När drömstaden växer fram blottas cynismen

För tio år sedan arbetades planen för Norra stationsområdet i Stockholm fram. Jag skrev då en artikel i Arkitekten med titeln ”En täthet Stockholm aldrig skådat”. Så småningom döpte staden om Norra stationsområdet till det lite mer romantiska Hagastaden (stackars Bellman). Jag menade då att man gjorde en dygd av nödvändigheten.

Nödvändigheten var att kommunen fick in tillräckligt med pengar för att täcka de oerhört stora kostnader som överdäckningen orsakade. Stadsbyggnadskontoret fick i uppdrag att göra en plan med en mycket hög täthet. (Exploateringsgraden var dubbelt så hög som i närliggande Vasastan och betydligt högre även än Gamla stan.) Genom att klä denna exploatering med hjälp av en massa vackra ord i en naiv New Yorkdress lyckades man få igenom planen. Den amerikanska staden, liksom numera också dess kopior i Asien, har en annan skala som i första hand utgår från kontorshusens funktion. Detta faktum glömde man bort i ivern att få upp exploateringen till varje pris.

I planbeskrivningen pratade man om ”det småskaliga kvarterets atmosfär”. Ja, nog blir de intima, men småskaliga knappast. Avståndet mellan de avlånga huskropparna blir bara runt 10–13 meter, vilket dessutom kommer att skapa problem med insyn. Mellanliggande gator är 14 meter breda trots hushöjden på 8–13 våningar (23–37 meter) att jämföra med stenstadens 18 meter gator med  19, 5 meter höga hus.

Jag, liksom en hel del andra som var misstänksamma, skickade in remissvar till samrådet utan framgång. Idén att bebygga detta avskärande gamla järnvägsområde är självfallet bra. Att utvidga staden och knyta ihop Stockholm och Solna är också bra. Kritiken handlar inte om detta utan om bostadskvarteren med sin uppbyggnad.

Vi börjar nu se vad som är på gång. De första kvarteren med sina extremt trånga och ljusfattiga gårdar står snart klara närmast Norra stationsgatan. De är tydliga exempel på en näst intill cynisk inställning som ställer täthet och pengar mot våra barns behov. För visst kommer man att kunna sälja lägenheter här till höga priser även om marknaden just nu vacklar; man kommer ju gudbevars att bo i innerstaden. Tyvärr tror jag att barnfamiljer som flyttar in här med hjälp av snygga prospekt inte blir kvar så länge. Barnen får betala priset i form av trånga utsläppsgårdar och förskolor i två plan med gårdar på taket. När de sedan flyttat kan de mondäna New York-vurmarna i form av välavlönade  30-åringar utan barn och 50-plussare ta över, men även de kanske kommer att fundera på vilken  miljö de hamnat i. Som Jan Gehl har sagt, kännetecknas de attraktiva, befolkade platserna av att människor väljer att dröja sig kvar där lite längre än nödvändigt. Kanske för att titta i ett skyltfönster, sola sig mot en vägg eller sitta på en bänk och äta en glass. För att det ska fungera bör ett antal kriterier vara uppfyllda, till exempel ett bra lokalklimat, inte alltför skuggigt och blåsigt. Risken är stor att detta inte blir fallet i det vackra Haga.

Självfallet inser jag att det inte går att göra något åt detta nu med fastställda detaljplaner och byggandet som pågår. Landskapsarkitekterna har ju, som bland annat framgått i Arkitekten för ett par år sedan, slagit larm om vilka konsekvenser det kommer att kunna bli för utemiljön. Däremot är det märkbart tyst från husarkitektkåren och planerarna. Speciellt planerarna borde sätta sig ned och analysera Hagastaden för att undvika samma misstag i framtiden. För inte kan det vara meningen att vi så här cyniskt ska behandla våra barn och deras utemiljö.

Robert Lavelid, oberoende arkitekt SAR/MSA