Vart har funktionen tagit vägen? - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Monika Albertsson—18 Okt 2017

Petunior, tomater, chilipeppar och physalis frodas på terrassen. Foto: Monika Albertsson

Jag har en väninna. Nyligen köpte hon en nybyggd bostadsrätt. När hon först såg lägenheten på ritning undrade hon om man kunde sätta upp en vägg mellan kök och vardagsrum.

– Nej, svarade då säljaren. Det går inte eftersom det är en modern lägenhet med en så kallad öppen planlösning.

 

Men vänta nu, är inte det ett krav i Boverkets byggregler, BBR, att det ska gå att skilja av kök och vardagsrum med en vägg och med bibehållna funktioner? Det står ju så i BBR 3:22! Nåväl, min kamrat är inte så bevandrad i BBR så hon propsade därför inte på det. Lägenheten hade ju en jättestor fin terrass på 30 kvadratmeter och det var den hon var mest intresserad av.

Tiden gick och dagen för inflyttning närmade sig. Det blev visning av lägenheten och med andra ord första gången hon fick se den i verkligheten.

– Men det finns ju inga väggar att sätta tavlor på, utbrast hon nästa gång vi träffades.

Ett av den moderna och öppna planlösningens problem. Dörrar överallt för att skapa genomgångar och genomblickar och för att lägenheten ska kännas ljus och rymlig, samt avsaknaden av vägg mellan kök och vardagsrum. Terrassen var hon i alla fall väldigt nöjd med.

Ytterligare en tid gick och dagen för inflyttning närmade sig. Mycket skulle ordnas innan flytten, den gamla lägenhet sägas upp, gamla möbler som inte fick plats slängas, adressen ändras och så vidare.  Så kom då äntligen dagen för inflyttning!

– Men jag får ju inte plats med mitt matbord i köket, utropade hon rätt argt nästa gång vi träffades. Hur kan arkitekten rita så dåligt!

Det visade sig att i köket fanns en bred radiator som inte var inritad på den ritning som hon sett. Hur hon sedan löste problemet vet jag inte, om matbordet fick stå i vardagsrummet eller om hon skaffade sig ett mindre matbord. Det jag vet är i alla fall att hon fortfarande är väldigt nöjd med sin stora fina terrass. I sommar har där odlats tomater, chili, physalis och en mängd blommor.

Jag blir dock inte förvånad när jag hör detta. Jag ser det dagligen när jag granskar lägenheter ur tillgänglighetssynpunkt. Måtten pressas under de funktionsmått som fungerar för gående många gånger. Att minska all icke säljbar yta är ett krav, ett annat är att få in så många rum på en så liten yta som möjligt för att lägenheten ska se stor ut. Resultatet blir därefter. Ska lägenheten dessutom verka luftig, det vill säga med många dörrar och öppningar så att man kan gå runt i den, blir det ingen möblerbar yta kvar, utan mest bara kommunikationsyta.

Det är design och koncept som gäller när man ritar bostäder idag. Jag kan också fascineras av de fantastiskt vackra bilder som en del bostadsproducenter har på sina hemsidor. De brukar heta något med properties. Det är drömmen om det goda livet som visas upp. Det kan vara vackra lite disiga naturscenerier mitt i staden eller läckra skymningsbilder och stora härliga terrasser som man ser genom stora glasade skjutdörrspartier.  Byggnaderna är också fantasieggande. Det är nästan så man undrar om de verkligen går att bygga.

Som den gamla bostadsarkitekt jag är funderar jag alltid över hur lägenheterna ser ut i sådana hus. Förut hittade jag inga lägenhetsplaner, bara tjusiga bilder, men märker nu när jag är inne på deras hemsidor att man har börjat lägga upp även lägenhetsplaner. Det kanske inte går att sälja lägenheter bara på vackra bilder tänker jag nöjt, planlösningen är också viktig.

För en tid sedan fick jag möjlighet att granska tillgängligheten i ett sådant projekt. Lägenheterna skulle vara speciella. Konceptet bestod bland annat i att arkitekterna designade kök- och badrumsinredningen och alla lägenheter fick samma standard. Några tillval fanns inte för kunden.

Såsom sakkunnig i tillgänglighet brukar jag bli inkopplad när bygglovet ska sökas, eftersom de flesta kommunerna då vill ha ett intyg på att tillgänglighetskraven är uppfyllda. Ritningarna i detta fall var grafiskt vackra och symmetriskt uppbyggt. Kök och vardagsrum hade smält samman till ett, med köksuppställningen längs ena långväggen. Den andra långväggen bestod av stora glaspartier mot en långsmal, men generös balkong. På ritningarna såg lägenheterna rymliga ut, antagligen för att det fanns så få möbler.

För att granska tillgängligheten i en lägenhet behöver de vara möblerade med SIS-möbler. De funktioner som finns uppräknade i BBR 3:22 ska få plats. Jag kunde ganska snart konstatera att lägenheterna var svårmöblerade. En tillräckligt stor soffgrupp fick inte plats i alla vardagsrum, eftersom dörrar till rum och balkonger var placerade på ett ogenomtänkt sätt och eftersom köksinredningen längs ena långväggen tog bort mycket möblerbar väggyta. Bokhyllor fick man inte plats med och en bra placering av tv:n var bara att glömma. Även om det här var frågan om ”speciella” lägenheter fick de inte var för stora, för då gick de inte att sälja. I hygienutrymmena var det minimimått som gällde.

Kommunikationsytorna på 27 kvadratmeter skulle göra bättre nytta i rummen så att de gick att möblera

Efter bygglovsansökan hörde jag inte så mycket mer under projekteringen. När sedan huset var färdigbyggt var det dags för besiktning. Det man tittar på då är de tekniska egenskapskraven, det vill säga detaljutformningen som trösklar, kontrastmarkeringar och att armbågskontakter och andra manöverdon är rätt placerade och om det skett några förändringar i planlösningen efter att bygglovet sökts.

Vissa justeringar var gjorda i de små hygienutrymmena, upptäckte jag. Toalettstolen var flyttad för att få plats med en glasad duschskärm. Handfatet var också flyttat. Badrumsskåpet var inte som i vanliga fall placerat rakt fram ovan handfatet utan på en sidovägg. Eftersom handfatet då hamnade under skåpet tyckte de som byggde att det var väl inte så bra så de flyttade handfatet närmare toalettstolen. Följden blev att fem lägenheter per plan i fem våningar fick hygienutrymmen som inte var tillgängliga.

För små eller felaktiga mått får stora konsekvenser när det väl är byggt.
Foto: Monika Albertsson

Vad skriver man i sitt utlåtande som sakkunnig när man upptäcker något sådant? Blundar och hoppas att ingen som behöver en tillgänglighetsanpassning flyttar in eller skriver en avvikelse, vilket i praktiken innebär att utrymmena ska byggas om, strax innan inflyttning?

Design och koncept i all ära, det behövs inom arkitekturen, men vad har funktionen tagit vägen? Det är ju inte konst vi skapar utan byggnader med rum som ska gå att använda!

Monika Albertsson är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA på Sweco och certifierad sakkunnig kontrollant av tillgänglighet

Kommentarer

  • Per
    oktober 19, 2017 — 1:59 e m

    Bra skrivet! När jag arbetade med bostäder fick jag ibland ta över kollegors lite väl optimistiska planlösningar. Efter det fick jag kämpa med att flytta och justera planerna, det blev inte lika många rum eller stora vardagsrum, men det blev funktionellt i alla fall. Det behövs nog en kompetenshöjning inom arkitektkåren och de här sakerna borde alla lära sig under utbildningen!

    • Monika Albertsson
      oktober 20, 2017 — 5:35 e m

      Hej och tack för kommentaren! Jag håller med dig samtidigt vill jag inte enbart skylla på oss alla arkitekter. Det handlar också om krav från beställare och avsaknad eller ska jag säga minskande krav från samhället. Det finns en fortsättning på blogginlägget men eftersom det då blev så lång så bestämde jag att det fick bli två, så fortsättning kommer.....

  • Jonas L
    oktober 20, 2017 — 7:10 f m

    Tänkvärt!

    • Monika Albertsson
      oktober 20, 2017 — 5:36 e m

      Tack!

  • Louise
    oktober 20, 2017 — 4:03 e m

    Tydligt förklarat och tänkvärt!

    • Monika Albertsson
      oktober 20, 2017 — 5:36 e m

      Tack!

  • Jessica Sadjak Framming
    oktober 21, 2017 — 4:23 f m

    Mycket bra artikel Monika. Jag kan tyvärr bara instämma med det du skriver.

    • Monika Albertsson
      oktober 21, 2017 — 6:27 e m

      Tack, Ja, ibland känns det som man måste vara en motkraft, om än så liten.

      • Robert Grahm
        november 3, 2017 — 9:41 f m

        Ja, det behövs verkligen. Fortsätt!

  • Caroline
    oktober 21, 2017 — 1:57 e m

    Jättebra debattinlägg! Och du har helt rätt att frågan hör hemma även hos byggherrar, beställare och hos samhället som kravställare. Men som arkitekter måste vi alltid se till att informera och sträva efter att kraven efterlevs.

    • Monika Albertsson
      oktober 21, 2017 — 6:30 e m

      Håller med, men det är svårt att stå emot när kraven från samhället sänks och byggherrar vill pressa ytor ner till orimlighetens nivå. Det kommer snart en fortsättning av blogginlägget som handlar om detta.

