativa och konstruktiva förhållningssätt som möjliggör innovation. Arkitekters innovativa förmåga växer därför med en bra balans mellan teori och praktik.

Sveriges Arkitekters mål är bygger på internationella konventioner om arkitektexamen från UIA, ECIA och IFLA liksom och EU:s kvalifikationsdirektiv som reglerar arkitektexamen och landskapsarkitektexamen och Sveriges Högskoleförordning respektive förordning för lantbruksuniversitetet. Men i vissa delar är Sveriges Arkitekters mål ambitiösare och mer aktuella. De speglar Sveriges Arkitekters vilja att flytta fram arkitekternas positioner i arbetsliv och samhälle, med digitalisering som ett strategiskt verktyg för att stärka social och ekologisk hållbarhet, minska klimatpåverkan och återbruka mer.

De lagstadgade yrkesexamina för arkitekter och landskapsarkitekter återfinns i den statliga examensordningen. Utbildningarna i planeringsarkitektur och inredningsarkitektur bygger på en kombination av en kandidatexamen och masterexamen. Det leder till att Sveriges Arkitekters mål måste delas upp i en progression. Den rumsliga gestaltningsförmågan och färdigheten att ta fram arkitektoniska idéer och förslag är avgörande för en arkitektutbildnings kvalitet. Den måste grundläggas både praktiskt och teoretiskt redan de första åren. Därmed ska den ingå i en kandidatexamen som ger medlemskap och behörighet att söka till en masterutbildning om studenten inte är antagen på ett femårigt yrkesprogram.

Sveriges Arkitekters policy är att alla medlemmar ska uppmuntras att slutföra en 5-årig utbildning. Därför beskrivs vår syn på progressionen bara så här översiktligt och i princip. Principen bygger på argumentationen i avsnittet om ökat utbyte mellan arkitekturdisciplinerna. Förbundet har inte definierat specifika mål för grundläggande yrkeskunskap på grundläggande kandidatnivå eftersom vi inte anser att det räcker för att arbeta som arkitekt ett helt yrkesliv.

Färdighet och förmåga liksom värderingsförmåga och förhållningssätt är yrkeskunskaper som till stor del överensstämmer mellan de olika arkitektinriktningar som kan bli medlemmar i Sveriges Arkitekter.

Även en stor del av den kunskap och förståelse som måste ingå i en arkitektutbildning är också gemensam för alla arkitektutbildningar. Men här finns också en möjlighet att specificera målen utifrån de olika yrkesinriktningarnas perspektiv och erfarenheter.

Dessa övergripande mål preciseras i det följande. Endast för mål C, som avser kunskap och förståelse, definieras mer specifika inriktningar för de fyra disciplinerna Arkitekt, Landskapsarkitekt, Inredningsarkitekt samt Planeringsarkitekt.

Förvärvandet av kunskaperna visas i första hand holistiskt genom en portfolio av projekt, men även genom godkända tentamina, uppsatser och litteraturseminarier i den mån det inte framgår av projektarbetet. Kunskapsmålen avser de sammanlagda studieresultaten.

Arkitektens färdighet och förmåga handlar först och främst om att kunna göra förslag till arkitektonisk gestaltning som svarar mot projektets krav och förutsättningar och presenteras i de handlingar och format som krävs och beskrivning av detta på ett övertygande sätt.

Arkitektens förmåga till värdering av alternativ och förhållningssätt till sina arbetsuppgifter handlar om att hantera det professionella ansvar som följer av att de med sina förslag skapar miljöförändringar som består under lång tid, som berör många människor, och som kan bidra till sämre miljö på platser där material utvinns, produceras och transporteras. Det ger arkitekten ett yrkesetiskt ansvar att skaffa sig kunskap om den byggda miljöns effekter för olika förhållanden, och att grunda sina beslut på beprövad erfarenhet och vetenskap så långt möjligt.

Kunskapsmålen delas in i gemensamma mål, som gäller för alla de nuvarande yrkesinriktningarna inom arkitektur, och särskilda mål som gäller för varje yrkesinriktning. Målen avser förvärvade kunskaper och inte kurser. Förmedlingen av dessa kunskaper sker ofta på ett holistiskt sätt i anslutning till projektarbete, men kan även förmedlas genom särskilda kursmoment.

Arkitekter ska kunna föreslå hur olika krav kan tillgodoses med en arkitektonisk helhetsidé. Det förutsätter översiktlig kunskap om en mängd frågor som möjliggör samarbete med experter. Det pågår ständigt en samhällsutveckling som leder till att nya krav övergår till rutiner genom innovation. Arkitekten blir drivande i denna utveckling med stöd i sin förståelse för helheten, och sin förmåga att samarbeta.

Utöver dessa gemensamma mål för arkitekters kunskap förespråkar Sveriges Arkitekter följande särskilda kunskapsmål för nyblivna arkitekter, inredningsarkitekter, landskapsarkitekter och planeringsarkitekter efter examen på avancerad nivå.

Utbildningsutskottet har, under arbetet med denna utbildningspolicy, bestått av ordförande arkitekt SAR/MSA och lektor i inredningsarkitektur på Konstfack Tor Lindstrand, arkitekt SAR/MSA professor emerita i arkitektur Kristina L Nilsson (tidigare lärare på LTU, SLU-landskapsarkitektur samt BTH), arkitekt SAR/MSA universitetslektor David Andréen från LTH Arkitektur, universitetsadjunkterna arkitekt SAR/MSA Sara Thor från UMA och landskapsarkitekt LAR/MSA Linn Osvalder från SLU. I utskottet ingår även de praktiserande arkitekterna SIR/MSA Kristina Jonasson från Tengbom, SAR/MSA Maria Niklasson från Abako, FPR/MSA Linn Grönlund från Svefa AB, samt arkitekt SAR/MSA Erhem Erdogan från AIX. Utskottet har även adjungerat studenterna Jonas Eltes från UMA, Lucas Liebler från BTH, Axel Olsson från BTH samt Siri Sandberg från SLU Alnarp.

Från Sveriges Arkitekters kansli har Pehr Mikael Sällström, Katarina O Cofaigh, Erik Eckersten och Emma Fransson medverkat i arbetet med översynen av policyn.