Balkrishna Doshi om Indiens skala, hus som del av naturen och samarbetet med Le Corbusier och Louis Kahn - Sveriges ArkitekterSveriges Arkitekter
Sveriges Arkitekter

Lars Gezelius—16 Aug 2016

Balkrishna Doshi, arkitekt född i Pune, Indien, 1927. Foto: Vinay Panjwani

Balkrishna Doshi, arkitekt född i Pune, Indien, 1927. Foto: Vinay Panjwani

Klockan är nio på morgonen den 27 februari 2013. Knattret från tusentals motorer dränker sexmiljonersstaden Ahmedabad i ett stillsamt dån. Vi befinner oss i västra Indien inte långt från Pakistan. Jag står med mitt ressällskap vid studio Sangath, Balkrishna Doshis egenritade kontorsbyggnad.  Han tar emot oss, intresserad av det långväga besöket från norra Europa.

Egentligen började resan till Ahmedabad på ett ILAUD-seminarium i Urbino sommaren 1991. Doshi var föreläsare, jag var student. 22 år senare föddes en idé om ett möte och efter en snabb e-mailkonversation öppnas en välkomnande dörr.

Balkrishna Doshis CV är unikt som medarbetare åt både Le Corbusier och Louis Kahn. Under fyra år på Le Corbusiers kontor i Paris på 1950-talet var han handläggare vid ett flertal av hans byggnader i Indien, i Chandigarh och i Ahmedabad. Le Corbusier har fyra byggnader uppförda i Ahmedabad där Mill Owners´ Association kanske är den mest betydelsefulla.

Då Louis Kahn fick rita Indian Institute of Management i Ahmedabad var Doshi en av dem som förespråkade Kahn. Även här fungerade han som den lokala arkitekten på plats.

Doshi har ritat en av Indiens ledande arkitektskolor på CEPT University med en arkitektur inte långt från Bengt Edmans eller Giancarlo De Carlos universitetsarkitektur. Rött tegel, betongbalkar och en struktur som hämtat rummens ordning från medeltidsstaden men uttryckt i ett modernistiskt formspråk. Murar skapar platser både inne och ute, ljus och skugga är varandras bästa vänner.

En ung Doshi iklädd svart jacka på en byggarbetsplats med Le Corbusier.

En ung Doshi iklädd svart jacka på en byggarbetsplats med Le Corbusier.

 Nu befinner vi oss alltså i studio Sangath och vårt samtal inleds med åren med Le Corbusier:

”Då jag anlände till Corbusiers kontor i Paris 1951 kom jag från Pune, den stad söder om Bombay där jag är uppvuxen. Jag tänkte på det traditionella sättet vi levde där. Du sitter på golvet, du äter med händerna, du lever tätt tillsammans i staden. Rummen är inte separerade utan bostaden är en del av gatan som är en del av hela samhället. Du tänker inte på ljudet från staden och sådana saker.

Och jag jämförde det med Paris med dess höga hus, balkonger men ingen är på balkongerna. Gatorna i Paris är väldigt vackra, trottoarerna är fulla av liv men människor lever på olika våningar separerade från varandra. Det var en stor förändring för mig att komma till Paris.

Skalan i Indien är annorlunda än där. Allting här har en mycket finare skala, ja förutom några tempel. Jag tänkte på den indiska byggnadens skörhet, de är väldigt porösa byggnader. De är lätta konstruktioner byggda av tunn sten och trä.

Då jag arbetade med Corbusier var jag förundrad över hur han arbetade. Han studerade människor och hur de levde och så skapade han byggnader som var öppna, nästan tomma och genomströmmade av luft. Och han förklarade för mig vikten av mångfunktionella rum. Och hur vinden ska kunna blåsa genom byggnaden. Han målade gärna fåglar inne i rummen som en symbol för den flödande luften och livets kontinuitet.

Jag arbetade med Corbusier i många år. Vi samtalade mycket. Han var min bäste vän. Vi arbetade i Chandigarh och här i Ahmedabad med Mill Owners´ Associations och med några privata villor. Corbusier fann betongens plastiska möjligheter här i Indien. Titta på villa Sarabhai här i Ahmedabad. Se hur du möts av ett fasadmönster från vilken rummen vecklar ut sig ju längre in i byggnaden man rör sig. Villan ritades åt familjen Sarabhai, sonen som bodde där dog i förra veckan.”

Villa Sarabhai, Ahmedabad, 1951-55

Villa Sarabhai, Ahmedabad, 1951-55

 Samtalet fortsätter och berör det långa samarbetet med Louis Kahn:

”Louis Kahn kom hit 1962. Jag var med och bjöd in honom för att rita ett stort campus, Indian Institute of Management här i Ahmedabad. Kahn och jag samarbetade till hans död 1974. Vi diskuterade mycket med varandra.

Kahn hade Corbusier som guru så jag blev en slags länk mellan dessa båda. Kahn var även han mycket intresserad av byggnaders ljus och luftens rörelse men på ett helt annat sätt än Corbusier. Där Corbusier sökte undantaget så sökte Kahn ordningen.  Dessa båda riktningar finns även i den indiska filosofin.

De gånger han kom hit var alltid väldigt speciella för mig. Det fanns alltid något att lära från honom. Väldigt få människor kan prata om tystnaden i ett rum men det kunde han. Få människor kan prata om ljus på ett meningsfullt sätt men det kunde han. Sådant är inte vanligt. Jag fick känslan av att han kom härifrån.”

