Kan konst i det offentliga rummet skapa socialt mervärde? - Sveriges Arkitekter

Emina Kovacic—20 maj 2016

Rubato vid Malmö Live. Konstnär: Eva Hild

Rubato vid Malmö Live. Konstnär: Eva Hild. Foto: Emina Kovacic

 

Som stadsarkitekt är jag ofta tidigt inkopplad i diskussioner om gestaltning i det offentliga rummet. Det kan handla om vitt skilda frågor som utformning av ramper, skyltar, bänkar, informationstavlor, ljussättning och konstverk.

Det sistnämnda är något som jag är mycket intresserad av, inte minst för att jag har märkt att just vikten av konst i det offentliga rummet är något som många medborgare upplever som abstrakt och svårt att relatera till.

Stadsarkitektrollen innebär att ständigt befinna sig i gränslandet mellan många olika discipliner. Det är därför viktigt att kunna belysa samband, förklara och motivera hur de olika disciplinerna hänger samman och hur man genom lyckade kombinationer och samarbeten kan lyfta varandra. Det är därför viktigt att vara inkännande, pedagogisk och inte utgå från att det som känns självklart för oss arkitekter och planerare är självklart för alla andra. Hur vi anpassar oss till specifika målgrupper i vår kommunikation är därför ytterst viktigt när vi vill lyfta vikten av att satsa på offentlig konst, liksom att skapa offentliga platser där olika typer av konstyttringar får ta plats.

I olika tvärsektoriella föreläsningssammanhang använder jag mig därför ofta av visuella referenser från platser där jag upplevt det där lilla extra utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det egentligen var. Det kan handla om en flyktig känsla av välbehag som etsat sig fast i huvudet vid möten med konst i det offentliga rummet. En känsla som fått mig att reflektera över dess betydelse för platsen och människorna.

"Solkatten" av arkitekt Karen Froede och konstnären Mikael Richter vid Stenbackanavet i Karlshamns kommun: Konst som identitetsskapande kraft. Robust konstruktion med tydligt uttryck och möjlighet till interaktion med betraktaren/användaren genom en inbyggd bänk i den belysta skulpturen. Foto: Emina Kovacic

”Solkatten” av arkitekt Karen Froede och konstnären Mikael Richter vid Stenbackanavet i Karlshamns kommun: Konst som identitetsskapande kraft. Robust konstruktion med tydligt uttryck och möjlighet till interaktion med betraktaren/användaren genom en inbyggd bänk i den belysta skulpturen. Foto: Emina Kovacic

 

”Rubato” av Eva Hild, Malmö: Identitetsskapande konst vid Malmö Lives södra entré. Foto: Emina Kovacic

”Rubato” av Eva Hild, Malmö: Identitetsskapande konst vid Malmö Lives södra entré. Foto: Emina Kovacic

Något jag kan sakna sedan GPS:ens intåg är att gå vilse i städer… De allra bästa reseminnena är ofta förknippade med någon typ av tillfällighet och vilsenhet. Ett sådant minne bär jag med mig från en resa till Barcelona och ett litet torg jag upptäckte av misstag där det pågick en spontan gatuföreställning. En ung, vig kvinna utförde ett yogapass på ett konstverk. Inget märkvärdigt kan man tycka…

Det jag kommer ihåg mest är den energi som uppstod på själva platsen när människor som inte kände varandra sammanstrålade, stannade till, utbytte blyga blickar och upplevde en varm, omslutande om än flyktig gemenskap. En gemenskap som lätt kan uppstå när man delar en positiv och oväntad upplevelse i det offentliga rummet. Sådan gemenskap framkallar positiva känslor om platsen som vi sedan sparar i vårt minnesbibliotek. Den upplevelsen blir sedan avgörande för hur vi minns olika platser och huruvida vi kan tänka oss att besöka dem igen eller rekommendera dem för vänner och bekanta.

