|
Fotograf: Dan Hallemar.
|
|
Första gången var i Polen. I Warsawa. Det gick att lämna gatan och ge sig in i kvarteren, in på gårdarna, vara borta i timmar, och sedan återvända ut. Det var där som polackerna lärt sig att leva det liv som den sovjetiska diktaturen inte tillät på gatorna. Småpratet, ironierna, hädelserna, och vardagen.
Jag kan föreställa mig att det pågick ett liknande småprat i Cádiz på gårdarna under Francodiktaturen.
Jag går in och ut på gårdar i gamla staden i Cádiz. De är alla små patior, men öppna mot himlen. Och med kolonner. Och så Jesus eller Maria, på en inramad plansch, guldram, hedersplatsen. Mumlet bakom de neddragna persiennerna. Fraset från stekoset. Radion som står på.
Damerna som kommer ut på loftgångarna och småpratar.
Loftgång, finns det något mer bespottat sunkigt? Men vänta ett tag, är det inte en ganska bra idé? En gemensam balkong. Varför har det inte fungerat?
En avhandling tack.
Det kanske intressantaste med Bostadsutställningen Bo01 i Malmö för tre år sedan var uppgraderingen av bostadsgården. Det tycktes som om landskapsarkitekterna såg sig lite vilsna omkring. Hur var det nu man gjorde? Det blev ofta ganska plottrigt, ofokuserat, eller sökt ekologiskt.
Trenden med uppgraderade bostadsgårdar fortsatte på Bostad02 bostadsutställningen i Hammarby sjöstad. Nu hade det blivit bättre. Något är på väg att hända.
Men samtidigt som omsorgen om bostadsgårdarna ökat så har också balkongerna blivit större. Det finns en motsättning här. För vem ska alls ut på gården om man aldrig behöver lämna lägenheten? Ja, den absolut privat privilegierade lyckan kan stå i motsats till ett levande socialt sammanhang. Jag tror att det trots allt finns många som längtar efter just det sammanhanget. Lämna barnen hos grannen, ha någon som lagar maten åt en ibland, fler vuxna i närheten. En sorts kollektivhuset light. Då blir bostadsgården central. Och en loftgång utan Christer Pettersson-känsla, någon?