Exkluderande arkitektur påverkar hela samhället negativt

Publicerad:

Jag blev glad när jag nyligen läste om att Clear Channel i vinter kommer använda sina digitala skyltar i Stockholms innerstad till att berätta för hemlösa var närmaste härbärge ligger. Vid sju minusgrader öppnar Stockholm stad extra härbärgen för hemlösa och vid samma temperatur kommer tavlorna att sluta visa reklam och istället visa vägen till skydd, värme och mat. Det är information som kommer vara livsavgörande i vinter för människor som vanligtvis saknar ett eget hem och sover utomhus.

Offentliga platser hyllas ofta som platser där vi lär oss demokrati och tolerans. Men det finns offentliga platser med en gestaltning som snarare lär oss motsatsen, vissa menar att de till och med är ett demokratiproblem.

Det kallas exkluderande, ovälkomnande eller disciplinerade arkitektur. Oavsett namn är syftet är detsamma: att utestänga vissa människor och beteenden. Ofta handlar det om aktioner mot hemlösa, tiggare eller tonåringar. Syftet är att få dessa människor att känna sig mindre välkomna på offentliga platser eller till och med omöjliggöra för dem att vistas där.

Designen är ofta mycket innovativ. Bänkar med centrerade armstöd som hindrar människor från att ligga ner. Sluttande sittytor som gör det omöjligt att sitta. Rosa belysning som gör akne mer synbart med resultatet att tonåringar inte vill vistas där. Störande ljud på en frekvens som bara tonåringar kan höra. Hög klassisk musik på kollektivtrafikstationer som gör att hemlösa inte kan sova där. Grindar och galler vid trappor och entréer som hindrar hemlösa från att ta skydd. Och såklart det enorma utbudet av anti-skejtprodukter. Kreativiteten tycks inte ha några gränser.

En mjukare form av exkludering kallas på engelska ghost amenities, alltså typ spökmöbler. Det handlar om avsaknaden av möblering på offentliga platser. Antingen har bänkar och annat  tagits bort eller så byggdes platsen utan dem från början. Denna ”mjukare” form är mycket svårare att identifiera men för den sakens skull inte mindre effektiv.

Exkluderande design har ofta en tydlig målgrupp. Men jag menar att det drabbar alla i samhället. Dessa platser signalerar tydligt att inte alla är välkomna. Så vilka människor berättar designen att samhället värnar om? Att samhället prioriterar? Tyvärr inte dem som behöver det allra mest.

Karin Andersson är landskapsarkitekt och grundare av det experimentella och forskningsbaserade kollektivet Disorder

Foto från Disorders publikation Ten projects not for people som ställts ut under utställningen Desire – arkitektur för vår framtida livsmiljö på Form/Design Center i Malmö och på biennalen i Venedig: 

De sluttande bänkarna på den nya perrongerna på Malmö C var omtalade eftersom att de var helt omöjliga att sitta på. Nu är de justerade en aning.
Förbudsskyltar sitter uppe runt hela denna trappa där det står att det är förbjudet att sitta på den. Islands Brygge, Köpenhamn.
Anti-skejtelement är en välutvecklad industri. Här är metallbitar på en bänk som hindrar skejtare. Triangeln, Malmö.
Gallergrindar som stängs om natten gör att detta hörn är omöjligt att ta skydd i. Götgatan, Stockholm.

Relaterade blogginlägg

Visa alla blogginlägg
Stadsmord är ett krigsbrott
Bloggar
Publicerad:

Stadsmord är ett krigsbrott

Urbicid, stadsmord, är en brutal och irreversibel strategi som syftar till att erövra alla berättelser och minnen kopplade till den förstörda platsen, skriver Karin Andersson och Johanna Bratel.
Författare:
Disorder
Den urbana normen ger staden överläge
Bloggar
Publicerad:

Den urbana normen ger staden överläge

När vi pratar om staden som motor för utveckling och tillväxt, om städer som attraktiva kluster av kreativitet, blir landsbygden då det motsatta? Det blir en dikotomi där staden får överläge, skriver Karin Andersson.
Författare:
Disorder
”Du kan helt enkelt säga nej”
Bloggar
Publicerad:

”Du kan helt enkelt säga nej”

Alla vi borde ställa oss frågan: Hur kan jag som arkitekt bidra till ett bättre och mer rättvist samhälle? När politiker och beställare kommer med planer och projekt som inte respekterar mänskliga rättigheter kan vi helt enkelt säga nej, skriver landskapsarkitekt LAR/MSA Karin Andersson.
Författare:
Disorder