Botanisten Dr Barrie Juniper har nyligen rapporterat om resultaten från sina expeditionsresor i Kazakstan. I en avlägsen dal vid namn Ili, på norrsluttningarna av bergskedjan Tien Shian, 1.000 kilometer nordost om huvudstaden Alma-Ata, hittade man vilda fruktträd, många av dem med stora, söta frukter.
Där fanns många fruktslag - äpplen, päron, plommon, körsbär med mera. Prov från äpplena som man förde med sig hem var av arten Malus sieversii. Noggranna genetiska undersökningar av släktskapet mellan olika former av släktet Malus har visat att Malus sieversii är mycket nära besläktat (i princip identiskt) med vårt eget förädlade äpple Malus domestica, som i sin tur står på behörigt släktavstånd till vildapeln (Malus sylvestris). Våra mat- och dessertäpplen har alltså sina förfäder långt bort i Centralasien.
Utvecklingshistorien har troligen gått till så här: Malussläktet utvecklades förmodligen redan för 10-20 miljoner år sedan i de södra och centrala delarna av Kina. Dessa träd hade små frukter ungefär som rönnbär. De små, ätliga kärnorna spreds med fåglar över hela norra halvklotet och vår vildapel är en efterkommande till dessa tidigaste sorter.
En liten grupp vildapel spred sig från centrala Kina genom ett bördigt landskap, nuvarande Gansuprovinsen. För 4,5 miljoner år sedan började Tien Shians bergskedja att höja sig, ungefär samtidigt som Himalaya bildades. Dessa bergskedjor uppstod genom en kollision mellan Indiens och Asiens bergsmassiv. Fåglar flög över bergen med frön från olika Malus-arter mot det som idag är Kazakstan. Under tiden ändrades klimatet och Gobi och Taklamakanöknarna bredde ut sig över Gansu, vilket ledde till att äpplena i Tien Shian blev isolerade och började utvecklas utan fortsatt kontakt med omvärlden.
För ungefär 7 miljoner år sedan kom hjortar, vildsvin och andra stora däggdjur till Ilidalen. Dessa växtätare festade på den vilda höstfrukten och valde då förstås de största och sötaste frukterna. Frön från dessa frukter spreds på så vis över hela dalen och frukterna blev med tiden ännu större och sötare. Gradvis ändrades de från fågelburna frukter till däggdjursspridda frukter med giftiga frön. Fröskalet blev glatt, hårt och tårformat för att oskadat kunna passera djurens tarmkanal.
Mycket senare, vid istidens slutskede för cirka 10.000 år sedan, började människor färdas genom området. De tog med sig de goda frukterna, och på så sätt kom så småningom de stora söta äpplena, Malus domestica, till oss i västerlandet.
Vägen hit gick via Persien, som med sina fruktträdgårdar och en i allt övrigt högt stående agri- och hortikultur troligen var de som först kom att utveckla ymptekniken. Här skedde så en första mänsklig selektion av de bästa sorterna.
Grekerna lärde fruktodlarkonsten från perserna och man kan förmoda att Alexander den store med sitt kavalleri varit en av de bästa spridarna av goda äppelkärnor, i alla vädersträck, för sådär 2.300 år sedan.
Romarna lärde sig så fruktodlingens hemligheter av grekerna och vidareutvecklade den till perfektion. De tog med sig kunskapen ut i Europa och ympade sina smakligaste sorter på grundstammar av bittra och sura lokala vildaplar.
För tillfället pågår runt om i världen en rad olika undersökningar av äppelsorternas genetik. I dessa studier har man funnit att flera sorter som odlas än idag har ett mycket nära släktskap med de som anses som "gamla romerska sorter". En sådan kandidat skulle, enligt senare forskning, kunna vara Ribston.