Kan AI hjälpa oss att rädda planeten?

Publicerad:

Vi arkitekter behöver ta aktiv del i AI-utvecklingen. Då kan vi se till att AI används för att skapa rum som både stöttar människans behov i dag och allt liv på den här planeten, skriver Petra Jenning.

Strax innan julledigheten ropade en kollega med lätt desperation i rösten till mig att jag skulle skriva något glatt här i bloggen. Han orkade inte med fler deppiga nyheter. Nu får det vara nog. Vi måste få något positivt att höra också, menade han.

Så det här blir min positiva spaning för 2024. Kommer vi bara en liten bit på vägen är jag nöjd. Men först lite bakgrund.

Vågor som fastnat på näthinnan

Det finns en bild som har etsat sig fast på min näthinna. Jag tror den har funnits i olika versioner. Den föreställer några havsvågor som följer på varandra, som växer i storlek och där den sista slukar alla de föregående. Vågorna är benämnda med olika kriser eller utmaningar.

Bilden är gjord av Petra Jenning med Midjourney.

I versionen på min näthinna är klimatkrisen den näst sista vågen och massutdöendet den sista. Före dem kommer kriser som är mer mellanmänskliga: Coronapandemi, krig, konjunktursvängningar etc. De skapar svårigheter, obeskrivligt lidande och otroliga hemskheter, men de handlar bara om oss människor. När den sista vågen kommer sabbar vi planeten för alla arter; det är något större, värre och i värsta fall permanent. Men även om vi inte ser några konkreta ljusningar ännu, så har det dykt upp ett nytt hopp i form av artificiell intelligens.

Vart jag än vänder mig dyker det upp frågor om AI och arkitektur. Kopplat till AI-utvecklingen finns det stora farhågor och rädslor. Med rätta såklart. Men det finns också otroliga möjligheter – kanske är det just det här tekniksteget som kan hjälpa oss att ställa en del av allt det som vi människor har ställt till med till rätta.

Löftet om mass-customization

Den digitala utvecklingen har, så länge jag har följt den, gett löften om mass-customization. Före industrialiseringen var alla objekt vi tillverkade unika, ofta gjorda på beställning. Med industrialiseringen kunde identiska objekt tillverkas i stora serier. När datorerna kom väcktes idén om att vi skulle kunna bibehålla effektiviteten och därmed den låga kostnaden, men återgå till att göra unika och specifika objekt på beställning.

Enkelt i teorin, men i praktiken finns få exempel där detta verkligen har fungerat fullt ut. En del av förklaringen är att vi inte har lyckats skapa unika produkter som är tillräckligt mycket bättre än de standardiserade.

Jag tar ett par skor som exempel. De massproducerade skor jag äger passar kanske en standardfot, men de passar mina fötter ganska dåligt. Hade jag gått till en skomakare hade jag troligtvis fått skor som passar perfekt, men gjord enligt förindustriella principer.

De företag som skapar specifikt anpassade skor enligt de postindustriella principerna om mass-customization är få. Jag gissar att det går till så att jag 3d-scannar min fot, skickar iväg en fil till en fabrik där mina skor 3d-printas och hämtar dem med posten någon vecka senare. Skorna är säkert superbekväma, och ta hänsyn till att min högra fot är lite större än den vänstra och dessutom har en sned stortå.

Skon som ”vet” hur de känns på foten

Tänk nu att de här skorna också skulle kunna ta hänsyn till mitt rörelsemönster, vilka aktiviteter jag gör, vilka underlag jag rör mig på, i vilket klimat och temperatur. Tänk om de också kunde tillverkas av lokalt tillgängliga och hållbara material och anpassas efter min lokala återvinningskapacitet. Dessutom tar de hänsyn till hur jag vill att de ska kännas på min fot och hur de bäst ska stötta mig just i dag.

För att höja komplexitetsnivån ännu lite till så tar de även hänsyn till att det finns relationer och interaktioner mellan en del av de här faktorerna; mina fötter ändrar lite storlek beroende på temperatur och aktivitet, går jag mycket får jag ont i min knepiga högra fot och behöver extra dämpning. Den här skon har en annan och mycket mer aktiv relation till mig och till sin omgivning – den gör mer.

På samma sätt borde det vara möjligt att höja kvaliteten på arkitekturen genom att hantera en högre grad av komplexitet, att helt enkelt ta hänsyn till fler faktorer och deras inbördes relationer. Talar vi arkitektur istället för skor så vet vi att de här relationerna är fler och mer intrikata. Vi är vana vid att förenkla verkligheten och de objekt vi skapar för att passa den komplexitetsnivå vi klarar av att hantera med de verktyg och produktionsmetoder vi har. Vi ställer kraven på vad arkitekturen ska vara och göra utifrån vad vi idag klarar av att hantera.

Men att hantera komplexitet, det är AI superbra på. Så om vi hittills har hemfallit åt standardiserade svar för att vi inte har kunnat förstå eller hantera komplexiteten i de kontexter vi jobbar i, eller de rum och byggnader vi skapar, har vi nu världens möjlighet att göra bättre ifrån oss.

Ta aktiv del i AI-utvecklingen

Min förhoppning för året som kommer är att vi ska ta tillvara möjligheten med AI och använda den för att skapa bättre byggnader och platser. Att vi ska höja ribban och skärpa prestandan i den byggda miljön, se till att den levererar bortom vad vi hittills har kunnat föreställa oss. Att framtidens arkitektur blir vackrare, mer sinnlig, snällare mot klimat, bättre anpassad till sin närmiljö och kontext.

Att den byggda miljön inte bara är behållare för människor och våra behov, utan stöttar allt liv. Att den blir hem för ett helt ekosystem, och låter natur och artefakt närma sig varandra. Vävas samman. När jag dagdrömmer sträcker det sig så långt att det inte längre är skillnad mellan biologiska system och arkitektoniska. De fungerar på samma sätt. Tänk om våra byggnader kan växa, läka, tänka och kanske till och med ha en egen vilja.

Det hade varit en alldeles galen, men fantastisk värld där relationen mellan människan och vår miljö hade ställts på ända. Jag ser framför mig att det skulle leda till att vi minns den ödmjukhet som olika urfolk ofta visar mot naturen, att vi kommer ihåg att vi är del i något större. Att världen inte är till för oss, utan att vi är del av världen.

Nu har hon blivit galen, tänker kanske ni. Men jag tror att om vi arkitekter steppar upp och tar aktiv del i AI-utvecklingen så kan vi tillsammans se till att AI kan användas för att skapa bättre och flerdimensionella livsrum. Rum som inte bara stöttar människans behov i dag, utan allt liv på den här planeten och på så vis agerar vågbrytare mot de där riktigt stora vågorna som är på väg att skölja över oss. Låt inte bilden av dagens arkitektur sätta begränsningar för morgondagens.

Petra Jenning

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Finns det innovationsledare i Marrakech?
Bloggar
Publicerad:

Finns det innovationsledare i Marrakech?

Vi gör saker för att förstå – reser, skissar, kanske också innovationsleder. Det är när vi står lite vid sidan av och tittar in som vi kan bidra till att skapa ny förståelse, bygga kunskap och därifrån skapa förflyttning, skriver Petra Jenning. Hon tar med sig en ny nyfikenhet på sin egen vardag från en resa i Marrakesh.
Författare:
Petra Jenning
Vi saknar visionen om det goda samhället
Bloggar
Publicerad:

Vi saknar visionen om det goda samhället

Det är svårt att få fart på en förändring om vi inte är överens om vart det är vi ska. Vår bransch behöver både vision för det klimatvänliga, effektiva och kvalitativa samhällsbyggandet och aktion för att få det att hända, skriver Petra Jenning.
Författare:
Petra Jenning
<strong>Från osannolikt till oundvikligt</strong>
Bloggar
Publicerad:

Från osannolikt till oundvikligt

Om några år blir mycket av det som i dag känns osannolikt och omöjligt helt oundvikligt på grund av klimatomställningen. Vi arkitekter får använda oss av lokala material – då behöver vi istället för att anpassa byggmaterialet till vår ritning anpassa ritningen till verkligheten i hela dess personliga och knasiga härlighet, skriver Petra Jenning.
Författare:
Petra Jenning