Yogakvinnan

Torg i Barcelona. Man kan undra vem har huvudrollen i föreställningen: kvinnan, konsten eller den samlade gruppen av främlingar. Konsten blir något mycket mer än bara ett objekt i det offentliga rummet som man enbart betraktar eller passerar förbi. Den skapar socialt mervärde. Foto: Emina Kovacic

Torg i Barcelona. Man kan undra vem har huvudrollen i föreställningen: kvinnan, konsten eller den samlade gruppen av främlingar. Konsten blir något mycket mer än bara ett objekt i det offentliga rummet som man enbart betraktar eller passerar förbi. Den skapar socialt mervärde. Foto: Emina Kovacic

 

Konst som aktiverar i en park i Paris. Konstinstallation i vattnet som fungerar som ett musikinstrument varje gång en sten, som kastats av parkbesökarna, träffar dess ytor. Det uppstår ljuvlig musik som öppnar upp för spontana samtal med människor man inte vet så mycket om.. Foto: Emina Kovacic

Konst som aktiverar i en park i Paris. Konstinstallation i vattnet som fungerar som ett musikinstrument varje gång en sten, som kastats av parkbesökarna, träffar dess ytor. Det uppstår ljuvlig musik som öppnar upp för spontana samtal med människor man inte vet så mycket om. Foto: Emina Kovacic

”When Art meets the lost and found”. Konst i dialog med stadens invånare och besökare i en park i Amsterdam. Foto: Emina Kovacic

”When Art meets the lost and found”. Konst i dialog med stadens invånare och besökare i en park i Amsterdam. Foto: Emina Kovacic

Det kan kännas onödigt att skriva om dessa företeelser men det som är självklart för oss som lever i gränslandet mellan konst, arkitektur och stadsplanering behöver inte vara det för de som betraktar eller fattar beslut om det.

Något som blir mer och mer aktuellt i takt med att vi förtätar våra städer och bebygger viktiga mellanrum är att platser där det oförutsedda kan uppstå krymper eller i värsta fall försvinner helt. Det är en oönskad utveckling. Konsten betyder lika mycket för det offentliga rummet som tillgång till ett tillåtande, flexibelt offentligt rum är viktigt för olika typer av tillfälliga och permanenta konstyttringar. Därför kan vi inte planera våra städer utan att skapa utrymme och förutsättningar för de spontana och oväntade händelser i det offentliga rummet, händelser som skapar mervärde för många. Ett mervärde som inte alltid är lätt att mäta och redovisa i krontal.

Det får mig att tänka på konstyttringar som hjälper oss att hantera svåra och traumatiska upplevelser, upplevelser som många gånger mår bättre av att bearbetas med hjälp av det visuella och konkreta än det verbala. Mitt tyngsta och starkaste konstminne är från min hemstad Sarajevo: en temporär installation bestående av 11 541 röda plaststolar. Staden stängde av sin huvudgata så att inga bilar, spårvagnar eller bussar kunde åka förbi. Man placerade ut röda stolar i rader för att hedra alla oskyldiga människor som dödats under det långa kriget, hela 11 541 av stadens invånare.

Sarajevo Red Line. Foto: eastwest.ba 2013

Sarajevo Red Line. Foto: eastwest.ba 2013

Sarajevo Red Line. Foto: eastwest.ba 2013

Aldrig har en lätt, billig, röd plaststol tilldelats så mycket tyngd, ansvar och mening eller symboliserat så mycket förlust och saknad som i denna, till synes osofistikerade och enkla konstyttring. Människor samlades, sörjde, lämnade blommor, dockor och små kärleksfulla lappar fulla med det osagda. Inga tysta minuter eller otaliga politiska tal man hört genom åren i syfte att uppmärksamma krigets offer har betytt så mycket för de anhöriga som dessa prydligt uppradade plaststolar. Allt var konstens förtjänst… för det var första gången som varje enskild sorg, saknad och förlust fick välbehövlig fysisk bekräftelse genom en tom plats i det offentliga rummet.

Emina Kovacic är arkitekt SAR/MSA och stadsarkitekt i Karlshamns kommun

Kommentarer

  • Emina Kovacic
    september 6, 2019 — 3:43 e m

    Tack för din kommentar. Den offentliga konsten är viktigt, tycker jag inte minst för att den är tillgänglig för fler! I kommunerna arbetar vi med enprocentsregeln vilket ger oss möjlighet att skapa mervärde på de platser vi utvecklar...

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *