I år är det okej att vara nygammal - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Louise Lindquist Sassene—28 Jan 2019

Ring, klocka ring […] Ring in det nya och ring ut det gamla. Det är ungefär det de flesta minns från Nyårsklockan som vi får uppläst i teve på nyårsafton varje år. Få är de som vet att texten i original skrevs på engelska av Alfred Tennyson. Jag är en av dem. Min allmänbildning sjunker varje år. Istället skaffar jag mig nördig kunskap och kan till exempe väldigt mycket om inkluderande skolmiljö och cancer. Min varseblivning är nästintill alltid selektiv, jag kommer bara ihåg saker som verkligen intresserar mig. Jag får dessutom skaparkramp mellan varven. Som nu. Varje mening tar minst två minuter att skriva. Fördelen är att det ger tid för eftertanke.

2018 var intensivt. Jag var i Almedalen med Opinion bygga skola, föreläste om framtidens LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, fördjupade min kunskap inom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, blev lite mera digital och vände röda siffror till svarta. Runt omkring mig bromsade bostadsmarknaden och Donald Trump styrde världen genom att twittra koleriskt och fatta det ena sanslösa beslutet efter det andra. Stormarna kring Svenska Akademien gjorde att vi på våren knöt vi våra blusar för Sara Danius och det inte blev något nobelpris i litteratur. I december dömdes Jean-Claude Arnault till fängelse. Samtidigt svors Brett Kavanaugh in som domare i USA:s högsta domstol trots Christine Blasey Fords vittnesmål om sexuella övergrepp. Silicon Valley blev av med sin oskuld när Facebooks Cambrige Analytica-skandal visade att över 50 miljoner människors personliga information använts för ”forskning”. Insikten om att våra digitala plattformar kan användas för onda avsikter blev Zuckerbergs ”Oppenheimer moment”.

För mig var nyheterna om att brittiske prins Harry gifte sig med Meghan Markle, att Dr Mukwege fick Nobels fredpris för sitt arbete med våldtagna kvinnor i Kongo-Kinshasa och att demokraterna i USA tog kontroll över representanthuset i mellanårsvalet med den historiskt mest demografiskt heterogena staben någonsin, det som värmde mitt hjärta. I ett tidevarv där Ungerns premiärminister Viktor Orban blev omvald i april och Jimmy Åkesson gick från 12 procent till nästan 18 procent av Sveriges röster i valet 2018 behöver i alla fall jag känna hopp. Att en amerikansk pastor står i St. Georges kapell i Windsor Castle utanför London och predikar under vigselakten mellan en arvtagare till den tidigare kolonialmakten Storbritannien och en afroamerikansk frånskild kvinna – som dessutom redan som barn stått upp mot sexistisk reklam och uppvaktat Hillary Clinton – är en skräll och ett finger mot många.

Skrällen arkitekturåret 2018 var att frågan om fint och fult tog sig till bästa sändningstid på SVT. Vi fick alla se hur Utopias Emma Jonsteg och Brunnberg & Forsheds Nils Gustafssons-Frecke debatterade ny arkitektur i gammal stil efter att Spridd arkitekter ritat två historiserande kvarter i Växjö. Något som debatterats flitigt. Ungefär samtidigt utnämnde Arkitekturupproret, som har knappa 40 000 medlemmar på Facebook, Borlänge till Sveriges fulaste stad vilket fick journalisterna Jenny Strömstedt och Göran Greider att ryta ifrån och såväl försvara Dalarnas största tätort som modern arkitektur i Expressen, TV4 och Dala-Demokraten.

Lite förvillande, men väl så intressant för kåren, var arkitektupproret som i tidningen Arkitektur i slutet av hösten manifesterade vikten av kontinuitet och förtroendefullt samarbete genom projektens alla faser. De gav Sveriges Arkitekter och den då nyss utsedda riksarkitekten Helena Bjarnegård i uppgift att se över vilka möjligheter och begränsningar som finns inom Lagen om offentlig upphandling, LOU. Samma riksarkitekt har ifrågasatts i media av bland annat Mark Isitt i GP och Elisabeth Andersson i SvD. Veronica Hejdelind, chef för Arwidssonstiftelsen och bloggare på arkitekt.se, har ifrågasatt om rollen är tidsenlig och flera andra om man som underställd generaldirektören på Boverket har det mandat och den makt som krävs att påverka.

Sällan har så mycket sagts om arkitektur och sällan har klimathotet varit så påtagligt efter en sommar med extremväder. Det ligger helt klar i tiden att anta propositionen om Gestaltad livsmiljö och även att tillsätta en riksarkitekt som är landskapsarkitekt, vars vilja är att stötta våra 290 kommuner gällande exempelvis segregation. Och det är uppenbart att det genom digitaliseringen också har skett en maktförskjutning gällande vilka som har inflytande. I detta finns både hopp och utmaningar, det vet vi nu.

När ska politiken förstå vikten av att skapa ram- och regelverk kring digitalisering och AI så att investeringar vi gör idag också är relevanta för framtiden och bidrar till att stävja klimathotet och minska klyftor människor emellan? Tar man lagom delar nytt och gammalt och digitaliserar det kan man nå hållbara lösningar, se bara på återbruk och cirkulär ekonomi.

I verserna efter Ring, klocka ring står inget om AI, skogsbränder, orkaner eller översvämningar. Och jag funderar: ringde vi in det nygamla istället för det nya? För egentligen är ju ämbetstiteln riksarkitekt gammal, bara ny i Sverige. Och den nya regeringen som vi äntligen har på plats efter mer än 130 dagar känns mer nygammal än ny.

Året är nu 2019 och jag kan för en gångs skull tänka mig att köpa tidningen Elle som porträtterar arkitekten Rahel Belatchew – en förebild för min afrosvenska dotter på så många plan. Tycker emellertid att de borde vågat låta henne pryda omslaget. Det hade känts modernt och nytt på riktigt. Att Arkitekten frontar sitt första nummer med Helena Bjarnegard är däremot både väntat och rätt. Jag hoppas att hon känner såväl stödet som förväntningarna från kåren. Jag säger lycka till – och se till att ta utrymme och göra dig hörd. Donald Trump regerar genom Twitter och Arkitekturupproret fyller teverutan: 2019 är det okej att vara nygammal.

Louise Lindquist Sassene är uppdragsansvarig arkitekt SAR/MSA och studiochef för miljöer för lärande på Sweco Architects

Kommentarer

  • Monika Albertsson
    januari 29, 2019 — 5:43 e m

    Bra skrivet från en nygammal kollega :)

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *