Av Dan Hallemar
Tessinska palatset på Slottsbacken i Stockholm kan tyckas vara en antikverad plats, en gyllene bur för någon som är intresserad av samtiden. Men inte så tycks det för Stockholms nya landshövding Mats Hellström. Han börjar istället vårt möte i palatset med att berätta om den stora omvälvande förändring av designen som man kan se på möblerna i två av rummen en trappa upp. Från en sirlig tidig 1700-tals Rokoko till en stram sen 1700-tals stil.
- Vilken förändring. I jämförelse kan vårt 1900-tal tyckas ha stått still.
Till för ett halvår sedan var Mats Hellström ambassadör i Berlin. Innan dess flerårig medlem av den socialdemokratiska regeringen. Som jordbruksminister bland annat. Hans tillsättning som landshövding i Stockholm var inte okontroversiell. Landstingsmoderater flög i taket och tog det som en förolämpning. Hellström ersatte gamängen och moderaten Ulf Adelsohn.
I Berlin fick "gråsossen" Mats Hellström smak på modern arkitektur. Inte minst genom de två nya, och mycket olika, ambassadbyggnader som byggdes. Gert Wingårdhs ambassad och Lasse Vretblads residens. Med stor förtjusning talar han om samtal med Gert Wingårdh, om Borominis kyrkor, trappan som kunde vara ett hyvelspån, liksom om den stramhet som finns i residenset, minimalismen hos Claesson Koivisto och Rune.
Enligt de som arbetar i Mats Hellströms närhet så rör han sig som fisken i vattnet såväl med pompösa pampar som med unga svartklädda arkitekter på designutställningar på Färgfabriken. Färgfabriken återkommer han ofta till under vårt samtal. De har lyft på locket till arkitektur- och stadsbyggnadsdiskussionen, tycks han mena. En diskussion som var mycket livlig i det Berlin han nu lämnat.
- I Berlin var debatten om arkitektur en politisk debatt.
Och till det en intensiv diskussion om det offentliga rummet.
- Varje gång någon försökte komma åt trottoaren utanför varuhuset KDV protesterade man.
Han tar exempel eftersom han vill se ett liknande engagemang i Stockholm. Därför skrev han en debattartikel om inglasningen av Åhlénshörnan vid Sergels Torg: "Det pågår en smygande kommersialisering av det som förr var allmänhetens platser - i Stockholm och i övriga Sverige".
För det fick han mothugg av moderaternas förre byggkommunalråd Mikael Söderlund som menade att Hellström rimligen inte kunde ha något emot att sunkiga dystra platser blev ljusa och fina.
Nu har Mats Hellström just avslutat ett bostadsuppdrag från regeringen. Uppgiften var att vaska fram halva löften om bostadsbebyggelse i Stockholmsregionen, från dess kommuner. Som morot kunde Hellström erbjuda investeringsbidrag för hyresrätter och lova att tala med Vägverket och Banverket om satsningar på vägar och kollektivtrafik.
Resultatet får sägas vara imponerande. 56 000 nya bostäder på tre år, varav 14 000 hyresrätter. Det är inte miljonprogramsklass. Men under det tre åren mellan 1999 och 2002 byggdes det knappt 20 000 lägenheter. Andelen hyresrätter var försumbart.
Länsstyrelsen som Mats Hellström basar över får en "mäklarroll" i detta arbete. Att gifta ihop kommunerna med varandra, men också Stockholmsregionen med staten. Allt är beroende av statliga investeringar. Mats Hellström är besviken på både Banverket och Vägverket.
I sitt uppdrag skriver han om deras infrastruktursatsningar: "Jag har dock tvingats konstatera att det är långtifrån tillräckligt och jag ser det som mycket angeläget att regeringen avsätter resurser till Stockholmsregionen som tar hänsyn till de speciella förutsättningar som bostadsbristen för med sig."
- Vi får 10 procent av resurserna från Banverket men har 70 procent av kollektivtrafikresandet.
Men är det inte en paradox, att det behövs mer och större vägar för att bygga fler bostäder, vägar som sedan i sin tur genererar ännu fler bilar. Vad händer med staden om den inte kan klara sina bostadsproblem utan att skapa ett större bilberoende?
Mats Hellström menar att det inte är de stora omdebatterade ringlederna som behövs för bostadsbyggandet. Det handlar istället om avfarter från befintliga vägar.
- Det blir inga hyreslägenheter i Upplandsbro om inte Vägverket betalar en nya avfart, om exploatören ska göra det blir de för dyra, säger han och fortsätter:
- Det är klart att det vore helt fel att bygga nya bostadsområden som är helt beroende av bil.
Mats Hellström är inte främmande inför att också Länsstyrelsen blir mer aktiv när det gäller att initiera byggprojekt. Inte minst om de ligger över flera kommuner. Samarbetet mellan kommunerna i Stockholm i dag när det gäller byggandet ligger menar Hellström på en rudimentär nivå.
Men hur ser Mats Hellströms Stockholm ut, om tio eller tjugo år?
- Jag ser framför mig nätverksstaden, säger han.
Som motsats till enklavstaden. Den motsättning som utställningen "Nya Stadsbyggnadskontoret" på Färgfabriken pekade på. En vilja att "skapa kopplingar mellan olika områden, sociala grupper och funktioner".
- Det är en positiv urban miljö.
Han pekar ut genom fönstret. Där syns slottet. Men bakom det, staden. Det är den han menar. En plats där man möjliggör möten och kreativitet, inte instängt och socialt segregeration.
- En stad där segregationen har mindre växtkraft.
Ett sätt att göra det är att koppla ihop mellanförorterna. Inte bara förtäta. Också här hänvisar han till Färgfabrikens två "Stockholm at large"-utställningar.
- Det är en stor utmaning för arkitekter och planerare.
Det är då de 56 000 bostäderna kan komma att betyda något mer än att bara förse människor med tak över huvudet. Bli väggar till mötesplatser, och offentliga rum.
- Jag hoppas vi ska kunna få en bred debatt om hur detta gemensamma rum ska komma att gestaltas.
Han är en god människa Mats Hellström. Han talar sig varm för Nytorget på Södermalm som en kreativ mötesplats, han kan säga såväl "knivsöder" som Boromini utan att det låter tillgjort. Han vet hur de heta platserna har förflyttat sig i New York, från SoHo till Tribeca och nu över till Queens, han är mot bilar, för kollektivtrafik, vill se kreativitet, gillar konsthistoria och ny design. En renässansman i ett barockpalats. En sann gammaldags humanist i stram kostym och slips, men med ögonen öppna mot det nya. Han får sina medarbetare att känna sig "lite grå" som någon uttrycker det. Kanske är han den perfekte mäklaren, den som kan få tunga gråsossar och blåmoderater i kommunerna runt om i Stockholm att känna sig hungriga på att prova något nytt.
Kanske kommer han snart att känna att kostymen är för trång i en huvudstad som sedan länge kört fast i ett turisttänkande, en innerstadsfixering och med ett obehandlat trauma från 1960- och 70-talen som tycks göra stora grepp omöjliga. Hans stora kamp kan bli den mot enklavstaden, de små projektens exklusivitet. Det är en kamp som kan trötta ut den mest nyfikne och envetne.
Slutligen måste jag fråga honom om Lars Erik Lövdéns uttalande om att arkitekter bara bygger "kulturella monument över sig själva". Han har ju i sådana fall arbetat i ett av dem i Berlin, "Wingårdhs palats", och bor i ett annat nu, Tessins palats. Han förstår inte riktigt vad Lövdén talar om:
- Det är väl inte arkitektens fel att det blir dyrt. Det är väl byggherren och kommunernas planering.
Men han anar en svag arkitektroll.
- Arkitekten i Sverige är ganska bunden till en speciell designroll, och har idag ganska liten möjlighet att påverka projekten i sin helhet.
För Mats Hellström är nyckelorden "nyttig, funktionell och vacker", inte omöjliga att gifta ihop. Och så är han igång och talar om hur den franska barocken hamnade i Sverige. Och utanför det Tessinska palatset står turistbussarna i stram givakt. Ingen av dem kommer att åka ut till några förorter. Ingen av dem kommer att möta något oväntat. I Mats Hellströms vision om nätverksstaden sker sådana möten. Men stockholmaren har i stor utsträckning blivit en turist i sin egen stad. Och när medborgaren blir turist blir han också otrogen, och oengagerad. Snart kan han vara i en annan stad.
Det blir Mats Hellströms viktigaste uppgift, att få oss som bor här att tro att staden kommer att vilja förändras, inte bara nu, för att det behövs x antal bostäder, utan också i framtiden, och bli den storstad som den har möjlighet att bli. Med en mängd platser att leva och vara på långt bort från Slottsbackens Tessinska palats och malmarnas ängslighet.