Simhall i Stockholm fick arkitekturpris för sin byggnad

Att bygga en simbassäng, en sporthall eller en hoppbacke är en stimulerande uppgift, både för byggherren och projektören. Det har givetvis att göra med byggnadens program: man bygger inte efter tvingande direktiv och normer utan för en guldkant på det vardagliga. Från arkitektens synpunkt ger byggnadsprogrammet också ofta anledning att arbeta med speciella former, med ett friare sökande efter lösningar. Beställaren har ofta förväntningar på originalitet och uttrycksfull arkitektur.

När detta är sagt måste samtidigt understrykas att i många avseenden är sportanläggningar och inte minst simhallar tekniskt krävande uppgifter, som förutsätter särskild kompetens. Ibland kan byggherrens förväntningar och projektörens anspänning leda till onödiga arkitektoniska gester och tomma manifestationer. På programsidan kan man lätt hamna i ett överbetonande av krav på att tillgodose eliten och tävlingsidrotten, på bekostnad av de mer triviala behoven av motion, lek och kroppslig avslappning. Eller att man undertrycker det vardagliga till förmån för exklusiv lyx.

Den nya sport- och simhallen i Sollentuna har tillkommit under sådana goda förutsättningar: Inbjuden arkitekttävling. Som byggherre en kommun med ambitioner, men utan skrytsamhet, och som projektör ett arkitektkontor med ambitioner, men framför allt med erfarenhet och kompetens för sådana arbetsuppgifter — vilket klart framgick redan av tävlingsförslaget.

Den byggnad med sporthallar, simhall och bad som nu varit i funktion ett par år intill Edsberg slott, framstår som en ovanligt säkert avklarad byggnadsuppgift. Det är en relativt stor volym, vars placering, form och material studerats omsorgsfullt. Dess tyngre delar är infogade i terrängen, och utförda med material och färger som har en naturlig anknytning till marken, medan överbyggnaden, hallarnas tak och väggar, är en lätt och genomskinlig paviljong i metall och glas. Samtidigt hålls hela byggnaden samman i en fast form, som understryks av fasaduppbyggnadens distinkta indelning och fina proportionering. Som helhet tar anläggningen vara på terrängens förutsättningar och samspelet med det vackra parklandskapet vid Edsbergs slott och Edsviken, samtidigt som det framträder som ett självständigt format byggnadsverk.

Samma fasta grepp som man fäster sig vid när man utifrån närmar sig byggnaden upplever man i dess inre. Plandispositionen är mycket enkel och klar, och annonserar sig direkt för besökaren. Entréhallen är anläggningens mittaxel och där har man omedelbar visuell kontakt med idrottshallar och simhall. Kontakten med parklandskapet upplevs genom byggnadens öppenhet och tillvaratas särskilt i simhallen.

Till det intryck av säkerhet och konsekvens som byggnaden ger hör slutligen materialbehandling, proportionering och färger. Man har, som nämnts, valt att på en terränganknuten och terrassartad underbyggnad arbeta med en stål- och metallöverbyggnad med glaspartier. Över simbassängen höjer sig stålkonstruktionen till en luftig lanternin, som kontrasterar mot den annars genomgående vilande horisontaliteten.

Här har man arbetat med mycket distinkta och enhetligt rättvinkliga former, där yttre och inre väggar håller en likartad karaktär. Särskilt ytterfasaderna, med sin strama indelning av släta plåtpaneler respektive glasytor, är värd att framhålla. Det är sällan man i dagens ström av plåtfasadarkitektur möter så säker formbehandling, som också utnyttjar metallens material och färgkaraktär och undviker bjärta lackeffekter.

Interiörerna präglas av en känsla för praktiska krav, med ekonomi både i materialval och uttryck. Färgskalan är återhållsam, med varma jordfärger i klinker och målade väggar. Den extra omtanke, med den lättaste antydan av lyx, som bad och nakna kroppar kräver, märker man i lätt rundade former, en marmorbänk att sitta på i anslutning till bastun osv. Det bidrag i bildkonst som tillförts i simhallen ter sig dock mindre övertygande och angeläget.

När sport- och simhallen i Sollentuna och dess byggherre och arkitekt nu framhävs genom en utmärkelse är det inte som en radikal och förnyande insats, men som ett säkert och kompetent fullföljande av några få av de bästa dragen i nutida svensk arkitekturtradition och i kommunalt byggande.

Både det rent arkitektoniska och byggnadsuppgiftens förankring bör observeras samtidigt. Inledningsvis har byggandet av bad- och sportanläggningar apostroferats som en samhällelig uppgift. Så har det inte alltid varit. Många av de första insatserna har gjorts av kommersiella intressenter eller av korporationer, på gott och ont. Kommunerna har ofta kommit in när anläggningarna inte längre varit lukrativa eller när föreningarna inte längre orkat med uppgiften.

Vad som idag kan noteras är dels nya kommersiella initiativ med inriktning på lukrativ tävlingssport och ekonomiskt exklusiva anläggningar, dels företagens ökade intresse av att inkorporera sport- och rekreationsanläggningar i företagsmiljön. Man talar på sina håll om det senare som förbättringar av arbetsmiljön. Det kan vara relevant, när det gäller smutsigt och fysiskt påfrestande arbeten.

Men frågan är om det generellt egentligen är så lyckligt att allt mer som hör till människors samvaro och fritid inkorporeras i företagsmiljön, avskärmat för andra nyttjare. Eller att det blir ett kommersiellt intresse, där vissa utestängs av ekonomiska och andra skäl.

Det är alltså väl motiverat att framhäva sport- och simhallarna som en i första hand kommunal byggnadsuppgift och att glädja sig åt ett exempel där uppgiften lösts på ett kompetent och övertygande sätt. Där man okonstlat men utan avkall på estetisk omtanke tillgodosett ett gemensamt behov av motions- och badmöjligheter, och av möjligheter till samvaro i lek och sport.