Fredric Bedoire vinner Kritikerpriset

Alltid med blicken fäst vid detaljen – det enskilda byggnadsverket, människoödet, den specifika omständigheten – har han skapat bilder av större sammanhang, betraktade ur radikala och ofta överraskande perspektiv. I böcker som Guldålder (2001) och Det judiska Europa (1998) visar han hur arkitekturen uppstår ur en strävan att befästa makt, identitet och symboliska värden; att arkitekturen alltid är imaginär i lika hög grad som den är verklig. Därmed synliggör han detta många gånger dolda protokoll som kanske i själva verket är ett av arkitekturens starkaste fundament.

Som medförfattare till den klassiska guideboken Stockholms byggnader (1988, tillsammans med Henrik O. Andersson) har han även gjort en pionjärinsats för att sprida kunskap om vårt historiska arv till en bred allmänhet. Med stor personlig integritet, till synes gränslös kunskap och ett i ordets verkliga bemärkelse rörligt intellekt har årets pristagare så som få andra lyckats förena sakkunskap med djärva och oväntade tankegångar. I Fredric Bedoires gärning finns ett aktivt och många gånger inopportunt ställningstagande som kännetecknar en kritik mot – och med – tidens anda.