|
Fotograf: Binge Eliasson.
|
|
OMSLAGET: Här anländer Svenska Bostäders billiga studentbostäder till Ärvingevägen i Kista i Stockholm. När volymelementen lämnade fabriken i Piteå, var fönstren på plats, köken monterade och badrummen kaklade. I Kista staplades volymerna på varandra och tak och fasader sattes på.
Foto: Binge Eliasson.
Ökad industrialisering har på senare tid börjat framhållas som något av en patentlösning för att åstadkomma sänkta kostnader i bostadsbyggandet. I det här numret av Arkitekten granskar vi detta nygamla fenomen och vad det får för konsekvenser för arkitekterna och arkitektarbetet. Du får möta några av de stora entreprenörerna, allmännyttan och så förstås arkitekterna som ritar de nya prefab-bostäderna.
Att sträva efter sänkta kostnader är något som ingen kan ha invändningar mot. Om ökad industrialisering kan bidra till lägre bostadspriser är det bara för arkitekterna att gilla läget.
Men ett varningens finger måste ändå höjas för en alltför ensidig fokusering enbart på kostnaderna. Det kan på sikt ge lika negativa konsekvenser som miljonprogrammets ensidiga fokusering på kvantitet. För den som investerar i en bostad gäller det ju att också få valuta för pengarna. Osålda eller outhyrda nybyggda bostäder behöver inte bara ses som ett tecken på att bostäderna är för dyra, utan kan lika väl ses som ett tecken på att de inte är tillräckligt bra för sitt pris. Omsorgsfullt arkitektarbete får aldrig negligeras, oavsett om byggandet sker i hantverksmässiga eller industrialiserade former.
Att vara med och påverka formerna för den ökade industrialiseringen är kanske en av arkitektkårens viktigaste utmaningar just nu. Eller vad tycker du? Arkitektens spalter står öppna för debattinlägg.
Per Lander
Monica de Santa Cruz, stadsarkitekt i Oxelösund, är nyvald ordförande för lokalföreningen Sveriges Arkitekter Södermanland.
Vad ska du ta itu med som ny ordförande ?
–Aj, aj, aj, det har jag inte tänkt på, vad just jag vill göra. Men jag vill att vi i före-ningen fortsätter att arbeta med den kraft vi hade under arkitekturåret och året därefter. Då nådde vi verkligen ut till folk. Jag önskar att föreningen blir större än antalet medlemmar så att säga.
Hur ska det gå till?
– Vi är ju en lokalförening med tre stora magneter, Eskilstuna, Strängnäs och Nyköping. Det är viktigt att vi rör oss inom hela området. Folk vill gärna gå ut på kul arrangemang, men man vill inte åka långt bort. Vi har pratat om att bjuda in kända arkitekter och arkitekturskribenter till öppna möten. Det lockar stor publik, det märkte vi under arkitekturåret. När Snøhetta talade om biblioteket i Alexandria lockade det även folk från Stockholm.
Hur intresserad är allmänheten av arkitektur?
– Det varierar. De som berörs direkt av ett projekt är intresserade i början, i planskedet, men då är det inte utformning och gestaltning som engagerar. Men om man bygger något som utmärker sig har folk gärna en massa åsikter, tycker det är tok eller bra. Det är kul. Det är det intresset vi vill ta fasta på genom att inbjuda kända arkitekter.
Hur har ni klarat övergången till den nya arkitektorganisationen?
– Jag har inte märkt att det skulle vara svårare än förut. I vår styrelse sitter många erfarna medlemmar, som varit med i många år.
Vilka är de mest brännande frågorna för arkitekterna i ert område?
– Bostadsfrågan. Var vi ska bygga och vad folk vill ha. Företagsetableringar. För oss gäller det att sticka ut hakan och få kommunerna att förstå att vi arkitekter är kunniga medborgare. Arkitekter ska vara bollplank åt kommunerna, kritisera och uppmuntra. Vi får se vad vi mäktar, men jag hoppas att alla medlemmar vill delta i den typen av arbete.
Kerstin Persson