Vem gillar en byråkrat?

I samhällsdebatten har myndigheterna blivit sinnebilden för långsamhet och regelkrångel. Bygglov tar för lång tid, detaljplaner överklagas och offentlig upphandling beskrivs som ett hinder snarare än ett verktyg. När besluten väl fattas är de nästan alltid fel ur någons perspektiv – antingen alltför tillåtande eller alltför klåfingriga.

Som offentligt anställd arkitekt möter jag den kritiken regelbundet. Ibland delar jag den. Jag vet hur frustrerande processerna kan vara och hur svårt det är att förverkliga goda idéer när lagstiftning, avvägningar och olika intressen ska samsas. Det finns goda skäl att effektivisera samhällsbyggandet. Vi behöver bygga fler bostäder, ställa om till ett mer hållbart samhälle och möta stora klimatutmaningar.

Samtidigt är den byggda miljön ovanligt motståndskraftig mot snabba lösningar. De beslut vi fattar i dag kommer att prägla människors liv under många decennier, eller till och med sekler. Ett torg, en gata eller ett bostadsområde lever kvar långt efter att dagens ekonomiska kalkyler, politiska majoriteter och trender har spelat ut sin roll.

Myndigheterna spelar en avgörande roll för att motverka korruption och bevara våra demokratiska värden. Processerna har ett eget värde: de väger enskilda intressen mot allmänna, ger utrymme åt olika perspektiv och leder till beslut som går att granska och förstå i efterhand. Utan den insynen riskerar snabbhet att bli godtycke, och godtycke är dyrare än långsamhet i längden. Systemet är långt ifrån perfekt och kan upplevas som långsamt, men det är en viktig del av vår demokrati.

Ett konkret exempel på samarbetet mellan ansvarig arkitekt och bygglovsarkitekt beskrivs i en artikel i Arkitekten. Där berättar bygglovsarkitekten Mary Halvordsson om arbetet med Merkurhuset i Göteborg – ritat av Bornstein Lyckefors (numera Olsson Lyckefors) som fick Kasper Salin-priset 2022. Om sitt arbete säger hon: ”Det är ett omväxlande arbete, och det ligger i allas intresse att få fram en god arkitektur som är bra i alla avseenden.”

Nästa gång frustrationen tar över, reflektera en stund över alternativet: en värld utan de mekanismer som faktiskt skyddar oss från våra egna sämsta impulser.