En tvätterska samtalar med en säkerhetsvakt på Louis Kahns Indian Institute of Management i Ahmedabad. Foto Lars Gezelius

En tvätterska samtalar med en säkerhetsvakt på Louis Kahns Indian Institute of Management i Ahmedabad. Foto: Lars Gezelius

Efter att ha blivit bjudna på ett glas vatten fortsätter samtalet om CEPT, ett campus på universitetsområdet i Ahmedabad, där Doshi själv var verksam som lärare.  Vi samtalar också om hur arkitektyrket har förändrats i och med datorernas intrång i ritningsproduktionen.

”En av de första byggnader jag ritade på egen hand var CEPT, Arkitektskolan här i Ahmedabad. Här försökte jag rita på samma sätt som jag lärt mig av Corbusier. Det är ett campus byggt med små resurser. Vi använde ett fåtal material. Du använder rummen till vad du behöver. Vi skapade rum i skugga och med skönt klimat både inne och ute. Du ska kunna bedriva undervisning även utomhus. Skuggiga platser behövs i det här klimatet.

Alla undervisning sker idag med datorer som hjälp. Men du kan aldrig komma ifrån känslan att känna och skapa arkitektur med att teckna med en penna på ett papper. Dina fingrar, din hand och dina ögon, alla rörelser samverkar. Och dina tankar registrerar vad din kropp gör. Och som arkitekt måste du känna måtten, känna rummet och dina sinnen måste vara öppna. Hjärnan är direktkopplad till handen.”

CEPT, Centre for Environmental Planning and Technology i Ahmedabad. Foto Wikimedia

CEPT, Centre for Environmental Planning and Technology i Ahmedabad. Foto Wikimedia

Sist talar vi om studio Sangath, de byggnader där vi nu befinner oss.

”Det här är de byggnader då jag kunde lämna det modernistiska och skapa ett i Indien förankrat formspråk. Upplägget är väldigt traditionellt där intuition och sökande är ledorden snarare än rationalitet och färdiga svar. Den undangömda nedsänkta entrén, den luftiga interiören och alla rumssamband. Jag sökte minnen från barndomen, att gå vilse, att röra sig med hjälp av sina sinnen. Jag köpte tomten på 1960-talet och samlade överblivet material från de byggen jag har varit inblandad i. Taket är här täckta av trasiga kakelplattor. De överblivna materialen betalade jag inte för så det som kostade var endast transporten.  De nedsänkta byggnaderna ger möjlighet till en fin skala men ändå är rummen höga. Även här är ute lika viktigt som inne, vi nyttjar trädgården till många aktiviteter. Min dotter gifte sig här nyligen.

Det är stor skillnad hur arkitekter tänker idag då vi skapar rum med air conditioning, även bilar har det. Du anpassar dig inte efter dagens skiften utan du skapar rum med konstant ljus och temperatur. Vi arkitekter skapar idag byggnader med ett specifikt syfte, inte en byggnad så som en del av naturen. Naturens skiftningar är bortglömda. Naturen är det enda som inte är konstant, något som alltid förändas.”

Studio Sangath. Foto Nicholas Iyadurai

Studio Sangath. Foto Nicholas Iyadurai

  Balkrishna Doshi är augusti 2016 verksam på sitt kontor Vāstu Shilpā Consultants som han startade 1981. Han besöker kontoret varje arbetsdag. Doshi fyller 89 år den 26 augusti.

Lars Gezelius deltog i, översatte och nedtecknade samtalet. Arkitekt verksam på ETTELVA Arkitekter och på Schlyter/Gezelius Arkitektkontor.

Övriga medverkande i samtalet var socialantropolog Per Ståhlberg och arkitekt Camilla Schlyter.

PS 1. ”My Architect” heter en film om Louis Kahn gjord av hans son Nathaniel Kahn. Doshi interjuvas i filmen.

PS 2. ILAUD (International Laboratory of Architecture and Urban Design) var en sommarskola i Italien som samlade arkitektstudenter från hela världen. Den grundades 1976 av Giancarlo De Carlo. Sveriges representanter var LTH och KTH.

PS 3. På grund av intresset från utlandet finns intervjun översatt till engelska. Interview in English

Kommentarer

  • Axel
    augusti 16, 2016 — 2:05 e m

    Härlig läsning, tack! Tror dock att det är Villa Shodan på bilden och inte Villa Sarabhai. :)

  • Elisabet Näslund
    augusti 16, 2016 — 2:15 e m

    Hej och tack för påpekande Axel! Vi korrigerar!

  • Ejje
    augusti 17, 2016 — 4:37 e m

    Hej! Intressant läsning. Det är Villa Sarabhai på bilden precis som ni skrivit - inte Villa Shodan. Jag besökte dem båda, liksom Doshis kontor för fem år sedan.

  • Lars Gezelius
    augusti 18, 2016 — 10:18 f m

    Tack för bra feedback Axel och Ejje. Ahmedabad är väldigt intressant ur många aspekter. Dels finns det en hel del bra arkitektur men det planeras även stora ingrepp på landskapsnivå. En stor reglering av Sabarmati River var på gång då vi var där. Jag har en del material om det också. / L

Skriv kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *