Exkluderande arkitektur påverkar hela samhället negativt - Sveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Karin Andersson—8 jan 2019

Jag blev glad när jag nyligen läste om att Clear Channel i vinter kommer använda sina digitala skyltar i Stockholms innerstad till att berätta för hemlösa var närmaste härbärge ligger. Vid sju minusgrader öppnar Stockholm stad extra härbärgen för hemlösa och vid samma temperatur kommer tavlorna att sluta visa reklam och istället visa vägen till skydd, värme och mat. Det är information som kommer vara livsavgörande i vinter för människor som vanligtvis saknar ett eget hem och sover utomhus.

Offentliga platser hyllas ofta som platser där vi lär oss demokrati och tolerans. Men det finns offentliga platser med en gestaltning som snarare lär oss motsatsen, vissa menar att de till och med är ett demokratiproblem.

Det kallas exkluderande, ovälkomnande eller disciplinerade arkitektur. Oavsett namn är syftet är detsamma: att utestänga vissa människor och beteenden. Ofta handlar det om aktioner mot hemlösa, tiggare eller tonåringar. Syftet är att få dessa människor att känna sig mindre välkomna på offentliga platser eller till och med omöjliggöra för dem att vistas där.

Designen är ofta mycket innovativ. Bänkar med centrerade armstöd som hindrar människor från att ligga ner. Sluttande sittytor som gör det omöjligt att sitta. Rosa belysning som gör akne mer synbart med resultatet att tonåringar inte vill vistas där. Störande ljud på en frekvens som bara tonåringar kan höra. Hög klassisk musik på kollektivtrafikstationer som gör att hemlösa inte kan sova där. Grindar och galler vid trappor och entréer som hindrar hemlösa från att ta skydd. Och såklart det enorma utbudet av anti-skejtprodukter. Kreativiteten tycks inte ha några gränser.

En mjukare form av exkludering kallas på engelska ghost amenities, alltså typ spökmöbler. Det handlar om avsaknaden av möblering på offentliga platser. Antingen har bänkar och annat  tagits bort eller så byggdes platsen utan dem från början. Denna ”mjukare” form är mycket svårare att identifiera men för den sakens skull inte mindre effektiv.

Exkluderande design har ofta en tydlig målgrupp. Men jag menar att det drabbar alla i samhället. Dessa platser signalerar tydligt att inte alla är välkomna. Så vilka människor berättar designen att samhället värnar om? Att samhället prioriterar? Tyvärr inte dem som behöver det allra mest.

Karin Andersson är landskapsarkitekt och grundare av det experimentella och forskningsbaserade kollektivet Disorder

Foto från Disorders publikation Ten projects not for people som ställts ut under utställningen Desire – arkitektur för vår framtida livsmiljö på Form/Design Center i Malmö och på biennalen i Venedig: 

De sluttande bänkarna på den nya perrongerna på Malmö C var omtalade eftersom att de var helt omöjliga att sitta på. Nu är de justerade en aning.

Förbudsskyltar sitter uppe runt hela denna trappa där det står att det är förbjudet att sitta på den. Islands Brygge, Köpenhamn.

Anti-skejtelement är en välutvecklad industri. Här är metallbitar på en bänk som hindrar skejtare. Triangeln, Malmö.

Gallergrindar som stängs om natten gör att detta hörn är omöjligt att ta skydd i. Götgatan, Stockholm.

Kommentarer

  • Elisa
    januari 9, 2019 — 5:41 e m

    Väldigt bra skrivet! Jag har själv funderat mycket kring det du skriver om, även om den omedvetna exkluderingen vid utformning av offentliga platser. Det här negativa [fenomenet] behöver verkligen uppmärksammas.

  • Nina
    oktober 5, 2019 — 7:56 e m

    Bra med sådan arkitektur så att vi slipper förbudslappar och folk som grupperar sig/okuperar och skapar otrygghet på allmän plats alt förstör arkitektur/riskerar att skada personer och ting (skejting).

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *