Titthål i vardagen väcker tanken

PDF-version

Allt fler konstnärer arbetar idag med video och andra rörliga bilder i sin konst. Vad händer när denna konst flyttar ut i det offentliga rummet? Det var en av frågorna bakom projektet Coming, som nyligen avslutats med en utställning på Arkitekturmuseet i Stockholm. Landskapsarkitekt Cecilia Jarlöv, arkitekt John Robert Nilsson och konstnären Lisa Vilhelmson undersökte saken tillsammans.

Av Nina Gunne

Hästskogången i Stockholm. Gångtunneln. Här passerar tusentals människor varje dag. Med olika ärenden och med blicken och tanken riktade bort, någon annanstans. Mot affärernas skyltfönster eller mot tåget som snart avgår. Slammer hörs uppifrån och vi tittar upp. Händer och porslin i en diskho syns i en av lanterninerna. En vardaglig syssla. På en vardaglig plats. Och vi väcks ur våra tankar. Ser den plats vi befinner oss på. Bilden blir ett titthål upp i fontänen, som kan öppna tanken. Vad vet man egentligen om vad som händer i botten av en fontän? Tanken kan också göra oss uppmärksamma på att det finns flera lager i staden och att det händer något helt annat ovanför.

Så är den tillfälliga installationen "Below the Bottom", ett av förslagen på utställningen, tänkt om förslagsställarna får tillstånd att genomföra den. Landskapsarkitekt Cecilia Jarlöv, arkitekt John Robert Nilsson och konstnären Lisa Vilhelmson som sattes samman i en arbetsgrupp, står bakom projektet.

- Det är oväntat att en så privat situation dyker upp i ett offentligt rum. Just därför uppmärksammar vi rummet, förklarar John Robert Nilsson. En vardaglig situation blir synlig men ges en viss förskjutning.

Under projektet Coming inför utställningen hölls diskussionskvällar medan projektgrupperna arbetade parallellt med sina projekt. De tre kom fram till att den rörliga bilden kanske inte alls är så önskvärd i vår offentliga miljö. Ofta handlar det om reklam och om stora projektioner på fasader. Om konsten kan komma in som rörlig bild i det offentliga rummet kan det bli en motvikt till reklamen som spelar på samma villkor, men med ett annat budskap. De ville arbeta i liten skala. Hur liten kan en projektion vara och ändå ge effekt?

- När man rör sig i stadsrummet blir man ofta översköljd av budskap som man inte kan värja sig emot. Vi ville hellre skapa något som man upptäcker av en slump eller som man väljer att titta på, förklarar Lisa Vilhelmson. Något som inte var så stort och braskande.

John Robert Nilsson har samarbetat med konstnärer i projekt tidigare. Han har dessutom ritat konsthallar och utställningsrum, såsom Magasin 3 i Stockholm, och ett nu pågående arbete med Konsthallen i Marabouparken i Sundbyberg.

- Idag avspeglas det inte i den offentliga kons­ten att konstnärer arbetar så mycket med video och rörliga bilder som de gör. Det beror bland annat på att det krävs så mycket av rummet där denna konst ska visas. I vår grupp började vi därför prata om vad det fanns för naturliga platser i staden för att visa rörliga bilder, där det inte krävs att det är mörkt.

De var överens om att de ville arbeta i det "vidöppna" offentliga rummet. Platser som är helt tillgängliga. Och de ville arbeta med ett platsrelaterat projekt. De letade efter en plats i Stockholm som var välbekant för de flesta och där konsten kunde komma nära människor som vanligtvis inte söker upp den och inte vara något så upphöjt som på gallerierna. Det var viktigt att kunna komma nära konstverket på platsen, att det inte skulle vara för tydligt och inte för stort. Själva upptäckten av verket blev viktig.

- Vi ville hitta ett speciellt utrymme, en sorts kil i staden, berättar Lisa Vilhelmson. Det skulle inte vara självklart att se bilden. Viktigt var att det skulle kännas lite unikt att upptäcka den.

De hade nu ringat in den plats de ville arbeta med: Hästskogången under Superellipsen med fontänen vid Sergels torg, ritad av David Helldén och färdigställd 1967. Helldén tänkte sig en restaurang och nattklubb i flera plan på platsen, något som skulle göra Sergels Torg till en pulserande samlingspunkt. De glastäckta öppningarna i botten av bassängen reflekterar ljuset ner i gången inunder genom en tunn hinna av vatten.

- Vi blev själva överraskade när vi började se hur exceptionell och speciell den här platsen egentligen är, säger Robert. Och vi ville understryka och förhöja den effekten. Det är inte bara verket som visas upp utan också platsen.

Gruppen ville att det skulle vara ett temporärt verk. Något som gör oss uppmärksamma på platsen och får oss att se den som den var tänkt. Då har platsen blivit synliggjord för oss även efter det att installationen tas bort. Minnet av installationen skulle kunna förändra vår syn på platsen.

Det vardagsrituella har funnits som en kärna i projektet. Att få oss att se saker på ett nytt sätt i vardagen. Verket skulle då kunna fungera som en självreflektion. Kan man göra saker annorlunda och gå ifrån det slentrianmässiga?

- Det är en vardaglig plats där många passerar med tankarna någon annanstans, säger Cecilia Jarlöv. Det är som när man diskar. En vardaglig rörelse som man utför medan man tänker på annat. Man är inte riktigt där, man är där utan att se.

Yrkestillhörigheterna mellan de tre personerna i gruppen har lösts upp under projektet tycker hon. Att arbeta tillsammans arkitekter och konstnärer från första samtalet är också det hon tycker är det mest intressanta med projektet.

- Jag är övertygad om att man kommer längre med olika ögon på ett projekt. Men jag tror tyvärr att det är vanligare att konstnärer kopplas in på ett senare stadium i projekt.

Hon har också befunnit sig på "andra sidan" när hon gick projektet "Konst i offentlig miljö" på HDK där en uppgift var att arbeta mot arkitektkontor och att arbeta platsrelaterat.

- Att arbeta platsspecifikt är en självklarhet för mig. Nästan som en yrkesskada, säger Cecilia Jarlöv.

För Lisa Vilhelmson var däremot just detta något nytt, att analysera platsen och hur människor beter sig i just den miljön. Men hon har arbetat med rörlig bild i det offentliga rummet förr, bland annat i sitt videoverk "Phase" vid Kuben på Avenyn i Göteborg. Hon deltog också i den förra Comingutställningen om rörliga bilder i Tokyo.

- Tanken med projektet var att göra något tillsammans, så vi har nog lagt yrkestitlarna åt sidan, tror Lisa. Ändå hade jag nog förväntat mig att möta en större skillnad i förhållningssätt. Robert tycker att han som arkitekt och landskapsarkitekten Cecilia arbetade mer likartat medan Lisa som konstnär hade ett annat sätt. Tydligast blev rollfördelningen vid det praktiska genomförandet. När ritningar och upphandling skulle göras blev det som vilket arkitektuppdrag som helst medan Lisa gjorde filmen som projiceras i ljusschaktet

Att definiera vad som är arkitektur och vad som är konst eller att sätta gränser mellan yrkesområdena är inget som någon av de tre tycker är viktigt. Allt fler konstnärer arbetar idag platsrelaterat och har blivit mer rumsligt medvetna. Därför finns det fler beröringspunkter mellan konstnärer och arkitekter idag än tidigare, menar de tre. Arkitekter och konstnärer rör sig mer över gränsen mellan professionerna och det har blivit vanligare att man ger sig in i varandras områden.

- På 40- och 50-talet var konsten mer integrerad med arkitektur, den fanns med som en naturlig del vid planeringen av t ex bostadsområden säger Lisa. Jag skulle önska att vi skulle komma tillbaka till det. Det skulle gagna både arkitekter och konstnärer.