Med en arkitektonisk förankring till staden

”Arkitektur för resenärer kräver grundläggande egenskaper: Man ska kunna gå raka vägen, vägen ska vara så kort som möjligt och kännas lika vänlig mot den stressade sistaminutenresenären som den som fastnat i långa förseningar. Med inslag av X2000-stopp, förnyad spårvagnshållplats och bussterminal lyckas arkitekterna dämpa all eventuell resfeber genom att förenkla och avdramatisera gränssnittet mellan tåget och staden i sin gestaltning.

Förslaget visar en tydlig arkitektonisk förankring till staden genom en följsamhet mot och förstärkning av den med järnvägen parallella esplanadens riktning som korsas av ett generöst och vägledande gångstråk ner till stadens centrum via Järnvägsparken. Det nya resecentrets strama, osmyckade och fint detaljerade gestaltning står i bjärt och befriande kontrast till järnvägsparkens historiska och synnerligen välhållna blomsterprakt. Utformningen av möblering, kiosker och gångytor är genomförd och återhållen med väsentlig funktion som medveten markering. Organisation av olika funktioner som cykelparkering och korttidsparkering är förnämligt lösta och ges den plats och det utrymme som krävs. Stationsområdets enkla elegans går även igen i de generella gräsytorna som sammanbinder Esplanaden, spårvägsspåren och rondellerna med varandra. Det är lätt hänt att en station med Norrköpings många omstigningsmöjligheter dramatiserar och överdimensionerar sin utformning med arkitektoniska krångligheter och ger en trafikerad station en högljudd arkitektur. Till Siena-juryns förtjusning har arkitekterna bakom omdaningen av resecentret i Norrköping gjort tvärtom med ett sällsynt lågmält tillmötesgående och elegant handlag.

Vi anser att stor landskapsarkitektur får positiva effekter för sin omgivning och sitt sammanhang utanför objektets avgränsning på kartan. Förutom att lösa omistliga funktioner och arkitektoniska problem på ett intelligent sätt inom det aktuella arbetsområdet, påverkar det lyckade projektet direkt eller indirekt den fysiska miljön funktionellt i positiv bemärkelse och därmed alla de människor som vistas där. 2002 års Sienaprisobjekt är en pusselbit i staden Norrköping som tillsammans med andra nya och gamla pusselbitar bildar en väv. När det är stor landskapsarkitektur samspelar den specifika pusselbiten på ett förtjänstfullt sätt med sin omgivning, historien, samtiden, framtiden och alla människor som lever och verkar i staden. Det har årets pristagare förstått och hanterat i uppgiften!”