|
Samma vecka som regeringen lämnar sin skrivelse om arkitekturpolitiken till riksdagen anklagar bostadsminister Lövdén arkitekterna för att vara skönandar, mer intresserade av att bygga monument över sig själva än att göra billiga hus - ett lite vardagspopulistiskt utspel. Arkitekturpolitikens främsta mål, att kvalitet och skönhetsaspekter inte ska underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden, tycks inte ha nått fram till bostadsministern. (Ändå var Lövdén med på regeringssammanträdet där skrivelsen om arkitekturpolitiken antogs).
Sveriges Arkitekter fortsätter att föra fram budskapet att låg byggkostnad inte är lika med billiga hus och att kompetent arkitektarbete lönar sig i längden. De flesta vet ju att det som är billigt i början kan bli dyrt i slutet.
Kulturdepartementets utvärdering av arkitekturpolitiken visar att mycket har hänt under de sju år arkitektur ingått i kulturpolitiken. Alla statliga förvaltningar har nu arkitekturpolicies, arkitekturråd och/eller chefsarkitekter, kommunerna känner tryck att utveckla handlingsprogram, skolorna undervisar om arkitektur och många utställningar och seminarier är genomförda. Även denna skrivelse betonar, liksom många andra, att det finns stort behov av kompetens och kompetensutveckling i hela branschen. Ansvaret vilar tungt på byggherrarna. Här är regeringen ense med Byggkommissionens rapport Skärpning gubbar.
Byggandet kräver stora resurser och påverkar allas livsvillkor och regeringen ser det därför som ett samhällsintresse att vi bygger med hög kvalitet. Samhället måste då ha de styrmedel som behövs för att målen ska kunna uppfyllas. Samhället måste företräda både konsumentintresset och stå för långsiktigheten. Ett sätt att nå målen är att ställa krav på att de som planerar, beställer, projekterar, uppför och förvaltar byggnader har adekvat kompetens. Konsumenterna/brukarna bör få varudeklarationer baserade på bedömningar av livscykelskostnad och hållbarhet. Producentansvaret för byggnader måste utsträckas längre än vad som gäller för cyklar eller radioapparater. Och i grunden måste den kunskap och forskning som finns i branschen bli allmänt tillgänglig.
Katarina Nilsson
|