Av Staffan Carenholm
Arkitektmarknaden har successivt försämrats under året. Marknaden är ryckig och präglas av osäkerhet. Vi har ingen riktig sysselsättningskris, men det är en marknad som just nu innebär en rejäl uppförsbacke.
Framförallt är det Stockholmsmarknaden som stagnerat. I Stockholm minskar bostadsbyggandet, medan det ökar svagt i landet i övrigt. I Stockholm ökar också vakansgraderna i det kommersiella fastighetsbeståndet. För närvarande är 1,7 miljoner kvm kontorsytor tomma i Stockholm, vilket innebär en ungefärlig vakansgrad på 10 procent. Visserligen svarar mindre attraktiva kontorslokaler i något sämre lägen för merparten av vakanserna, men det är ändå uppenbart att det tar tid innan vi har en något bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på marknaden.
Även om statistiken talar sitt tydliga språk så måste man komma ihåg att alla slags förändringar på marknaden innebär nya uppgifter för arkitekter. Företag krymper, expanderar, avknoppar, fusionerar och flyttar. Allt är händelser som gör att lokalisering och lokaler måste ses över och då behövs arkitekthjälp. Dessutom måste idag mindre attraktiva lokaler uppgraderas om de ska kunna bli uthyrningsbara när marknaden börjar vända. När de positiva konjunktursignalerna blir fler sätter sannolikt en sådan utveckling i gång - fast rätt tid att starta ett förädlingsarbete sannolikt är nu när marknaden är baissad. Fast då måste man förstås vara uthållig och tänka långsiktigt och strategiskt.
En betydande del av bostadsbyggandet har samtidigt hamnat i en återvändsgränd. Det politiska fokuset är satt på billigare byggande och både bostadsministern och Boverket radar mer än gärna upp exempel på att det går att bygga 20-30 procent billigare än i dag. Problemen är bara att exemplen är hämtade från de delar av landet där det trots allt är mindre komplext att bygga och där markpriser och andra kostnader som har stor betydelse för slutresultatet är avsevärt lägre än i exempelvis Stockholm.
Bostadsrättsbyggarna har haft sitt decennium. Nu är det allmännyttan som plockats fram ur garderoben med uppgift att producera hyresrätter med rimliga hyror. Marknaden ställer naturligtvis inte om sig utan problem och inte heller på ett politiskt kommando.
Bostadssektorn, som under många år varit ett tydligt politikområde, är inte det på samma sätt längre. Styrinstrumenten från politikernas sida, och främst då pengarna, finns inte att tillgå på samma sätt som tidigare. Det som görs är många små, och ibland överraskande, ingrepp och subventionsinsatser. Det stör mer än det stöttar. Långsiktighet och givna spelregler prioriteras inte.
Branschen lider också brist på mångfald av aktörer. Allt för få stora aktörer styr byggande och planering. När de gasar så trycker de hårt på pedalen och när de känner att det blir dags att sakta in blir det alltid tendens till tvärnit. Flera små aktörer, både byggherrar och byggmästare, skulle skapa en mer harmonisk marknad, mindre ryckighet och tydligare satsning på långsiktighet.
Att marknaden nu är svag beror alltså på en rad faktorer som samverkar och där byggsektorns struktur och många aktörers kortsiktiga överväganden har avgjord betydelse för utvecklingen.
Det går inte att göra det så enkelt för sig som att säga att en svag marknad beror på vikande efterfrågan. Ser vi till byggandet i stort handlar det mer om en marknad som ännu inte blivit - eller fått chans att bli - en marknad präglad av variation och sund konkurrens.
Priset betalas naturligtvis ytterst av konsumenterna av bostäder och andra lokaler, men också av till exempel arkitekterna som får utstå mer pressade villkor och ökad arbetslöshet.