Fixa rummet – flyktbeteende eller kraftkälla?

Publicerad:
Fotbollsrum i TV-serien Fixa rummet, av Isabelle McAllister/SVT

Jag sitter på lunchen med kollegorna på jobbet och vi pratar barn. Det har just varit skolfotografering och min kollegas son har stylat sig själv. Han skulle fixa håret lite. Det blev ett stort jack i luggen. Han var helnöjd. Vi pratar om vad barn tycker är fint jämfört med oss vuxna.

Samtalsämnet går från klädpreferenser till inredning. Många arkitektmammor och -pappor har säkert liksom vi genomlidit ändlösa avsnitt av ”Fixa rummet”. Lika många till har säkert fått höra: ”Snälla mamma och pappa kan vi inte be dem från teve komma hit och fixa mitt rum”. Samtidigt har vi i hemlighet spytt lite i munnen över rymdrum, djungelrum, discorum och så vidare. Alla i bjärta färger med hopplöst fula material och inredningsdetaljer. Barnen har själva fått vara med och fixa: resultatet blir därefter. Och jag förstår att det är fantastiskt, fint och kreativt och att jag borde älska det. Men, istället ryser jag inombords.

Samma kollega vars son klippt luggen berättar om en annan arkitektvän som bodde trångt när hon fick barn. Hon rensade ut alla gosedjur som inte var vita. För henne blev det lättare att stå ut med ett berg av vitt fluff. Ett förhållningssätt som jag tror att nästan bara arkitekter kan förstå. Jag hade kunnat göra likadant.

Med åren har jag emellertid blivit mer pragmatisk och numer kan man se att det bor barn hos mig, om än i måttlig utsträckning. Men jul och påsk är ett gissel när min nioåriga dotter går all in på glitter och blinkande lampor. Jag får ta en kopp glögg eller en snaps och djupandas. Och jag njuter när man kan packa ned att pynt i lådorna igen.

Hos oss har vi haft en ständig kamp om inredning. Just nu är vi i en fas när dottern möblerar om och flyttar på saker i hela lägenheten. För att blidka hennes iver och ha mina saker ifred har jag efter två år gått med på att möblera om och fixa hennes rum. Mardrömmen hade ju varit att gänget från SVT hade knackat på. Hon vill ha marmor, guld, vitt och fluffiga kuddar. Helst också en sänggavel i stoppad grå sammet. Jag blundar, sväljer och säger ”okej älskling” och försöker i smyg styra allt åt ett lagom stillöst håll.

Jag har läst praktiskt filosofi med fem poäng i estetik, innan jag blev arkitekt. Jag inser att jag är mer skitnödig gällande form och färg än många andra. Ändå är mitt förhållande till inredning en paradox. Hem jag trivs i är de som är levande och inte nödvändigtvis snygga eller minimalistiska. Ändå kan fula miljöer skava på näthinnan oerhört mycket.

Ibland tänker jag att vi fokuserar på yta som flykt. När jag var som olyckligast i mitt äktenskap så städade jag och inredde som mest. Ytan blev viktigare än innehållet, allt för att vidmakthålla bilden av mig själv och mitt liv som något fint och välordnat.

Southfork i TV-serien Dallas. Foto: Expedia

På mitt första jobb i Piteå ritade jag en Dallasvilla i skärgården. Inget jag på något sätt vill stå för gällande det arkitektoniska. Kunden har sedan dess byggt om, till och ut. Det liknar mer och mer ett Southfork. Fast det är 13 år sedan nu får jag fortfarande mms där kunden skriver hur mycket han älskar sitt hus. På bilderna skymtar man trädgårdstomtar och väderkvarnar. I min fantasi ligger han och hans fru i deras hemmaspa bland eterneller och doftljus. Och då tänker jag att det är ganska fantastiskt hur något jag tycker är fult kan ge så mycket glädje.

Det är likadant med min dotter. Hon älskar sitt nya rum. Och jag förstår så väl nyttan av miljöer som man trivs och frodas i och att våra livsmiljöer är så viktiga för vårt välbefinnande. Samtidigt så tänker jag på att vår iver att inreda och alla big bags på gatorna vittnar om ett överflöd i vilket vi fjärmar oss från politik och miljöångest.

När jag skriver det här är det en dag före valet 2018 och det skrämmer mig. Kanske är det därför jag plötsligt fick lust att skriva om heminredning – fjärma mig lite och tänka på kakel och knoppar en stund. Och säkert är det så att ett vackert hem man trivs i ger kraft på andra plan.

Som arkitekt kommer jag dock inte längre döma din smak men däremot känna tacksamhet om du mår bra av de rum jag ritat.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Livet är värt att värna om 
Publicerad:

Livet är värt att värna om 

Det blir allt klarare att vi lever i slutet av vår nuvarande världsordning. Men ge inte upp, skriver om Louise Sassene Lindqvist. Hon har egna erfarenheter av att livet kan bli bättre efter en rejäl käftsmäll och att det är värt att värna om.
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Fast i mörkret
Publicerad:

Fast i mörkret

tålverket Azovstal inte rämnar, så att den nation som konstruerat verket får se sig besegrade av densamma. Måtte det förbli ukrainska barns skydd tills dess att de får se ljuset och uppleva friheten igen, skriver Louise Lindqvist Sassene. 
Författare:
Louise Lindquist Sassene
Ett barn söker sin plats
Publicerad:

Ett barn söker sin plats

Om vi alla bestämmer oss för att verka inkluderande, i stort och smått, så borde alla barn så småningom både få valmöjligheter och känna att de har en plats i skolan och i samhället. Louise Lindquist Sassene skriver om sitt nyårslöfte, som hon hoppas fler avger inför 2022.
Författare:
Louise Lindquist Sassene