      • Zdenka Sramkova
        oktober 23, 2017 — 3:20 e m

        Ser fram emot fortsättning, Monika. Väldigt bra beskrivning och exempel.

        • Monika Albertsson
          oktober 25, 2017 — 7:11 e m

          Är på gång :)

  • Jakob Wranne, cert TIL2
    oktober 24, 2017 — 8:45 f m

    Ditt blogginlägg är utmärkt, problemet är representativt, är mer det normala än det avvikande och känns väl igen.

    • Monika Albertsson
      oktober 25, 2017 — 7:12 e m

      Håller med.

  • Sylvia Sundberg
    oktober 24, 2017 — 11:20 f m

    Strukturella problem är viktiga att lösa. Ansvarig projektör ska godkänna ändringar (se BBR 2:31). Sakkunnig i tillgänglighet måste alltså kunna följa ändringar och godkänna dessa ur tillgänglighetssynpunkt. Bygglovsritningar måste alltså godkännas. Sen sker förändringar när bygget börjar detaljstuderas (vilket i de flesta fall inte får ske). Dessa förändringar ska också godkännas, vilket byggare gärna vill glömma. Hur förändras ett sådant beteende? Det är ju inte alltid förändringar kan göras efter färdigställandet, trots att man kan kräva det. Anar byggherren att byggnaden inte kommer att godkännas kan denne byta tillgänglighetskonsult inför slutbeskedet. Kommuntjänstemän borde ana oråd när sådant sker. Sällsynt är att byggherren byter konsult för att den första konsulten verkar för kravlös, men sådant har också hänt. Detaljkuriosa: På frågan var TV:n skulle placeras, fick jag svaret av en i övrigt duktig arkitekt, att man inte ser på TV längre, man har plattor och telefoner!

    • Monika Albertsson
      oktober 25, 2017 — 7:22 e m

      Ja, kartan och verkligheten stämmer tyvärr rätt ofta inte överrens och det är mycket som sker som de som skrivit föreskrifterna inte är medvetna om. Någonstans sker ofta en vändning. Blir de för dåliga planlösningar säljs förhoppningsvis inte lägenheterna och tycker tillräckligt många att det som ritas och byggs blir för dåliga så kanske vi får uppleva nya bostadsvanestudier igen. Man kan i alla fall hoppas.

  • Torsten Egerö
    oktober 24, 2017 — 7:00 e m

    Ja det här nya modet med matlagning i vardagsrummet har verkligen lett till en sorts överstora och svårmöblerade allrum. Min son har just flyttat in i en sådan lägenhet och tvingats köpa en jätteTV som kan ses tvärsöver det stora kommunikationsutrymmet. För trots alla individuella iPads så vill familjen dessutom ha en gemensam TV att titta på. Men den bristande tillgängligheten till toaletter etc är väl mer en fråga om slarv och chansning från den som gör planlösningen

    • Monika Albertsson
      oktober 25, 2017 — 7:37 e m

      Som jag förstått så är det många yngre som gillar de öppna planlösningarna. Personligen tycker jag nog det är bra att kunna stänga dörren även till köket.

  • Måns Hagberg
    oktober 25, 2017 — 1:09 e m

    Bra och tänkvärt skrivet! 2 rok står det på ritningen och säkert i allt säljmaterial. Ren lögn, förlåt, ett kontrafaktiskt påstående. Lägenheten omfattar två (2) rumsenheter. Ett sovrum, ett kök samt andra utrymmen vilka icke räknas som rumsenheter. Det här kontrafaktiska sättet att räkna rum har gradvis blivit kutym. Som etta om 55 kvm ser lägenheten (jag bortser nu från tillgängligheten) hyfsat bra ut för en singel även om förvaringsutrymmena är ynkliga. Entrén tycker jag är klastrofobisk. 4 dörrar mot minsta möjliga yta och så en overkligt tunn vägg till ett trapphus. Närmsta vilplanet 90 centimeter och sen en brant trappa. Man väljer nog alltid hissen vilket man mår sämre av.

    • Monika Albertsson
      oktober 25, 2017 — 7:33 e m

      Ja, det är tyvärr rätt vanligt att man vill få lägenheter att verka större än det är. På 1980-talet var rum mellan 7-10 kvm bara halvrum och under 7 kvm fick man inte rita. Nu kallas även rum under 7 kvm för rum. Begreppet kokvrå har också helt försvunnit, allt är kök även utan matplats.

  • Karin Hurtig
    oktober 30, 2017 — 2:32 e m

    Bra skrivet! tydliggör vikten av att argumentera goda planlösningar i projekt.

    • Monika Albertsson
      oktober 31, 2017 — 9:50 f m

      Håller med!

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *