Hemester är inte semester för mig

Publicerad:
Guiderna på Varbergs fästning. Samtliga foton: Louise Lindqvist Sassene

Stendörrens naturreservat, Västervik, Gamla Linköping, Vallastaden, Västra hamnen, H22, Jakriborg, Lomma, Kalmar slott, Nimis, Byrums raukar, Stenshuvud, Ale stenar, stranden i Åhus och vid Knäbäckshusen, Hällåkra vingård, Tylösand, Falkenberg, Österlen, Ystad, Göteborg, Helsingborg, Malmö, Glimmingehus, Stora sand på Ingarö och Nåttarö, Landskrona slott, Josef Franks Falsterbovillor, Bollerups borg, Varbergs fästning och Karin och Carl Larssons gård. Sverige är fantastiskt och enastående vackert. Men, ”svemester” är inte semester för mig. Och verkligen inte ”hemester”. Jag har räknat dagarna på stranden. Det blev sju av 35 dagar. Sju. Och fram till första veckan i augusti hade vi faktiskt den kallaste sommaren på 50 år.

Ale stenar.
Ale stenar.
Stendörrens naturreservat.
Stendörrens naturreservat.
Glimmingehus.
Glimmingehus.
Råå förskola.
Råå förskola.
Bollerups borg.
Bollerups borg.
Kristianstads Naturum.
Kristianstads Naturum.
Knäbäckshusens strand.
Knäbäckshusens strand.
Vallastaden.
Vallastaden.
Nimis.
Nimis.

Vi var i Skåne tre gånger. Att stå på kajen i Helsingborg och blicka mot Danmark kändes märkligt. Vi ville resa men visste att vi skulle få vända vid gränsen. Känslan var oskön. Lite som gamla DDR eller Törnrosdalen. Vi lyssnade på radio och läste nyheterna. Hoppades att myndigheterna skulle ändra sig. Att vara bjuden på fest men välja att stanna hemma är liksom så otroligt mycket skönare än att ingen vill att man ska komma. Men inbjudan kom aldrig. Så vi finkammade södra Sverige. Upp och ned, kors och tvärs. Ömsom ensamma, ömsom med sex barn i släptåg. I elbil, på dressin och med båt. Jagandes semesterkänslan som aldrig riktigt infann sig. På rymmen från pandemi och fysisk distans.

Under vårt resande drabbas jag av två insikter: att det är praktiskt att vara arkitekt när man ska hitta på platser att besöka och att jag behöver en strand, en bok och sol för att inte tänka på arkitektur. Givet sommarens upplägg och väder har jag alltså tänkt på arkitektur fyra dagar av fem. Yrkesskadad och byggnadsknarkande. Jag – och mina närstående – är numera bevandrade i samtida svensk arkitektur. Vi har koll på Dunkers kulturhus, Kalmar konstmuseum, Slottsholmen i Västervik, Naturum Vattenriket, Tornhuset i Malmö, Clarion Hotel Post i Göteborg och Råå förskola. Vi kan göra jämförelser mellan Vallastaden i Linköping och BO01 i Malmö. Vi bemästrar även svensk byggnadshistoria från 1499 med Bollerups borg och Glimmingehus och framåt. Ställ oss en fråga och till och med barnen kan svaret.

I elbilen lyssnar vi på poddar eller har musik-quiz. Vi vet allt om Märsta och Sigtuna, makarna Larsson, Sveriges stormaktstid och Napoleon. Vi lyssnar på Miss Li och Greta Thunberg. Vi räknar väderkvarnar på Alvaret. Och vi konstaterar att det finns mycket historia i vårt land. Vi har en myriad av kungar och intriger, krig med grannländer, vårt eget Stonehenge i Ale stenar och slott med vallgravar och fällor. En guldgruva av berättelser som vi inte hört till leda. Tänk om SVT hade samma muskler som BBC, då hade vi kanske fått teveserier om Karin Larsson, Kalmar- och Hansaunionen istället för ytterligare produktioner om den engelske kung Henry V. Men, nu kan i alla fall jag mer om vårt kulturarv genom vår samtida arkitektur, vår arkitekturhistoria och vår brukskonst. Och de små koltklädda guiderna i diverse slottsruiner har berikat mig och min familj. Men lika lite som en inställd konsert också är en konsert är en ”svemester” semester för mig. Vad än Ulf Lundell vill hävda. Jag behöver valfrihet även om jag stannar hemma. Och jag drömmer att kunna resa till värme och träffa människor igen.

Louise Lindquist Sassene är arkitekt SAR/MSA och affärsområdesansvarig för samhällsfastigheter på ÅWL Arkitekter

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Livet är värt att värna om 
Publicerad:

Livet är värt att värna om 

Det blir allt klarare att vi lever i slutet av vår nuvarande världsordning. Men ge inte upp, skriver om Louise Sassene Lindqvist. Hon har egna erfarenheter av att livet kan bli bättre efter en rejäl käftsmäll och att det är värt att värna om.
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Fast i mörkret
Publicerad:

Fast i mörkret

tålverket Azovstal inte rämnar, så att den nation som konstruerat verket får se sig besegrade av densamma. Måtte det förbli ukrainska barns skydd tills dess att de får se ljuset och uppleva friheten igen, skriver Louise Lindqvist Sassene. 
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Ett barn söker sin plats
Publicerad:

Ett barn söker sin plats

Om vi alla bestämmer oss för att verka inkluderande, i stort och smått, så borde alla barn så småningom både få valmöjligheter och känna att de har en plats i skolan och i samhället. Louise Lindquist Sassene skriver om sitt nyårslöfte, som hon hoppas fler avger inför 2022.
Författare:
Louise Lindquist Sassene